Staten kan inte ta ansvar för barns omsorg

Tiotusentals barn går i förskolegrupper med mer än 25 barn. Hela 13% av alla barngrupper har fler än 25 barn. Det finns 1-3 åringar i grupper på 35 barn eller fler. Detta visar en undersökning som SVT nyligen publicerade. Att detta kan vara skadligt för barnen har barnpsykologer talat om i decennier. Men uppenbart förmår inte det politiska systemet att hantera detta. Staten förefaller vara olämplig att ta omsorg om barn.

Det som SVT presenterar är inget unikt. Redan 2002 gjorde Uppdrag Granskning ett stort reportage om förskolan där känd svensk psykologisk expertis talade om faran för barns hälsa med dåtidens stora barngrupper. Då rörde det sig ändå "bara" om barngrupper på 17-18 barn i åldern 1-3 år. Vilken storlek på barngrupperna är då lämplig som riktmärke? De amerikanska officiella rekommendationerna (National Health and Safety Performance Standards: Guidelines for Out-of-Home Child Care Programs) ser ut enligt följande vid olika åldrar på barnen:

0-24 månader, högst 3 barn per vårdare, högst 6 barn i gruppen,
25-30 månader, högst 4 barn per vårdare, högst 8 barn i gruppen,
31-35 månader, högst 5 barn per vårdare, högst 10 barn i gruppen,
Treåringar, högst 7 barn per vårdare, högst 14 barn i gruppen,
4-5 åringar, högst 8 barn per vårdare, högst 16 barn i gruppen.

Dessutom kräver dessa rekommendationer en hög utbildning hos skötarna och pedagogerna liksom i Sverige. Svensk barnomsorg höll dock i stort sett denna kvalitet på 1980-talet. Några amerikanska delstater håller denna kvalitet än idag.

När de intervjuade svenska experterna i SVT:s inslag säger att barns behov inte har inte förändrats sedan Sverige hade mindre barngrupper på 1980-talet så framstår det som ett verkligt understatement mot det faktum att vi idag har 1-3 åringar i Sverige i grupper på mer än 35 barn! Med de amerikanska rekommendationerna som benchmark får det anses klarlagt att svensk förskola inte längre håller en hög kvalitet, i synnerhet inte för de känsliga 1-3 åringarna. Det är även ett av budskapen i boken "Förskola för de allra minsta – på gott och ont" skriven av tre erkända svenska experter som kom ut för några år sedan.

Den stora amerikanska NICHD-studien på barnomsorgens effekter visade att förutsättning för goda kognitiva resultat var en förskola som följde de amerikanska rekommendationerna, vilket 11% av förskolorna i studien hade. Ytterst få 1-3 åringar går i förskolor i Sverige idag som håller denna kvalitet, om ens några.

Vi har haft allmän förskola idag i snart 30 år. Borde vi inte se effekter på barns psykiska hälsa om dessa experter har rätt? Ja, tyvärr är effekterna är inte svåra att hitta i statistiken. Bristande omsorg under åldern 1-3 år ger sig tydligast till känna under tonåren där den emotionella utvecklingen är stark och förmågan att hantera dessa känslor sätts på prov. Det är alltså en fördröjning på runt tio år innan effekterna blir tydligt synliga. (Detta är i sig ett skäl till att politiken med val vart fjärde år är olämplig att ansvara för barns omsorg.) Bristande omsorg under de första levnadsåren, kan leda till en kroniskt störd cortisolreglering. Det gör att barnet blir lättare stressat och har lättare till ångest och oro, alltså svårare att hantera det vuxna livets stressmoment. Detta är ändå bara en möjlig kausalitet av flera. Både Folkhälsoinstitutet och Socialstyrelsen rapporterar en kraftigt tilltagande psykisk ohälsa under perioden 1989-2005 bland 15-19 åringar, särskilt bland flickor som uppvisade en trefaldig ökning. Det kan tolkas som att de som var i förskoleåldern under 1970-talet fick en väsentligt bättre omsorg än de som var i förskoleåldern på 1990-talet., i synnerhet för små barn, vilket inte verkar orimligt. 1980-talets barnomsorg höll en väsentligt bättre kvalitet än idag. Någon gång i mitten på 2020-talet kommer vi att se effekterna av dagens barnomsorg. Hur det kan se ut vill nog ingen politiker tänka på.

Politiker försöker försvara sig med att hävda forskning som säger att förskola är bra för barn. De hänvisar då i regel till små svenska studier från 1980-talet. Man ställer sig då frågan: Om våra politiker är så övertygade om förskolans välsignelser varför anslår man inte forskningspengar och forskar på dagens omsorg? Det görs idag ingen svensk forskning på förskolans effekter! Trots att förskolan funnits i 30 år och enorma politiska investeringar är gjorda i systemet så finns idag ingen forskning ens internationellt som entydligt och kausalt kan slå fast att förskola är generellt bra för barn. Tvärtom så visar forskningen att beteendeproblem uppstår vid ökad exponering av förskola upp till 3-4,5 års ålder samt vid förskola av låg kvalitet, till vilken åtminstone en tredjedel av de svenska förskolorna får anses höra idag, enligt de siffror som SVT redovisar.

Skillnaden mellan stat och föräldrar gällande barnomsorg är rätt enkel. Politikers horisont är fyra år, och barnsomsorg är då bara en i mängden av politiska frågor. Föräldrars horisont för sina barn är minst 80-90 år. Oförmågan att sörja för god barnomsorg förefaller därmed närmast som inbyggd i det politiska systemet, och staten bör därför snarast befrias från detta ansvar. Även vanvårdutredningen bekräftar statens oförmåga till god omsorg i ett annat sammanhang.

Det som behöver göras är till en början inte svårt. Låt föräldrar välja form av barnomsorg! Staten måste sluta att ha en åsikt om barns omsorg, eftersom den politiska verkligheten inte kan garantera kvalitet i en så dyr och känslig verksamhet som förskola. Staten bör förhålla sig neutral och ge alla former av omsorgsverksamhet ett rimligt lika stöd. Detta ska inkludera hemomsorg, farmorsomsorg och grannomsorg. Dagens barnomsorg kostar ca 150 000 kr per barn och år. Att återföra kvaliteten till 1980-talets nivå, eller till de amerikanska rekommendationerna, skulle förmodligen höja prislappen till 250 000-300 000 kr per barn och år. Då är det billigare även med ett generöst vårdnadsbidrag, eller utökade garantidagar, tills barnen är 3-4 år, för de föräldrar som så önskar. Gärna flexibelt så att släktingar och grannar kan engageras. Kostnaden blir ändå betydligt lägre än om dessa barn skulle gå i förskola av hög kvalitet. Vidare skulle detta direkt minska barngrupperna i förskolan och göra det möjligt för svenska barnskötare och förskollärare att faktiskt kunna göra det arbete som de är utbildade för.

Det viktigaste med en sådan förändring är att beslutet om barnens omsorg överförs från stat till föräldrar. Det innebär att det blir föräldrarnas som fattar beslutet om huruvida förskola är lämpligt för det egna barnet utifrån familjens förutsättningar och de tillgängliga förskolorna. Många barn fungerar väl i förskola. Många föräldrar vill ha förskola. Men inte alla barn mår bra i förskola, det verkar alla erkänna. Inte heller vill alla föräldrar ha sina barn i förskola. Det är föräldrarna, som känner sitt barn och sig själva och sin familj, som måste göra valet och då måste det finnas reella valmöjligheter. Att överföra besluten om barnens omsorg från staten till föräldrarna vore dessutom att anpassa Sverige till närmare dussinet internationella konventioner som säger att omsorg, fostran och utbildning av barnen är föräldrarnas ansvar, inte statens. Inte mycket begärt av en regering som talar sig varm om frihet, valfrihet och mänskliga rättigheter i andra sammanhang.