SD växer för att folket är trötta på dagens invandring

I morgonsoffor, debattprogram och intervjureportage trängs de. Politiker, journalister och kändisar som i en flod av mer eller mindre medieregisserade kampanjer, slåss om att klä av Sverigedemokraterna in på bara skinnet. Självsäkra ”förståsigpåare” som med hemsnickrade teorier deklarerar att partiets framgångar beror på allt ifrån lågkonjunktur, mediala misslyckanden eller trubbig debatteknik till att ingen ”tar itu med dem”. Allt medan landets ledande missnöjesparti växer som en majsbroiler.

I SVTs morgonsoffa 19 /10 menar Anders Björk, Peter Wolodarski och Rebecka Bohlin att SD vinner mark därför att de behandlas som slagpåsar och därmed får status som offer. I samma soffa 23/11 summerar Stig Malm, Christina Axén Olin och Göran Hägg att stödet beror på att ingen på allvar ”tar debatten” och att vi inte tillräckligt trummat in budskapet om den ”positiva invandringen”. Gott så, luften är fri även för de lövtunnaste analyser.

Som en skänk från ovan för dessa statsvetaramatörer kom så filmen om den för SD så olycksaliga festnatten i Stockholm som av alla påstås visa partiets rätta ansikte. Kort senare det rullstolsburna rasistpräglade fyllebedrägeriet om ryggsäcksstölden. Tre ledande SD-riksdagsmän gör bort sig och blir i linje med partiledarens nolltoleranspolicy beslutsamt utsopade. Ståup-komikern Soran Ismail hyllas i SvDs påföljande helgporträtt för att han ”står upp”. Miljöpartiets Maria Ferm deklarerar på Brännpunkt kort därefter att framgångarna i princip beror på att landet befolkas av 10 % diskriminerande rasister. Och mitt i Sverigedemokraternas värsta kris levereras nya rekordsiffror. Sympatierna växer. De skadeglade sofftyckarna skakar uppgivet på huvudet och söker nya förklaringar.

Begripligt. De gillar inte Sverigedemokraterna. Som intelligenta empatiska medmänniskor ser de igenom fasaden på detta nationalistiska parti som till del styrs av ett gäng trångsynta pubertala virrpannor. Men de något besserwisserbetonade SD-motståndarna är dåliga analytiker. För i SD-leden finns också vanliga hyggliga, till och med rationella, förnuftiga svenskar. Och ett budskap som gillas av många. En obehaglig sanning dess högröstade kritiker vägrar se.

Liksom regeringen är de nämligen i otakt med opinionen. En mer verklighetsnära bakgrundsbild kan se ut så här; SD vinner mark därför att allt fler väljare tycker att invandringen är för stor och måste begränsas. Arbetslöshet i Sverige är ett megaproblem sedan länge. Särskilt bland invandrare. Och alldeles särskilt bland invandrarungdomar. Prognoserna för Sverige är dystra. Det finns inte jobb för alla. Att spä på gör inte saken bättre. Invandrare stjäl inga jobb säger kritikerna. Rätt! Men ökad invandring resulterar i fler som blir utan!

Väljarna gillar inte heller att vi drar på oss kostnader vi inte behöver. Ständigt ökade kostnader för allt fler invandrarkategorier och arbetslösa går inte ihop. Väljarna köper inte förklaring att detta saknar betydelse och gillar inte att allt fler skall åka snålskjuts på deras bekostnad. Väljarna vill ha vad de betalt för, vad de själva byggt upp. Väljarna vet också att integrationspolitiken är ett misslyckande och vill inte att det skall bli värre. Väljarna vill heller inte att religiösa och otidsenliga kulturmönster skall få inflytande över utvecklingen i Sverige som vrider klockan bakåt och fördömer naiva politiker som hukar. Väljarna ogillar också att man kan bluffa sig in i Sverige och köper inte ohållbara förklaringar vare sig från ”flyktingar” eller myndigheter. Väljarna vet vad de tycker! Många ställer inte längre upp. De har fått nog!

Opinionsundersökningar visar att sympatierna för Sverigedemokraterna huvudsakligen kommer ifrån moderata och socialdemokratiska väljare. Detta föranledde Per Gahrton i SVT Debatt 29/11 att nära nog ”skylla” partiets tillväxt på sosseväljarna trots att, understruket av honom själv, de flesta sossar inte är främlingsfientliga. Och att påstå att Socialdemokraterna därför har ett särskilt ansvar att förklara att vi måste värna den generösa invandringspolitiken och alla ”utsatta” genom att reservationslöst öppna famnen. Bland alla amatöranalytiker undrar jag om inte Per Gahrton kommer närmast sanningen. I alla till hälften. För vare sig socialdemokrater eller svenskar i gemen är främlingsfientliga. Absolut inte 10 %. Så om det nu förhåller sig så… varför röstar de på Sverigedemokraterna!?

Jo!… därför att partiet adresserar ett för väljarna angeläget problem! Med en analys och lösning många köper! Men istället för att fråga väljarna har Per Gahrtons själv bestämt svaret. Väljarna skall talas till rätta! Med ytterligare en politisk krumbukt om att invandringspolitiken måste fortsätta som tidigare. Att det är vår plikt. Att det är för landets bästa. LO har antagit samma strategi. Risken är stor att uppmaningarna uppfattas som fortsatt påtvingad ”livslögn”. Vilket inte otänkbart gör väljarna ytterligare förbannade och spelar Sverigedemokraterna i händerna!

I en militärkupp 1973 störtas Chiles socialistiske president Salvador Allende. Allende sågs som ljuset i mörkret i ett av högerdiktaturer regerat Sydamerika. Som resultat av socialdemokratiska stöd och omfattande kulturella socialistkontakter fick många sydamerikaner upp ögonen för trygga Sverige. Många av dem hittade till Uppsala där flera fastigheter och studentkorridorer mer eller mindre fylldes av spansktalande s.k. flyktingar. Utanför staden växte det mer blandade miljonprogramsområdet Gottsunda med i rask takt tilltagande klassiska förortsproblem. Vissa stadsbussar kallades Orientexpresser.

De så kallade chileflyktingarna blev på kort tid allt fler. Den generösa migrationspolitiken spreds med tiden till andra utvecklingsländer och strömmen av ”flyktingar” från Afrika och mellanöstern var redan i mitten av åttiotalet tusenfaldig. Med de nya vilsna medborgarna sammantvingade i såväl materiellt som kulturellt fattiga och alienationsbringande boendemiljöer inleddes en för många svenskar oroande segregation större än någonsin i det socialt homogen folkhemssverige. I det politiskt formellt öppna men socialt och kulturellt slutna lilla landet i ett hörn av världen utan kolonialländernas erfarenhet av interaktion med andra folk fanns mycket liten beredskap för att ta emot folk från främmande kulturer.

Få arbetsgivare vågade, alla politiska förmaningar och subventioner till trots, ta risken att anställa. Särskilt inte mindre familjeföretag. Och särskilt inte med svensk arbetsmarknadslagstiftnings inlåsande effekter. Politikens önskescenario stämde inte med verkligheten. Med språksvårigheter, låg bildningsbakgrund och för många svenskar särpräglade sociala beteendemönster var det få ”flyktingar” som fick jobb. Än färre som kunde försörja sig. Många fastande i kriminalitet, drogmissbruk och social utslagning. Hela familjer i ett långvarigt utanförskap beroende av försörjningsstöd på svenska skattebetalares bekostnad. Mönstret i andra svenska storstäder var likartat. De tveksamma väljarna lurades att det var bra för Sverige och vårt eget bästa. Att vi var tvungna att ställa upp.

Inte blev väljarna mer övertygade av att s.k. flyktingskäl som redan på 70-talet ifrågasattes av många blev en allt ihåligare historia. Skälen då var inte allvarligare än att många chilenska ”flyktingar” senare reste hem på besök. Företagsamma landsmän organiserade och hyrde flygplan vilket lade grunden till en omfattande Sydamerikaorienterad resebyråverksamhet som delvis lever än idag. Troligtvis var mycket få politiskt aktiva, och än färre flydde politisk förföljelse.

Inte oskäligt kan hävdas att svensk invandringspolitik formades av studentkorridorernas intellektuella ”rödvinsvänster”. En under rådande tidsanda utbredd men naiv och helt verklighetsskild internationell solidaritetstanke utan folklig förankring. Och en av den socialdemokratiska ledningen, bl.a. genom facklig kursverksamhet, ”påtvingad” och skenbart ”folkligt” rotad politisk doktrin formad av Olof Palme och Pierre Schori. Vi som var med minns. Tiden när kåravgifter kapades till FNL och flyktingpolitiken inte fick ifrågasättas.

Trots minst tre decennier av oändliga versioner arbetsmarknadspolitiska åtgärder, sysselsättningsprogram, nya myndigheter, organisationer och ministrar, omflyttad och förtydligad ansvarfördelning, hemspråksundervisning, SFI-kurser och annan fantasifull integrationspolitik inklusive en period med Mona Sahlin som särskild och misslyckad ”integrationsminister” har den rosenröda invandringpolitiken utvecklats till en formidabel katastrof.  Arbetslöshet och utanförskap växer. Förortsproblematiken sargar generationer. Migrationsverket går på knäna. Kommunerna har inte plats. Kostnaderna skenar. Intäkterna krymper. Misstron och klyftan mellan mästrande politiker och väljarna blir allt vidare. Att invandringspolitiken aldrig varit folkligt förankrad bevisas av att vi nu, med bas i princip i en enda fråga, invandringen, upplever en kraftigt växande missnöjesrörelse som för ett drygt decennium sedan knappt existerade.

Verkligheten har nått ifatt oss. Invandringspolitiken kunde sväljas i en tid när alla ekonomiska pilar pekade uppåt och i en atmosfär som stigmatiserade den som ens knystade om invandring eller flyktingmottagning i ekonomiska termer. Verksamheten kostar nu enligt Migrationsverkets egna uppgifter allt mellan en handfull och flera tiotals tusenlappar per person och dag och sammanlagt tvåsiffriga miljarder årligen. Skillnad mellan flyktingar och invandrare är utsuddad. Allt fler räknas in. Flyktinghandel har blivit business inte bara för skrupelfria och hjärtlösa flyktingsmugglare utan också för kapitalstarka affärsmän och kändisprofiler som Bert Karlsson, Pelle Svensson och Robinson-profilen Jan Emanuel Johansson.

Men väljarna låter sig inte luras längre och säger; världen är orättvis! Men det är inte vårt fel!  Väljarna köper inte längre idén att ”rädda världen”. Inte heller att vi svenskar skulle ha något särskilt ansvar. Och inte att räddningen skall utföras just här. På deras bekostnad. Grova överslag visar att levnadsomkostnaderna är allt mellan 10 och 40 gånger större i Sverige än i de flesta afrikanska länder. För varje anländ flykting kunde vi hjälpa mångfalt fler på plats. Utan resurskrävande integrationsåtgärder. Vi kan också hjälpa andra genom att exportera vårt sätt att bygga samhälle och demokrati. Framförallt borde vi tillsammans med andra i världssamfundet sätta press på korrupta och auktoritära ledare att upphöra att terrorisera sina folk och att få ordning på sina länder. Och vad gör de superrika oljestinna arabländerna?  

Jag känner flera som nu säger sig rösta på SD. De är trötta på att se deras resurser bekosta andras livslånga uppehälle, upprörda över daltandet med minoriteter och för naggandet på vår sekulariserade demokrati, bedrövade på den kraschade ”integrationen” och djupt oroliga för hur det skall sluta. De är inte fientliga mot andra folk. De är rationella. De säger inte att invandring är fel. Men det är avgörande skillnad på 50/60-talens arbetskraftsinvandring och den ekonomiska invandring som växt sig allt kraftigare i decennier.

Vem kan se något förnuftigt i 40-50,000 nya invandrare 2013 när arbetslösheten bland invandrare är skyhög och allt fler signaler visar att allt färre får plats. Att rikta ilskan mot SD är lika lönlöst som att försöka påverka vädret. När 10 % av befolkningen ger sitt stöd bör man i stället fråga varför! Kanske kan man demonisera ett parti. Men man kan inte demonisera ett folk. Väljarna ogillar oärliga politiker som försöker föra dem bakom ljuset och predika att invandringen inte får ifrågasättas. De gillar inte att beskyllas som främlingsfientliga eller rasister. Invandring är en svensk inrikespolitisk sakfråga och utgör ingen värdering av människor.

SD får nu dagligen allt fler sympatisörer. De kunde varit många fler. Men är det inte! Därför att de flesta svenskar gillar mångkultur och mellanmänskliga relationer. Därför att de ogillar enfald och trångsynthet och inte vill se SD växa. På synnerligen goda grunder kan antas att motståndet mot invandring är starkt även bland de som aldrig kommer att lägga sin röst på SD. Vänstern bär ett tungt ansvar för en oansvarig invandringspolitik som nu gör mer skada än nytta och för att de högerextrema växer. Framgångarna göds nu av regeringens och andra partiers oförmåga och ovilja att se verkligheten. Man kan inte tvinga ett folk att rädda världen. Man kan inte tvinga fram en politik som på ett påtaligt sätt får oönskade effekter i väljarnas vardag på deras bekostnad. Arbetslösheten ökar.

Sjukvården dras med underskott och sparar. Pensionssystem sinar. Omsorgen går på knäna. Integrationspolitiken är misslyckad. T.o.m. järnvägen saknar pengar. Att spä på problemen är orättvist och oansvarligt. De som byggt upp Sverige får inte tillbaka. Den intelligent och solidariske medborgaren vet att gemensamma lösningar på vissa områden är bättre än enskilda. Vård, skola, omsorg. Alla som bidrar skall få. Den hygglige svensken är också en generös värd. Vi hälsar fler att delta i samhällsbygget och hjälper gärna folk i nöd. Men varför helt plötsligt ytterligare flera tiotusentals skall komma hit och åka snålskjuts på deras bekostnad har de svårt att förstå. Jag skulle aldrig drömma om att begära att andra skulle betala före mig.

Sverigedemokraterna är sannolikt inom kort Sveriges tredje största parti och ett som inte behövs. Med fasa ser jag dem växa och bannar mina egna och Alliansen. SD vinner på deras feghet och oförmåga. Den som inte ser det… kommer att få se dem växa mer. Tragiskt! Men logiskt!

Det är fullt möjligt att vara motståndare till massinvandring utan att vara vare sig främlingsfientlig eller rasist. Många liksom jag själv knyter inte längre näven i byxfickan. Trots fientliga påhopp säger vi ifrån. Många är också besvikna på media som inte släpper fram dem som på rationell grund motsätter sig nuvarande invandring. Med oro ser jag de sociala problemen och kostnaderna växa. Jag förväntar mig nu att regeringen har mod och vett att stoppa massinvandringen. Jag ägnar mig inte åt självbedrägeri och fördömer dem som försöker lura på mig vilseledande förklaringar och verklighetsförfalskning. Äkta flyktingstöd JA. Massinvandring NEJ!