Låt bli ”Mama Cash” som hjälper prostituerade

I Dagens Arena har Kvinnolobbyn framfört att svenskt bistånd går till den internationella kvinnoorganisationen Mama Cash som finansierar lobbyister för prostitution och att organisationen dessutom är ”för sexköp”. Detta har sedan upprört socialdemokraten Anna Hedh som följer upp och ser det som helt förkastligt och otänkbart.

Här borde alla ha hejdat sig en stund och funderat på vad exakt det är som kritiseras och vad sedan denna kritik avslöjar om kritikerna själva.  

Mama Cash delar varje år ut pengar i hela världen med det viktiga syftet att förbättra kvinnors villkor och ställning i världen, och dessa pengar är i synnerhet till för organisationer som har svårt att hitta finansiering för sin existens. För Mama Cash är det hela mycket enkelt, det är självklart att stödja kvinnors behov av rättigheter och empowerment, det vill säga strategier för att öka möjligheterna till egenmakt. Sexarbetare, menar man, är särskilt sårbara och utsatta, i delar av världen möts sexarbetare av massivt våld och polisbrutalitet.

Av det skälet ger organisationen stöd i form av bidrag så att sexarbetare kan resa, delta på konferenser och seminarier, men också stärka sina positioner i samhället. De stödjer så att säga sexarbetares krav på lika rättigheter och deras strävan att kunna organisera sig. Kort sagt att få ses som människor precis som du och jag. Är det så upprörande?

Man kan förstås ha en massa olika åsikter om prostitution. Man kan vilja bekämpa prostitution av anledningen att man ser se det som en strukturell form av våld mot kvinnor. Men denna kamp mot prostitution har ett återkommande moraliskt problem där maktpositioner ofta är centrala. För vad är det som sker med den moraliska kompassen när dessa människors som påstår sig vilja bekämpa prostitution för kvinnors skull, och i denna kamp medverkar till att hindra utsatta kvinnors behov av rättigheter och empowerment (strategier för att stärka individers makt över sina liv)?

Det är det som allt som oftast händer i denna slags kamp, som om kampen mot fenomenet är viktigare än behoven hos en stigmatiserad, marginaliserad och ibland extremt utsatt grupp människor.

Jag har en minnesbild av en ung kvinna som fastnat för att det säger en hel del om den maktkamp som pågår. Hon var kanske 22 eller 23, och satt anonym längst bak i en publik vid ett seminarium om prostitution. Här paraderade den ena proffstyckaren efter den andra, en och annan forskare, och någon politiker. Få sexarbetare hade tagit sig till seminariet. Lite som vanligt, för paneldebatter och seminarier om marginaliserade och utsatta människor pågår oftare än med dem.

Hon var tyst länge, tills det brast när någon fällde kommentaren att ”det finns inga sexarbetare, ingen vill frivilligt arbeta med sex.” Hon ville ha ordet och fick en mikrofon, och fast det var meningen att hon skulle sitta kvar gick hon beslutsamt fram till exakt den person som yttrat sig: ”jag tycker du ska upprepa det du sa till mig, jag kallar mig sexarbetare, det bestämmer jag och inte du, du känner inte mig.”

Det är inte speciellt aptitligt kan man tycka att i det läget med maktspråk och maktpositionering, men det är precis det som händer hela tiden i denna fråga. När så sexarbetare börjar organisera sig, ta plats, tala i egen sak, utmanar det självklart de som tycker sig äga frågan. Det är vad upprördheten mot Mama Cash handlar om, inte huruvida organisationen är ”för sexköp”.

På så vis kan jag för all del ge Kvinnolobbyn rätt i sina farhågor, för det är ju så att ge stöd åt sexarbetare är att medverka till någon slags normalisering. Våld, stigmatisering, maktlöshet och diskriminering är ju faktiskt åt helvete. Men just därför är det stötande att någon över huvudtaget blir upprörd över att sexarbetare får stöd av en internationell organisation för att motverka allt det.