Kraven från långivarna hotar grekernas självbild

I helgen röstade det grekiska parlamentet igenom ytterligare ett kraftfullt åtstramningspaket trots protester som eskalerar för varje dag som går. För många utanför Grekland verkar protesterna vara omotiverade, helt irrationella och många undrar hur det kommer sig att ett folk inte vill ha det hjälp som erbjuds?

Det finns två bilder som återkommer i varje bok grekiska barn lär sig i skolans historieböcker; bilden av ett stolt folk och bilden av ett oberoende folk. Samma bilder återkommer i den grekiska litteraturen, alla stora grekiska författare skriver om detta i sina nationella epos. Om man som svensk gillar poesi kan man läsa två av Greklands två stora skalder som fick Nobelpriset för några decennier sedan (Giorgos Seferis, 1963 och Odysseas Elytis, 1989). Läser man några sidor träder de här bilderna fram tydligt. I samma böcker finns det berättelser om ett litet folk som utför hjältedåd när de slåss för sin stolthet och för sitt oberoende, oavsett hur många motståndarna är eller hur mycket makt de har. Och nu uppfattar många greker att dessa två självbilder hotas, självbilden av den stolta greken och det oberoende folket.  Man uppfattar det som om det internationella samfundet med Tyskland i spetsen gör intrång i något som man gärna vill behålla.

Man måste förstå att politik inte bara handlar om kronor och ören, politiken handlar också om emotioner. Det räcker att bara öppna en kvällstidning eller en finsk tidning för att inte säga en tysk tidning för att förstå hur bilden av ett stolt folk förnedras, ja nästan på en global skala. Ett stolt folk som beskrivs som lata skattesmitare. Sanningen är att greker jobbar mycket men att de jobbar med fel saker, sådant som inte ger tillväxt. Man kan också se hur olika länder och internationella organ kräver garantier för att lånen ska betalas tillbaka, dessa garantier innebär inskränkningar i vad folk uppfattar som ett nationellt oberoende. Vi har således förnedringen av ett stolt folk och inskränkningar i en strävan att vara oberoende. Båda väcker starka känslor. Varje människa som deltar i protesterna har sina motiv och det finns många motiv men alla dessa förenas genom känslan av förnedring och inskränkning och omvandlas till ett nej.

I själva verket handlar inte de kraftfulla reaktionerna blott om självbilderna som hotas, det är ett samhälles existens som hotas och de kraftfulla reaktioner som vi skådar är en respons som kan skådas i varje samhälle vars existens hotas. Och när detta inträffar mobiliserar samhället de latenta kulturella koderna, i detta fall koden om oberoende och koden om en liten nation som slåss mot övermäktiga motståndare, för att rama in protesterna. Dock synliggör sådana intensiva reaktioner bara att ett samhälle är hotat.

Grekland har stora skulder och de måste man nog betala. Men ett lån brukar ha två parter, en som tar lån och en som ger lån. Det är två som är skyldiga. Vi har å ena sidan det grekiska samhället som har stora strukturella problem och med facit i hand har levt över sina tillgångar, men vi har också den andra parten, bankerna, internationella finansiärer och det monetära systemet. Som situationen är nu har den svagaste partens skuld i frågan stått i centrum för diskussionerna. Jag har inte någonstans sett en seriös diskussion om den andra parten, de som gav lånen. Varför gavs lånen och till vad?  Och varför ska den ena parten som också är part i dramat få möjlighet att ställa så orimliga krav på motparten när denna befinner sig i en prekär situation?

I överenskommelserna måste Grekland betala ett mycket högt pris och priset är inte endast i kronor och ören som ekonomer som uttrycker sig i frågan lättfattat menar. Först blir ekonomin mindre och mindre, den var aldrig stor och nu minskas den ytterligare och eliminerar grunden för det som varje samhälle behöver för att fungera: en ekonomisk grund. Mest allvarligt är att den sociala vävnaden som ett samhälle behöver för att fungera slås i spillror. Grekerna betalar inte bara i pengar, de betalar också med ett samhälle som slås sönder. Och även om detta samhälle i många stycken inte fungerade så bra, så var det ett samhälle.  Här tror jag grunden ligger för den grekiska befolkningens reaktioner. Det är inte specifikt för greker att reagera på detta sätt, när ett samhälles grundvalar hotas, reagerar människorna.  Även människor i Sverige skulle reagera om de uppfattade att grundvalarna för det svenska samhället hotas.

Nu skulle många svara med orden: Men Europa vill rädda Grekland varför vill de inte ta hjälpen?

För sådana som jag som är uppväxta med att läsa historikern Thucidides som barn en bild återkommer under den senare tid i vår huvud. Bilden är den så kallade Milosdialogen som utspelade sig mellan representanter för den Athenska hegemonin och öborna på Milos, en liten ö i Egeiska havet, för ca 2400 år sedan. Jag återger den här i korthet i populariserad form:

Athenare: För att ni skall vara fria måste ni lyda under våra villkor.

Milosborna: Hur kan vi vara fria om vi först måste underkasta oss era villkor som innebär att vi förlorar vår frihet? Vi vägrar.

Den antika historien slutade med att de starka athenarna förstörde ön och utplånade det lokala samhället. Jag tror nu inte att de europeiska ledarna har för avsikt att utplåna det grekiska samhället. Snarast att de tvingar den grekiska befolkningen att så småningom ge ett svar som innebär ett samhälles självmord genom sättet att agera och de krav som de ställer samt sättet som motprestationerna formuleras och artikuleras. Att hjälpen är formulerad som nedskärningskrav utan en vision om en framtid gör att den dessutom uppfattas som bestraffning snarare än som hjälp. Ett stolt folk som blir förnedrat och ett oberoende folk som på grund av de hårda villkoren är på väg att bli underkuvat för flera generationer framöver kan inte ge något annat svar än det som de stolta öborna på Milos gav. Som en konsekvens blir den proeuropeiska delen av befolkningen mindre och mindre för varje för varje åtgärd som måste gå igenom omröstning i parlamentet. Jag tror att det här är sista gången som ett åtgärdspaket går igenom.

Och det är nu som de politiska eliterna i både Grekland och EU måste göra det som de borde ha gjort från början. Prata POLITIK med den europeiska civilisationens termer och inte bara ekonomi med teknokratiska termer. Jag kan inte förstå hur landet ska komma ur krisen när cancerpatienter inte får sina mediciner, när omsorgen för handikappade slås ut eller när Gyllene Grynings svartklädda patruller går bärsärkargång i Atens invandrartäta förorter.