Sluta inte fråga var jag kommer ifrån

Det finns ingen skam över att vara nysvensk eller invandrare. Fråga mig gärna var jag kommer ifrån om du är nyfiken. Jag kommer stolt att välja mellan någon av de identiteter som har format mig som person, från att vara göteborgare och svensk till assyrier och blatte. Som svenskar ska vi inte vara rädda för vår etniska bakgrund, vi borde istället anamma och välkomna det som gör oss speciella.

Seher Yilmaz skriver i krönikan ”Sluta göra mig till invandrare” på Nyheter24 att man inte borde fråga henne var hon kommer ifrån eftersom det gör att hon inte känner sig som en del av Sverige. Hon kan inte ha mer fel – hon är precis lika svensk som alla etniska svenska medborgare (vad det nu är för något).

Hennes sätt att resonera innebär att Sverigedemokrater har patent på att definiera svenskhet, d.v.s. att man måste vara etniskt svensk för att vara svensk. Det kan inte vara mer fel, man väljer själv hur svensk man vill vara!

Varje svensk avviker på något sätt från normen i dagens individanpassade samhälle. Det är faktiskt helt ok att vara svensk samtidigt som man är bög, blatte, feminist eller internationalist. Det är synd att Yilmaz tycker att frågor om var man kommer ifrån innebär att man automatiskt är mindre svensk. Själv kallar jag mig för svensk-assyrier och är bara glad när jag får chansen att berätta om min bakgrund och vad som gör mig speciell.

Mina föräldrar kom inte till Sverige för att jag skulle gömma eller glömma min identitet. De ville självklart att jag skulle vara en del av det svenska samhället men inte att jag helt skulle absorberas och bli enbart svensk. De kom till Sverige som flyktingar för att jag skulle kunna njuta frukterna av det öppna och toleranta svenska samhället. Det har gjort det möjligt för mig att kunna vara assyrier och svensk, att fritt kunna få prata mitt hemspråk och att kunna leva i frihet i landet lagom.

Den svenska samhällsdebatten håller på att bli så politiskt korrekt och konform  att den verkar vilja radera ut människors olikheter, med konsekvensen att det individuella förpassas till filmer och böcker. Vilket är paradoxalt med tanke på att vi samtidigt lever i ett individualiserat samhälle där man ska försöka vara så speciell som möjligt.

Nej, det är min fasta övertygelse att vi snarare behöver vara mer nyfikna på varandras olikheter för att behålla ett öppet och tolerant samhälle.