Så gick det för oss som fick spelbidrag

Jag snubblade på en debattartikel i Expressen med rubriken "Snyltandet är en del av lajvkulturen". Den förmodat självutnämnde "slöseriombudsmannen" Martin Borgs ondgör sig över att Sverok, en ungdomsorganisation som fokuserar på spel, i år får 21 miljoner i bidrag från ungdomsstyrelsen att fördela till spelföreningar över hela landet. Han anklagar Sverok för att göra unga till "bidragsentreprenörer", när deras medlemmar istället borde vara ute och sälja jultidningar för att få ihop pengar till att köpa spel. Under den något underliga rubriken "Fakta" ställer han frågan "Vad händer med en generation bidragsentreprenörer när de växer upp?".

Jag tror att jag ­– en nu drygt 40-årig analys och strategikonsult – kanske kan hjälpa Martin Borgs hitta ett svar på den frågan.

Spel i dess olika former, dataspel, casual games, lajv, rollspel, boardgames, CCG, m.m. är tillsammans ett av de mer utbredda intressena bland unga idag. I samma takt som frimärksföreningar och politiska ungdomsförbund har krympt så har spelföreningarna vuxit. Det växande intresset för spel avspeglas i att Sverok med sina ca 175 000 medlemmar med god marginal är Sveriges största ungdomsorganisation (uppgifterna varierar mellan 135-190 000 beroende av källa, men jag utgår från Borgs uppgifter i artikeln). Visst är 21 miljoner en hel del pengar, men fördelat på 175 000 medlemmar så uppgår slöseriet till 120 kronor per person och år. Innan man blir tillräckligt upprörd över summan i sig för att skriva en debattartikel borde man kanske fråga sig: Vad får staten tillbaka för pengarna? Hur ser egentligen ROI-kalkylen ut?

Jag får väl börja med att erkänna att jag är lite partisk i den här frågan eftersom jag och mina vänner tillbringade en rätt stor del av vår ungdom med att spela spel, ibland finansierade av bidrag via studiecirklar. Vår spelförening, Armagedon, fick också bidrag och några av medlemmarna var aktiva i att starta upp Sverok. Mea culpa! Men jag tycker mig ändå se ett par förmildrande omständigheter.

I jämförelse med andra föreningsverksamheter är det organiserade spelandet en förhållandevis ung och oetablerad verksamhet. Till skillnad från ungdomsidrotten, där varje kommun med självaktning erbjuder ett brett utbud av specialiserade lokaler i form av simhallar, ishallar, fotbollsplaner och andra idrottsanläggningar, får spelföreningar vanligtvis försöka skaffa en lokal själva. I spelvärlden finns det heller inga etablerade vuxenorganisationer med egna insamlingskanaler och centrala resurser att förlita sig på.

Den mest förmildrande omständigheten är ändå de aktiviteter som föreningarnas medlemmar skapar och driver, för sig själva men också för andra. Varje Allhelgonahelg under min ungdomstid så organiserade föreningen Armagedon ett tre dagar långt spelkonvent som sysselsatte runt 500 deltagare från olika delar av landet – dygnet runt för den som önskade. Den totala budgeten för hela arrangemanget var inte särskilt stor; bara porto och tryck för att skicka ut programmet åt en rätt stor del av den. För att få ihop ett konvent krävdes det att en stor grupp unga, även de som inte själva spelade spel, jobbade tillsammans med varierande intensitet i dagar, veckor och månader med att ta fram text och bilder till utskicket, slicka 1500 frimärken, ta emot anmälningar, skaffa material och ordna utrustning, komma på idéer och koncept, bygga dioramor, designa nya spel, skriva spelscenarier, speltesta, lägga scheman för aktiviteter, organisera folk, fixa sponsorer, bjuda in en utländsk hedersgäst, fixa hotell, förhandla med byråkrater, ordna fram lokaler, bära saker, rigga ljus och ljud, fixa mat och dryck till kafeterian, agera spelledare, jobba i den dygnet-runt-öppna kafeterian, ta hand om oroliga föräldrar och till slut på söndag eftermiddag/kväll tömma lokalerna och städa alla utrymmen.

Även om det blev väldigt lite tid för eget spelande så hade vi ändå väldigt kul samtidigt som vi såg till att flera hundra ungdomar hade något vettigt att göra under vad som då var en av årets större ungdomsfyllerihelger. Som tack för hjälpen fick vi betala hyra till kommunen för skollokalerna som vi behövde för att kunna genomföra arrangemanget.

Jag tror inte att avslöjandet som följer härnäst kommer som en chock för någon, utom möjligen för Martin Borgs: Vi gjorde det inte för bidragen. Vi gjorde det för att det var kul, för att vi ville skapa något för oss själva och för andra och vi lärde oss alla väldigt mycket som vi aldrig kunnat lära oss i skolan. Det är sådant staten kan få för 120 spänn, vilket nog får räknas som en ganska god investering. I den här frågan tror jag att den gode ombudsmannen slösar sin tid på fel saker. 

Vad händer då med en generation av bidragsentreprenörer när de växer upp?". Tja, det varierar säkert en hel del, men här är vad som hände med några av 80- och 90-talets bidragsentreprenörer som jag råkar veta vart de tog vägen: En blev rektor, en behandlingsterapeut, flera blev art directors, några strategikonsulter, analytiker, SEO-experter, forskare, lärare, speldesigners, företagsledare och en urmakarmästare. Många av dem har startat egna verksamheter och/eller har drivande roller i de verksamheter eller fält där de nu arbetar. Vi har också redan med råge betalat tillbaka de bidrag vi fick till vårt spelande i mer än bara skattepengar. Jag tror vi alla är eniga om att vårt organiserade spelande i ungdomsåren har kommit till betydligt större användning i livet än bara som tillfällig underhållning. Jag lägger gärna 120 kronor för att ge nästa generation spelare samma chans.

Vad säger ni andra snyltare?