Löfven betalar dyrt till partivänstern i vinstfrågan

Den inre kompromiss med partivänstern som Stefan Löfven träffat rörande entreprenörskap inom tjänstesektorn kanske räddar relativ frid på partikongressen i april. Partistyrelsens riktlinjer kan däremot inte ligga till grund för någon blocköverskridande uppgörelse, som skapar stabila spelregler för framtiden.

Beslutet är i sak mycket illa grundat. Detta belystes inte minst genom de två siffersammanställningar som partisekreteraren Carin Jämtin lyfte fram på presskonferensen.

Den ena gällde lönsamheten för företag inom utbildning och vård, jämfört med näringslivet som helhet. Den är dubbelt så hög, hävdade Jämtin och lät upprörd. Men det använda måttet, avkastning på totalt kapital, är inte relevant för den jämförelse hon försökte göra. Stefan Löfven, om någon, vet med sin bakgrund att industrin har miljarder nedlagda i dyra produktionsanläggningar och därför alltid hamnar lägre än tjänsteföretag ifråga om avkastning på totalt kapital. Det mest vettiga måttet på lönsamhet är rörelseresultat – hur mycket blir över av varje intjänad hundralapp när kostnader för löner med mera är betalda?

För välskötta skolföretag är svaret: 5-8 kronor. När skatten är betald kvarstår normalt 4-5 kronor. Detta överskott ska räcka för att göra investeringar i verksamheten samt expandera. Ingen kunnig ekonom anser att en lönsamhet på denna nivå är annat än hälsosam; den behövs för att trygga verksamheten långsiktigt. Om jag tar det skolföretag jag känner närmast, hade det 2010/11 en intäkt på 689 mkr. Rörelseresultatet blev 38,9 mkr. Men investeringarna i skolor och expansion uppgick samma år till 53 mkr och bolagsskatten till staten till 8,6 mkr; utdelningen var 0,5 mkr.

Carin Jämtins andra statistik gällde lärartäthet. Friskolor som drivs av ideella föreningar uppges ha en lärartäthet på 9,0 lärare per 100 elever, friskolor som drivs som aktiebolag 7,2 lärare per 100 elever, kommunala skolor i genomsnitt 8,3 lärare per 100 elever. Jämtin tog detta som intäkt för att skolföretag pressar kostnader på ett sätt som går ut över kvaliteten. Påståendet är lika illa grundat som det om lönsamheten.

För det första visar skolföretag inom grundskolan lika bra eller bättre akademiska resultat, korrigerat för elevernas sociala bakgrund, som föreningsdrivna friskolor och bättre resultat än kommunala skolor, som helhet. För det andra är lärartäthet ett notoriskt opålitligt mått. En skola som är så dålig att den inte lyckas säkra mer än 20 elever per klass får, statistiskt sett, en utomordentligt hög lärartäthet. En skola där det råder kaos i klassrummen, och som tvingas kompensera detta med stora extraresurser, får också hög redovisad lärartäthet. Små skolor, som de flesta föreningsdrivna, kräver på grund av sin storlek fler lärare per 100 elever än större skolor. Föreningsdrivna skolor tenderar för övrigt, som docent Jonas Vlachos visat, att vara mer segregerade till elevkårens sammansättning än bolagsdrivna friskolor. Det säger sig själv: det är i huvudsak den välutbildade medelklassen som startar kooperativ och föreningar för skolor, medan företag vänder sig till alla.

Logiken vid skolpeng är exakt den motsatta mot vad Jämtin antar och den bakomliggande S-rapporten påstår. Den leder inte till ett ”fokus på att pressa kostnaderna” på ett sätt som går ut över kvaliteten. Vid fast ersättning per elev följer lönsamhet av att man lyckas fylla klasserna med elever. Detta kräver att en skola har en kö av intresserade. Hur får man det? Jo, genom att visa hög kvalitet och därmed få gott rykte, så att många vill gå i skolan. Detta är en helt annan logik än den grovt omoraliska form av kommunal upphandling som tillämpas inom åldringsvården, där den får uppdraget som bjuder lägst pris för de gamla.

Från illa grundade utgångspunkter följer, naturligt nog, illa genomtänkta förslag.

Ett sådant är tanken i partistyrelsens riktlinjer att staten ska ställa så långtgående krav på insatsresurserna i en verksamhet att inget överskott kan uppstå. I vart fall för skolor och sjukvård är detta totalt kontraproduktivt. För det första kan det inte rimligen vara ett mål för statsmakterna att verksamheter ska drivas så dyrt som möjligt; kostnadseffektiv organisation i förhållande till resultat måste vara att föredra. För det andra är målet ”lärartäthet” helt olämpligt, som visats ovan. För det tredje är lägre klasstorlek en extremt dyr åtgärd för samhället, utan att ha av forskningen påvisbara effekter på skolresultat. För det fjärde är det inte förståndigt att flytta fokus från resultaten till insatsresurserna. Det innebär också alltmer av detaljreglering av hur en verksamhet utformas. Därmed inskränks utrymmet för att göra saker på olika och nya sätt; innovationer har varit ett av huvudskälen för såväl friskolereformen som entreprenörskap inom vård och omsorg. Miljöpartiet, med dess plädering för mångfald, kan knappast vilja stödja en handlingslinje som i praktiken innebär att all verksamhet måste utföras på ett och samma sätt.

Ett annat huvudproblem med partistyrelsens riktlinjer gäller inriktningen på att ta makt från medborgarna och ge till kommunala nämnder och tjänstemän. Lagen om lika villkor vad gäller skolpeng kom till för att motverka godtycke, genom att staten i lag reglerade lika rätt till skolpeng för alla elever, oavsett skola. Partistyrelsen verkar nu vilja ge kommuner rätt att självsvåldigt bestämma vilka, om några, friskolor som ska få startas och vilken ekonomisk ersättning som ska utgå för deras elever. Minns då att principen om samma ersättning till alla skolor, oavsett huvudman, först genomdrevs av Göran Persson i slutet på 1990-talet.

Det finns en rad problem med att ge kommunerna en sådan makt till godtycke. Kommunerna är inte opartiska hävdare av ett allmänintresse utan ofta dominanta konkurrenter som huvudmän för egna verksamheter. Att ge dem rätt att skönsmässigt fördela skolpengen som de vill skapar total rättsosäkerhet i förhållande till fria verksamheter som kräver mycket långsiktiga åtaganden – ett kontrakt på en skolbyggnad skrivs ofta på 15-20 år. Man kan inte hur som helst, från ett år till annat, dra undan den ekonomiska basen för ett sådant åtagande.

Tanken att ge extra pengar till särskilt dåliga skolor skapar därtill märkliga incitament för beteendet. Vi ser det redan ifråga om de extrapengar som regeringen anslagit till ”elevhälsa”, där Skolverket särskilt beviljar anslag till skolor som ansvarslöst försummat att använda sin skolpeng för att bygga en god elevhälsa. Ju mer slarvig och ansvarslös du är – desto mer statsbidrag kommer!

Friskolornas Riksförbund har fört fram ett förslag som borde kunna samla brett stöd. Förslaget innebär att staten certifierar huvudmän, efter noggrann prövning av deras seriositet, skolkunnande och finansiella stabilitet. Sålunda godkända skolorganisationer ska sedan kunna starta en skola i en kommun, utan ytterligare statlig prövning, under förutsättning att de kommer överens med kommunen. Om de inte kommer överens inom en viss tid, ska det finnas en överklagningsmöjlighet (förslagsvis till Konkurrensverket). En sådan lösning skulle främja konstruktivt samarbete mellan seriösa friskoleföretag och odogmatiska kommuner, utan att upphäva rättssäkerheten.

Det mest bekymmersamma med den socialdemokratiska partistyrelsens riktlinjer är dock hela grundsynen på vinst. Det är tydligt, särskilt när man jämför den relativt nyanserade bakgrundsrapporten med partistyrelsens slutliga beslut, att Stefan Löfven har fått betala ett högt pris till partivänstern för att inte riskera få en majoritet emot sig på partikongressen och därmed vingklippas som partiledare likt en gång Mona Sahlin. Samma krafter som tvingade på Sahlin samarbete med kommunister har varit verksamma den här gången.

Denna vänster har, med Vidar Anderssons formulering, en ”moralideologisk” syn på vinst. Det handlar inte så mycket om specifika problem som om en socialistisk grundövertygelse om att vinst är utsugning och bara kan uppstå genom dålig kvalitet. Volvo kan bara uppnå vinst om man gör allt sämre bilar, blir logiken. Gamle metallordföranden Stefan Löfven vet bättre, men vänsterkrafterna är starka och tycks obekymrade om att de nyss förde partiet mot katastrofens brant.

Denna vänster tror också på Alva Myrdals gamla tes om ”offentlig produktion för offentlig konsumtion”. Dess tänkande leder logiskt sett till att den tredjedel av hela ekonomin som utgörs av statliga och kommunala köp från privata företag avskaffas. Ett mellanled i tänkandet, som partistyrelsen antagit, är att överskott i en enskild enhet ses med misstro. Men utan överskott i existerande verksamheter kan ingen expansion finansieras. Följden av tankebanan blir att nationellt verksamma företag stoppas från att uppstå eller hindras från att växa. Det innebär också att Sverige berövas de exportföretag inom tjänstenäringarna som starkt förordades av Globaliseringsrådet.

Liksom en gång i löntagarfondsfrågan visar sig partiledningen oförmögen att på egen hand stoppa partivänstern när den gått i förbund med ett hastigt socialistiskt ställningstagande av en LO-kongress. Partiledningen behöver hjälp av andra politiska realiteter. Miljöpartiet får nu ännu mer av en nyckelroll.