Vinstdebatten skymmer viktigare frågor

Debatten om vinster i välfärden har i stora stycken varit en repris på 80- och 90-talens politiska batalj om valfrihet och mångfald. I stället för att diskutera vad medborgarna kan förvänta sig av framtidens välfärd har vi haft en debatt som kännetecknats av populism och av allt att döma en rad faktafel. Det är bekymmersamt. Framförallt för att de frågor som har debatterats haft en mycket begränsad, om ens någon, betydelse för vad som är viktigt för patienter, elever och andra tjänsteanvändare i välfärden. Fortfarande stjäl vinst- och driftsformintresset i debatten värdefullt utrymme från mer angelägna utmaningar. Exempelvis välfärdens framtida finansiering, konsument- och patientmakt, uppföljning och kontroll, hur välfärdsmarknader och ersättningssystem kan utvecklas samt kvalitets- och patientsäkerhetsfrågor.

Tyvärr har vinstdebatten bidragit till att fördjupa uppfattningen om att det finns stora skillnader mellan privat och offentligt utförda välfärdstjänster. Det leder debatten i fel riktning. Vi vet att skillnaderna i förutsättningar för privata respektive offentliga producenter är förhållandevis små idag. Det är naturligtvis bra. I vissa stycken går det till och med att med fog säga att privata välfärdsföretag har konkurrensfördelar jämfört med sina offentliga konkurrenter. Företag har i normalfallet kortare beslutsvägar, mindre byråkrati, effektivare administration och har enklare att möta förändringar i omvärlden. Detta är fördelar som gör skillnad. Vi vet också att medborgarna inte lägger särskilt stor vikt vid om vårdcentralen, äldreboendet eller hemtjänsten drivs av ett privat företag. Upplevd kvalitet, tillgänglighet, trygghet och omhändertagande är långt mycket mer viktigt och angeläget för medborgarna.

Glädjande nog har debatten ändrat skepnad under de senaste veckorna. Främst tack vare socialminister Göran Hägglunds (kd) initiativ om en dialog kring en etisk plattform avseende kvalitet, ekonomi, öppenhet och insyn och anställningsvillkor i vård och omsorg. Socialdemokraterna har också bidragit genom sitt förslag om nationella kvalitetslagar för ordning och reda i välfärden. Vi får inte heller bortse från finansdepartementets kommande utredning om krav på välfärdsföretag. Dessa initiativ är välkomna för att göra det offentliga samtalet om vinst i välfärden och välfärdsföretagande mer konkret, även om det är för tidigt att sia om vad de kan komma leda till i termer av konkreta och rimliga slutsatser. Det vi däremot redan nu vet är att tankesmedjor från olika ideologiska läger samt en rad branschorganisationer vässar sina argument, skriver på rapporter och funderar på kampanjer för eller mot välfärdsföretagade och vinster.

Att många politiker och opinionsbildare kommer fortsätta att se vinst i välfärden som ett hot kan vi räkna med. Det synsättet är inget annat än att ifrågasätta välfärdsföretagens existensberättigande. Det leder naturligtvis till att företag kommer fortsätta kämpa, med varierande framgång, med att förhålla sig konstruktiva i debatten. Detta gör det samtidigt tämligen enkelt för politiker som är för företagande i välfärden eftersom de inte behöver tala särskilt mycket om mening och mål med utvecklingen av välfärden. Naturligtvis, något förenklat, går det att hävda att motståndarna till välfärdsföretagande och vinster aktivt medverkar och tvingar välfärdsföretag att tänka kortsiktigt innan eventuella förbud av något slag införs. De kan betyda att kompetensutveckling, investeringar och fortsatt verksamhetsutveckling skjuts på framtiden till dess långsiktiga spelregler och villkor är tryggade. Det blir lite av en ond cirkel som kan göra att avgörande framtidsfrågor och framgångar också framöver kommer trängas undan. Det vore djup olyckligt.

Politikerna har ett stort ansvar för hur vinstdebatten kommer utvecklas. Men också välfärdsföretagen själva och olika intresse- och branschorganisationer kan påverka utvecklingen. Alltför få företag och intresseorganisationer har tillräckligt väl lyckats formulera ett hållbart förhållningssätt till företagande i välfärden och vilken roll i samhället de har och vill ha. En förklaring till detta kan vara att flera välfärdsbranscher fortfarande är omogna och i dessa har det ännu inte utvecklats någon välfärdsföretagarkompetens att tala om. De marknader de är verksamma på är skapade av politiker och finansierade av medborgarna via skattesedeln. Det gör det legitimt för politiker att påverka och styra hur marknaderna fungerar. Därtill är inte vedertagna marknadsprinciper fullt ut tillämpliga då kunderna inte kan sägas styra över sina val fullt ut och de kan mycket sällan påverka innehållet i tjänsten, exempelvis genom att betala mer.  Marknader med tredjepartsfinansiering ställer särskilt höga krav på företagandet. Välfärdsföretagade måste innehålla rätt kombination av samhällsansvar, affärsmässighet och en förmåga att förhålla sig konstruktivt och ödmjukt till det politiska inflytandet. De företag som inte klarar av detta kommer inte överleva på sikt. De kommer bli misstänkliggjorda, på mer eller mindre goda grunder, och tvinga politikerna att reglera och kanske till slut ställa så höga krav att det kraftigt begränsar företagande i välfärdssektorer. Tyvärr räcker det med att ett fåtal företag inte klarar klar och saknar rätt förmåga för att en hel sektor eller marknad ska påverkas av skärpta krav och misstänksamhet. Att offentliga verksamheter inte döms lika hårt är naturligtvis ett problem i sammanhanget.

Ytterligare en förklaring är sannolikt att en del företrädare, som är för företagande i välfärden, verkar ha dammat av någon gammal argumentationssamling skriven av SAF på 80-talet. Exempelvis Svenskt Näringslivs kommentar på Socialdemokraternas förslag om kvalitetslagar, ”Är detta första steget mot ett totalt monopol för offentlig egenregi?” och ”Vad vi nu ser ter sig som det allvarligaste hotet mot det fria näringslivet på decennier.” Reaktionen är visserligen förståelig eftersom meningsmotståndarnas argument har gått att tidsbestämma till ungefär samma period. Tyvärr bidrar inte heller detta till en mer konkret och medborgarnära debatt vilket känns angeläget då välfärdsområdet berör alla medborgare på ett eller annat vis. Oroväckandet är också att stort engagemang läggs på att arbeta med sådant som kan begränsa och skada företagande och entreprenörskap inom en del av samhället som så väl behöver det. Argumentationen exkluderar och splittrar istället för att inkludera och samla.

Att politiker och beslutsfattare i ett litet land, som för sin välfärd och framtid är så otroligt beroende av företagande och framåtanda, inte förmår att samla sig och se möjligheterna med välfärdsföretagande förvånar. Vårt lands välstånd är sprunget ur företagande och entreprenörskap, varför försvåra för detta inom de områden som ligger medborgarna allra närmast? Lika förvånande är det att alldeles för få företag i välfärden, tankesmedjor, intresseorganisationer och finansiärer visar förståelse för det faktum att välfärdsföretag verkar på en marknad som politikerna skapat. Kunnandet och förmågan finns på vissa håll, men det verkar finnas starka motkrafter. Är det måhända argumentationssamlingarna från 80-talet som sätter stopp för mer tidsenliga och moderna sätt att arbeta och förhålla sig till samhället?

Nu får vi hoppas att de som kan påverka debattens inriktning och utveckling gör allt vad de kan för att ändra tonfall och riktning i debatten.  Det vore kort och gott, ursäkta det fula ordet, en vinst om debatten så snart som möjligt blir mer inkluderande, konkret och framtidsinriktad. Annars finns risk för att vi alla går miste om mycket viktiga landvinningar i utvecklingen av svensk välfärd.

Dan Nilsson (1 artiklar)

Anmäl