Sverige är bättre än Grekland - men inte så mycket

Sverige hade en fantastisk utveckling efter världskriget. Inte så konstigt då vi stod där med en oskadd produktionsapparat och kunde exportera till en omvärld som behövde allt. Folk kände att lönen räckte till allt mer och vi fick ATP och ett gigantiskt skattesubventionerat bostadsbyggande.

1970 låg vi i ekonomisk världstopp som nummer fyra i OECD. Då kom verkligheten ifatt oss. Andra länder började konkurrera med oss istället för att bara hovsamt be att få köpa och vi drabbades av en vänstervåg som gjorde företagande och lärande till suspekta företeelser. En vänstervåg driven av ungdomar som växt upp i en anda av att allt var möjligt.

Vad gjorde då Sverige när guldregnet började avta. Jo, blundade och körde vidare i ännu högre takt. En färd som drog oss ner på plats 14 i OECD´s ranking innan vi sedan klättrade upp några positioner.

70-talet präglades av stora lönehöjningar som sedan påplussades med ökningar av arbetsgivaravgifter. Sammantaget ökade arbetskraftskostnaden med 58% på tre år. Här ligger Grekland i lä. Marginalskatterna fortsatte uppåt och vi fick en långtgående arbetsrättslagstiftning som måste ha gjort många tveksamma till att driva företag. Parallellt fördes en debatt om näringslivets ”övervinster”. Lösningen på dessa och många andra problem var löntagarfonder. Ett förslag som inte bara skulle rubba grunderna för vårt ekonomiska system utan även för vårt rättssystem. Staten skulle expropriera privat egendom för att överlämna denna till fackliga organisationer. Förutom alla demokratiska och moraliska aspekter så var detta naturligtvis ett effektivt sätt att jaga bort investerare och entreprenörer. Centerpartiet drogs sedan sitt strå till stacken av ekonomiska problem genom att hota/lova att avskaffa kärnkraften. En gigantiskt kapitalförstöring som också skulle skapa osäkerhet hos industrin om tillgången till energi.

Pensionsåldern sänktes och delpension infördes. Delpension innebar en helt ny dimension av välfärdssamhället. Dittills hade man kunnat få pengar som kompensation för att man inte kunde arbeta t.ex pga sjukdom, nu fick man pengar bara för att man ville vara ledig. Samma är förhållandet med friår som vi fick senare.

Så fick vi en borglig regering 1976. Regeringen var uppfylld av målet att visa att de var minst lika duktiga som socialdemokraterna på att föra socialdemokratisk politik. De skulle visa att socialdemokraternas vädjan på sina valaffischerna var fel. ”Rösta inte bort tryggheten”. Oljekrisen och de strukturproblem som följde på den skulle botas med överbryggnadspoltik och stöd till krisande industrier. Borgliga riks- och kommunpolitiker skröt gärna med alla nya reformer man genomfört och att man minsann ökat utgifterna trots den kris man var inne i. De offentliga kostnaderna steg från 50 till 65 av BNP under de borgliga åren och medicinen blev devalveringar. Inklusive den devalvering socialdemokraterna genomförde när de vunnit valet 1982 devalverade Sverige med 45% under denna tid.

Så småningom började det komma en insikt om att man inte kunde fortsätta som tidigare och under den andra borgliga mandatperioden började man att åtgärda problemen. Regeringen lade fram en proposition om slopande av varvsstödet. Socialdemokraterna gick kraftigt emot. Beklagligtvis gav två folkpartistiska riksdagsmän efter och svek regeringen så förslaget föll.

De övergripande ekonomiska problemen var höga marginalskatter och underskottsavdrag för räntor för fram för allt villor uppgick till gigantiska belopp. Dess problem hängde ihop. Med hög marginalskatt, 80% var ej ovanligt, hög inflation som urgröpte lånebeloppet och full avdragsrätt för räntor var det extremt lönsamt att ha villa. Det var absolut nödvändig att åtgärda dessa problem.

Regeringen förhandlade med socialdemokraterna och fick 1981 fram ett förslag om marginalskattesänkningar och begränsning av ränteavdragen. Just det som Sverige behövde. Då vägrade moderaterna att acceptera förslaget och spräckte regeringen. Det parti som mesta av alla talat om behovet av skattesänkningar och om att komma ifrån bidragssamhället. Ställd inför möjligheten att verkligen åstadkomma något visade moderaterna att viktigast för dem var att gynna villaägarna. Svensk ekonomi betydde intet.

Den centerparti-folkpartiregering som följde genomförde åtgärder för en åtstramning av ekonomin men mötte hela tiden motstånd. 1980 var det storstrejk med en miljon i strejk och sedan utlystes en politisk strejk när regeringen avskaffade stödet till Teko-industrin. En strejk som socialdemokraterna stödde. När regeringen förelog en karensdag organiserade fackförbunden en brevkampanj med 3,3 miljoner brev till riksdagsledamöterna. Facken hotade också med storstrejk.

I valrörelsen 1982 hade socialdemokraterna slogan ” Mera svängrum och mindre svångrem”. Valresultatet blev att folkpartiet och centerpartiet som inlett ett arbete för ekonomisk återhämtning gick kraftigt tillbaka. Socialdemokraterna som lovat svängrum och moderaterna som ville ge mer till villaägarna gick fram och vi fick en socialdemokratisk regering som startade med stordevalvering och därefter slog in på den s.k. 3.e vägens politik.

I valrörelsen 1988 lade folkpartiet fram ett förslag om en fortsättning på skattereformen från 1981. Förslaget innebar att i vissa lägen kunde en lågavlönad få höjd skatt. Därmed startade artilleriet. Hela diskussionen handlade om dessa fall. Vi fick ingen diskussion om behovet av en skattereform. Vi fick istället höra från socialdemokraterna att nu stod allt väl till och nu skulle det bli en sjätte semestervecka, mer föräldraledighet och höjt barnbidrag. Folkpartiet som legat bra till i opinionen klarade ej debatten och gick tillbaka i valet. Vi fick ett nytt parti, Miljöpartiet, som ansåg att ju mindre man arbetar ju bättre är det. Socialdemokraterna fortsatte att regera.

Socialdemokraterna visste att allt inte var så bra som de hade framställt det i valet. Ekonomin behövde reformeras. Redan 1989 överenskoms med folkpartiet om det som kom att kallas ”århundradets skattereform”. Den innebar minskade subventioner till bostäder, begränsning av ränteavdrag, upprensning av åtskilliga subventioner och sänkta marginalskatter. Nu var de hårda orden mot folkpartiet i valrörelsen glömda och socialdemokraterna visade det som var deras styrka. När partiledningen väl inser att något måste göras, då har de också kraft att göra det. Centerpartiet var skrämt av det moderata stormangreppet från skatteuppgörelsen 1981 och ställde inte upp.

Man kan ju fundera över hur det blivit om denna reform kommit några år tidigare. Hur stor del av den bostadsbubbla och de ekonomiska problem vi fick i början av 90-talet hade vi sluppit?

Under mandatperioden började socialdemokraterna en reformpolitik men denna låg så långt ifrån vad väljarna förväntade sig av partiet att socialdemokraterna förlorade valet. Folkpartiet som drivit på för ekonomiska reformer gick ytterligare tillbaka. Bra gick det däremot för ett parti med drag under galoscherna och som kunde stapla ölbackar.

Vi fick en borglig regering med ett starkt förändringsmandat. Regeringen gjorde besparingar medan socialdemokraterna sa nej och ville dessutom genomföra ett massivt stödprogram för investeringar. Även om regeringen genomförde åtgärder för sanering av ekonomin så gjordes inte de genomgripande förändringar som skulle behövts. Man vågade inte i grunden utmana socialdemokratin. Dessutom ville varje parti få avtryck och genomföra sina hjärtefrågor. Och hjärtefrågor handlar om utgiftsökningar. Så folkpartiet fick en stor handikappreform, centerpartiet matsubventioner och moderaterna ökade försvarsutgifter. När valutaoron visade sig avfärdades de tydliga tecknen på obalans med att det var spekulationer från okunniga tidningsskribenter.

Sedan kom valutakrisen och kronans fall. Att man försökte håll fast kronans värde visar att man inte var klar över ekonomins verkliga tillstånd.

Inför valrörelsen 1994 begärde socialdemokraterna ett ”öppet mandat” för att åtgärda ekonomin. Detta är det geniala dubbelgreppet. Man säger nej till konkreta förslag och får därmed gillande från dem som annars skulle drabbas av nerdragningar Samtidigt ger man intryck av kraftfullhet och ansvarstagande. Vinner man sedan valet kan man alltid hänvisa till det öppna mandatet när man får kritik för nerdragningar.

Socialdemokraterna deklarerade också att om de måste dra ner så skulle de dra ner på transfereringarna och istället värna verksamheterna.

Socialdemokraterna vann valet och fortsatte saneringspolitiken. Ibland mer drastiskt än de förslag de tidigare sagt nej till. Saneringen var nödvändig och socialdemokraterna uträttade mycket positivt men mycket utlämnades och en del gick åt fel håll. Matmomsen sänktes. Det kan väl ses som en betalning för samarbetet med centerpartiet, men det var ett direkt brott mot socialdemokraternas löfte om att hellre dra ner på transfereringar än på verksamheter och många verksamheter blev hårt nerskurna. De två kärnkraftreaktorerna i Barsebäck lades ner. Till höga kostnader importerade vi istället energi. Maxtaxa infördes i barnomsorgen. En rimlig åtgärd men inte den mest angelägna just då. Senare infördes friår. Därmed sanktionerades idén att det inte är viktigt att arbeta. Här var det miljöpartiet som fick sin betalning.

Socialdemokraterna gick kraftigt tillbaka i valet 1998 Ett tecken på att den politik partiet förde inte var vad deras väljare trodde att de hade röstat på. Överströmning skedde till vänsterpartiet som ansågs svara upp mot dessa väljares förväntningar från valrörelsen 1994.

Viktiga förändringar genomfördes. Nya budgetregler och överskottsmål och en självständig Riksbank infördes men inget gjordes åt de avgörande strukturfelen. Arbetslösheten hade nått nivåer som annars varit okända för Sverige. Visst vidtogs åtgärder av typ Kunskapslyftet men inget som förändrade strukturen på arbetsmarknaden. Skolan fortsatte sin marsch utför. Förtidspensioneringarna ökade drastiskt. En tillfällig värnskatt infördes som fortfarande är kvar.

Nu anses Sverige bäst i klassen i ekonomi. Men så har vi också haft 40 år på oss sedan problemen började. Mycket positivt har hänt. Den saneringspolitik som inleddes under regeringen Bildt fortsatte under Carlsson/Persson och vi fick EU-medlemskap och nytt pensionssystem. Avregleringar skedde och privata företag och konkurrens kom in där vi tidigare haft offentliga monopol. Den nuvarande regeringen har vidtagit åtgärder mot den massiva förtidspensioneringen, arbetslöshetsperioder utan slut och viktigast av allt åtgärder för att vända utvecklingen i skolan.

Men andra områden åtgärdas inte alls. Vi har fortfarande en hög arbetslöshet. Ett skäl till det är bristerna i skolan, framför allt i gymnasiets yrkesförberedande del. Dessa brister åtgärdar regeringen med kraft. Det andra skälet är arbetsmarknadens sätt att fungera och fram för allt de höga ingångslönerna. Det är ju parterna på arbetsmarknaden som sätter löner, men regeringen skulle kunna trycka på. Nu talas det om ”jobbpakt”, dvs förhandlingar mellan regeringen och arbetsmarknadens parter för att få fler i jobb. Det vore ett utmärkt tillfälle för regeringen att agera. Ingenting göres åt att vissa grupper kan få stora lönelyft bara för att de kan skada sina företag och Sverige mycket om de strejkar. Detta medan stora grupper kvalificerad och högutbildade inom andra sektorer får stå tillbaka eftersom de inte har förmågan, eller viljan, att lamslå landet. Inte ens företag som tecknat kollektivavtal kan vara säkra på att slippa strejker. Beklagligt är att moderaterna har helt gjort walk-over i arbetsmarknadsfrågor och tycker att det är bra som det är.

Det finns områden där alliansen motverkar en sund ekonomi. Ett sådant är avskaffandet av fastighetsskatten. En helt ologisk åtgärd som gör att kapitalbeskattningen haltar. Skatt på ränta på kapital man har på banken men ej skatt på kapital man har i fastighet. Mycket märkligt är spridandet av diverse subventioner som frön för vinden. Rot,  rut, restaurangbesök, bidrag till dem som ger gåvor till av staten godkända ändamål och nu också läxhjälp. Detta är genuin socialdemokratisk politik där staten ger pengar till sådant som undersåtarna bör ägna sig åt. Det är inte bara det att detta kostar pengar, det destruktiva är att detta slår sönder skattesystemet och underminerar skattemoralen. Skattereglerna uppfattas som slumpmässiga och därför något som det är legitimt att bryta mot. Subventionerna snedvrider synen på staten och vad politik handlar om. De sätter bilden av staten som de goda gåvornas givare och den politiska debatten vrids då ifrån att handla om hur vi löser gemensamma problem till hur jag och mina gelikar skall få mer av den manna som regnar. Vi diskuterar priset på korv istället för hur Sverige skall utvecklas.

Vi har haft 40 år på oss att anpassa oss efter verkligheten. Det har varit en svår process. Inte konstigt att grekerna protesterar när de förväntas svänga helt om utan betänketid.  Svårast och viktigast har varit det mentala omtänkandet. Insikten om att staten inte är en god fe som ger oss presenter, insikten om att rättvisa inte bara handlar om att ta mer från de som har inkomster, insikten om att företag och företagare inte är landets fiender. Fast vid tanke på förslag om subventionerade cykelreparationer och den borgliga regeringens bidragspolitik och den diskussion som förs inom socialdemokratin om att förbjuda vinst i företag inom den offentliga välfärden, då måste man undra över hur långt omtänkandet kommit. Viktigt i den politiska debatten är frågan om mamma eller pappa tar ut VAB-dagarna men avgörande frågor om att vi håller på att bli allt färre som skall försörja allt fler eller att vi har en arbetsmarknad med regler som ej är anpassade efter dagens verklighet berörs knappast.

Vi behöver nog ytterligare 40 år och vi kan väl medge grekerna åtminstone något lite andrum.