Replik: Forskningen om rättssäkerhet i tvångsvården är viktig

Psykiatern Ulf Brettstam har i en debattartikel på Newsmill reagerat på ett inslag i Agenda som beskriver problem med rättssäkerheten inom den psykiatriska tvångsvården. Utifrån några sekunder av intervjuklipp där jag medverkar ger han en missvisande bild av mina uttalanden och forskning.

Brettstams inlägg innehåller felaktiga citat, förvrängningar, och insinuationer. Jag har inte hänvisat till ”kamraderi” när jag beskrivit brister i sakkunnigläkares granskning av behandlande läkares bedömningar i förvaltningsdomstolarna. Brettstam antyder att mina kritiska uttalanden enbart var baserade på Agendas egen undersökning av domar från förvaltningsrätten i Falun. Faktum är att mina uttalanden byggde på en totalundersökning av alla domar om öppen tvångsvård i hela landet under en sexmånadersperiod. Denna visar på samma oroande faktum: i bara en procent av målen får patienten tvångsvården avskriven. Brettstam låter påskina att jag lättvindigt dragit slutsatser enbart utifrån denna siffra. Emellertid bygger min bedömning på både en mer detaljerad och komplex argumentation och ett större faktaunderlag än vad som går att utveckla i en kort intervju.

Brettstam ägnar stort utrymme åt en debattartikel jag skrev 1998, där jag lyfte fram rättssäkerhetsproblem inom den slutna tvångsvården. Mina beskrivningar av faktiska problem (t.ex. brister i hur patienter informeras om sina rättigheter, att frivilliga patienter misleds att tro att de är på tvångsvård, att läkare ibland medvetet bryter mot lagen) föranleder Brettstam att likna mig vid postmoderna kvasifilosofer och revolutionära journalister från 70-talet. Vidare kopplar Brettstam ihop mina beskrivningar av brister i rättssäkerheten med uppfattningen att svårt psykiskt sjuka egentligen är friska.

Agendas reportage om rättssäkerheten var värdefullt som en belysning av en etiskt mycket svår praktik som sällan diskuteras offentligt, och jag har inga invändningar mot hur jag citerades där. Det är viktigt att forskare medverkar i medier även om det inte finns utrymme för all den detaljrikedom och komplexitet som forskningen kan rymma. De flesta tittare förstår att det faktiskt finns mer fakta och överväganden bakom snabba svar framför en TV-kamera. Efter 20 års egen forskning om psykiatrisk tvångsvård finner jag fältet lika viktigt och fascinerande som när jag började. Det är oundgängligt med en kvalificerad debatt om såväl rättssäkerheten, etiken som vårdens effekter. I den debatten är det viktigt att såväl kliniker som patienter ger uttryck för sina upplevelser. Men diskussionen måste i mycket större utsträckning föras med utgångspunkt i det kunskapsunderlag som finns i befintlig forskning och andra systematiska utredningar.