Skrattretande att det skulle vara synd om männen

Jag kan inte sluta tänka på den där artikeln som Hanna Hellquist skrev i DN där hon frågade sig var den där feminismen som alla är så rädda för finns någonstans. Någon dag senare kom Gudrun Schyman med en skarp debattartikel i DN som kritiserade jämställdhetspolitiken som i dag präglas av mycket snack och lite verkstad. Alla är överens om att jämställdhet är viktigt, somliga kallar sig till och med feminister men fortsätter ändå som förut.

På det har vi den sexism som är en verklighet för många kvinnor. Läs Katrine Kielos krönika i Aftonbladet så förstår ni vad jag menar.

Trots att många kallar sig för feminister är rädslan för feminismen oproportionerligt stor, precis som det kvinnohat som Katrine Kielos berättar om är så vanligt att många inte ens lägger märke till det och ännu mindre reagerar på det. Man kan fråga sig varifrån alla de här gaphalsarna kommer som kommenterar varenda debattartikel med jämställdhetstema. Ofta utan ens ett embryo till argumentation men däremot gärna med förolämpningar, invektiv och anklagelser? Jag har själv fått en del sådant när jag debatterat föräldraförsäkringen. Men det är förmodligen ingenting jämfört med vad offentliga personer som Gudrun Schyman, Maria Sveland, Katrine Kielos och Hanna Hellquist och alla andra kvinnor som har mage att yttra sig kan tänkas få.

Det är därför jag tycker att feminismen är bra och behövs. Pär Ström och Pelle Billing får gråta hur mycket de vill över män som blir diskriminerade – jag kan inte hålla med. Faktum är att jag knappt ens kan ta det på allvar.

Till exempel skriver Pär Ström på fullaste allvar så här:

”Maria Sveland gör sig också rolig över att jag konstaterar att vi har en statsfeminism i Sverige. Det har vi ju. Hur kommer det sig annars att lagstiftningen på ett tiotal punkter diskriminerar män? Att regeringens politik på ett antal områden uttalat gynnar kvinnor på mäns bekostnad? Att det utgår olika former av statsbidrag särskilt till kvinnliga företagare? Att det utgår statsbidrag särskilt för kvinnor som vill organisera sig? Att det delas ut särskilda bidrag till kvinnliga filmregissörer? Att regeringen gång på gång kallar ”relationsvåld” för den ideologiskt vinklade termen ”mäns våld mot kvinnor”? Att jämställdhetsminister Nyamko Sabuni säger att mansfrågor måste stå tillbaka för kvinnofrågor? Att statliga myndigheter som Kronofogden ger specialservice åt kvinnliga ”kunder”, och internt erbjuder särskild karriärhjälp för kvinnlig personal? Att en kvinnlig nagelskulptris utan brandutbildning fick jobb som brandman medan en man som gått den statliga utbildningen för brandmän inte ens kallades till intervju?” (Läs artikeln här.)

Det är både krystat och skrattretande. Som om det vore synd om männen. Verkligheten borde ringa upp Pär Ström och berätta att det här är en bra bild av hur kvinnor har haft det sedan alltför länge. Jo, visst kan det hända att några män är förfördelade. Men oftast är det vi som drar det längsta strået, trots allt.

Vi blir sällan tillfrågade när vi ska få barn när vi är på anställningsintervjun. Vi får inte automatiskt stämpeln som dålig förälder när vi väljer bort föräldraledigheten. Vi bedöms inte automatiskt som riskarbetskraft när vi är i fertil ålder och söker jobb. I domstolen kan en våldtäktsdom mycket väl förmildras på grund av att den våldtagna kvinnan ansågs ha utmanande kläder eller var berusad.

Bara för att ta några exempel. Andra exempel på sådant som händer kvinnor i offentligheten kan ni läsa Katrine Kielos ledarkrönika. Feminismen behövs bara av den anledningen. Feminismen är inte ute efter att kastrera männen eller göra männen till något annat än vad de är, som många verkar tro.  Feminismen är för mig en jämlikhetsrörelse som vill att män och kvinnor ska leva på samma villkor. För vi har inte kommit dit ännu. Och det finns många områden att fortsätta jobba med – områden som feminismen sätter fokus på.

Det betyder förstås inte att vi ska utesluta "mansfrågor". Men vi män borde inse faktum, det finns en samhällsstruktur som gynnar männen. Samhället är långt ifrån jämställt och det är inte vi män som förlorar på bristande jämställdhet – tvärt om vinner vi på den.

För hur i än vrider och vänder på saken går vi alltid före i kön och vi kan göra det med hjälp av den makt vi har tillskansas oss och vi kan göra det därför att vi alltjämt har inpinkade revir som kvinnorna inte ”ska bry sina söta huvuden med”. (Som Katrine Kielos så målande beskriver det.)

Jag är inte stolt över att vara man när jag läser de artiklar jag refererar till här. Jag är inte stolt när jag själv debatterar en individualiserad föräldrapenning och får syrliga kommentarer om att jag är allt från stalinist till mes. Ändå tror jag det är svårt för mig att förstå hur sexistiska kränkningar drabbar kvinnor på djupet, hur bristande jämställdhet begränsar kvinnors livsval och hur det kan kännas att bli ombedd att ”att sätta på kaffet i en församling av manliga högdjur”.

Nej, jag förstår det kanske inte som man – men det får mig att skämmas precis som jag skäms när ensamkommande flyktingbarn motas bort därför att värdet på radhusen i grannskapet påstås sjunka i värde. För till slut handlar jämställdheten om att alla kan välja sina liv på det sätt de vill och följa sina drömmar oberoende av om de är pojkar eller flickor. Kort sagt: leva på lika villkor.

Och tycker du det är fel kan du ju fråga dig vilket samhälle dina egna barn ska leva i när de bli vuxna. Det är en bra början. 

Nils Pettersson (10 artiklar)
http://www.s-larcentra.se

Anmäl