Populistiska sågningar av polisen gynnar ingen

Det finns få institutioner som är lika populära att kritisera som polisen och få yrkesmän får utstå lika mycket påhopp som poliser. Polisen är en grundpelare och garant för ett tryggt samhälle som byggs på lagar och principer istället för på den starkes rätt, så det är av största vikt att polisen granskas. Det finns också mycket inom polisen som behöver förbättras. Den senaste månaden har två av polisens större problem uppmärksammats i media, pinnjakten och den låga takhöjden. Vad gäller pinnjakten, så genomsyrar den dessvärre stora delar av kärnverksamheten. Nyligen läckte en intern rapport ifrån en statssekreterare på justitiedepartementet ut där det framkom tydligt att utredningsverksamheten hämmades av att man fokuserar på att leverera de "resultat" som högre chefer krävde snarare än på de åtgärder som ur ett målsägar- eller samhällsperspektiv är viktigast. På samma sätt hämmas poliser i yttre tjänst av krav på att leverera godkänd statistik, som dessutom ofta bara berör en mindre del av verksamheten. Exempelvis utvärderas ingripandeverksamheten, vars främsta ansvar är att svara på larm och hjälpa människor i nöd, enbart baserat på trafikmål som blås och botar.

Min uppfattning är att det finns en medvetenhet på alla nivåer om att pinnjakten styr verksamheten fel. Både justitieministern och rikspolischefen har uttalat sig kritiskt, men ändå fortgår den oförminskat. En bidragande orsak till det kan vara att en kritisk diskussion om pinnjakten försvåras av den generellt låga takhöjden inom polisen. Enligt en undersökning av polisförbundet undviker sex av tio poliser att framföra kritik internt då man är övertygad om att det får negativa konsekvenser för den egna karriären. Även om många poliser har förtroende för sin närmaste chef, så dämpas intern konstruktiv kritik för varje chefsled den skall passera innan den når upp till dem som är beslutsföra. Och vad gäller att framföra kritik externt, så är de poliser som beredda att ta den risken lätträknade. Bilden av att man som polis bör akta sig för att framföra kritik utanför de egna leden förstärks regelbundet av olika utspel, senast då en hög chef på rikspolisstyrelsen varnat studenter på polishögskolan för att prata illa om polisen med media.  

Att dessa två problem har lyfts i artiklar i dags- och kvällspressen ser jag enbart som positivt. Likaså att det ifrån ledarskribenter kommer konstruktiva förslag på hur verksamheten kan förbättras. Expressens Anna Dahlberg skrev häromveckan en ledare om "En räddningsplan för polisen" som innehöll flera bra tankar. Förslaget om en fristående polisinspektion som kan granska verksamheten baserat på dess grundläggande kvalitativa mål är till exempel nytänkande och intressant. Tyvärr faller Dahlberg in i en vanlig medielogik där de konstruktiva tankarna kombineras med indignerade bredsidor mot polisverksamheten i allmänhet. Visst är mängdbrottsstatistiken dålig, men svensk polis är inte som Dahlberg hävdar "lågpresterande" i en generell mening utan tvärtom ledande på många områden. Min tro är också att det polisiära uppdraget i Sverige idag är djupare och bredare än någonsin. Vi har specialiserade och framgångsrika satsningar mot organiserad brottslighet. Vi lägger mängder med tid och energi på ärenden om våld i nära relation som förr troligtvis inte ens renderade i en anmälan. Ny teknik och nya kommersiella strukturer, inte minst vad gäller internet, ger ett enormt inflöde av till exempel bedrägerianmälningar. Det satsas på brottsförebyggande arbete och samverkan med andra aktörer, som socialtjänsten, i bland annat ”sociala insatsgrupper” för att hindra unga i riskzonen att välja en kriminell bana. Kraven på dokumentation av arbetet stiger ständigt. Och då den allt högre ambitionsnivån på så många olika områden tar mängder med resurser i anspråk upplever nästan varenda enhet som jobbar med kärnverksamheten en konstant resursbrist.

Varken utryckningspoliserna eller utredarna är tillräckligt många för att hinna med sitt uppdrag. Larm som inte är akuta får ofta vänta och utredningar i vilka det finns åtgärder att vidta samlar damm i balanshögar i månad efter månad. Samtidigt prioriteras personalen konstant ner i jakten på att vända på varenda krona. Det enligt Dahlberg så starka polisfacket trycks tillbaka, och poliser jobbar efter usla anställningsvillkor. Många nya poliser har en högskoleutbildning i bagaget, exempelvis i kriminologi eller statsvetenskap. Om man med en sådan utbildning direkt söker jobb som civil utredare kan man få en ingångslön kring 28 000. Om man istället också läser till polis så får man 21300, men kan få agera mentor åt en civil kollega med mindre utbildning och 7 000 mer i lön. De skiftesarbetande poliserna har dock ännu värre villkor eftersom kompensationen för att jobba mörk tid är sämre inom polisen än inom något jämförbart yrke, och det för ett jobb där du på regelbunden basis kan utsättas för både stora psykiska påfrestningar och risker. Så att polisfacket skulle vara för starka är något som en vanlig polis har svårt att ta till sig. Tvärtom lämnar fler unga poliser yrket än någonsin, just på grund av anställningsvillkoren.

Polisens uppdrag försvåras idag av en utveckling där samhällets breda brottsförebyggande arbete brister och mängder med ungdomar tidigt väljer en kriminell bana. Som polis utsätts man ständigt för en hård arbetsmiljö, till exempel regelrätta attacker och bakhåll i de segregerade förorterna. När ens vardag dessutom präglas av slit, konstant resursbrist, och undermåliga anställningsvillkor är det svårt att inte bli arg då ledarskribenter kräver att pengarna till polisen skall strypas tills man levererar bättre ”resultat”. Samtidigt som man kritiserar pinnjakten, så förstärker man den genom att sätta press på politikerna, i detta fallet justitieministern, att just leverera bättre siffror. Och justitieministern säger visserligen att vi inte skall ha någon ”statistikhets”, men samtidigt förstår varenda högre polischef i landet att jobbet sitter löst om man inte just levererar de siffror som regeringen vill ha för att visa på att man har fått valuta för pengarna man har satsat på polisen. Och detta skall alltid ske genom ”effektiviseringar”. Redan slutkörda poliser skall slita hårdare samtidigt som anställningsvillkoren succesivt försämras. För ingen i den offentliga debatten talar om vad man skall prioritera bort för att få utredningsstatistiken att se bättre ut.

Skall vi minska ambitionerna vad gäller våld i nära relation där varje utredning kräver mycket stora resurser? Skall vi undvika dyra satsningar mot organiserad brottslighet som den som ledde till det så uppmärksammade Södertäljemålet? Skall vi överge försöken att jobba brottsförebyggande i de marginaliserade och segregerade förorter som nu förser hela regioner med en konstant ström av nya unga yrkes- och livsstilskriminella? Allt går nämligen inte att lösa med effektiviseringar. Själv tycker jag att polisverksamhet måste få kosta, och det vore uppfriskande om någon vågade ställa sig upp och säga det. Fram till dess så drunknar de konstruktiva förslagen ifrån media lätt i den föraktfulla ton som ofta används mot polisen. Och poliserna ute i verksamheten, som är de som främst besitter den kunskap och de insikter som krävs för att driva en förändring som kommer till bukt med dåliga styrsystem och strukturella problem, alieneras totalt. Istället för att få en konstruktiv diskussion så riskerar man att spä på ett redan existerande polisförakt, och det tjänar ingen laglydig medborgare på.

Martin Marmgren (20 artiklar)
http://martinfunderar.blogspot.com

Anmäl