Vi socialdemokrater måste sätta medborgarna före marknaden

Socialdemokratin byggde en välfärdssektor som gjorde Sverige jämlikt och starkt och som också blivit internationellt hyllad. Idag ser vi dock hur denna välfärd i allt större skala bryts ner. Idag har välfärden istället blivit till en marknad där privata vinstintressen blivit styrande, där det varje år plockas ut flera miljarder skattekronor i vinst av privata vårdföretag i Sverige.

Löftet om att vi skulle få en ökad mångfald i och med privatiseringarna har också kommit på skam. Inom den privata sektorn av välfärden har de idéburna och kooperativa alternativen blivit utträngda på bekostnad av en markant ökad ägandekoncentration av vinstdrivande företag.

Vi måste alla kunna lita på att våra skattemedel används på ett sunt sätt och inte slarvas bort. Åtta av tio vill inte att vinster ska kunna tas ut inom välfärdssektorn. Grundproblemet är då inte att skattemedel går till normala vinster i normala företag.

Samhället har i alla tider köpt tjänster och varor och det är klart att företagen måste gå med ett visst överskott för att överleva. Det är stor skillnad på att låta ett privat företag bygga ett vårdhem, men en helt annan sak att företag som har vinst som främsta drivkraft tillåts bedriva vården. Man måste helt enkelt räkna med att om man lämnar över så svårdefinierade uppgifter som vård och undervisning så öppnas många möjligheter att göra oetiska besparingar.

Riskerna för missbruk ligger alltså inbyggt i systemet eftersom det inte är möjligt att klargöra allt i ett upphandlingskontrakt. Detta leder till löst formulerade kontrakt som lämnar utrymme för neddragningar av både personal och andra resurser. Möjligheterna att tjäna pengar på sämre kvalitet är uppenbar. När kontrakten väl är undertecknade är det krångligt och dyrt att rätta till misstagen. Om verksamheten däremot hade drivits kommunalt hade det varit enklare att rätta.

Så länge vinstuttag finns i välfärden kommer också företagen att försöka konkurrera ut varandra genom att maximera sina vinster, vilket till sist blir på medborgarnas bekostnad - genom effektiviseringar och tummande på kvalitén. Erfarenheten ifrån andra länder som har sådana system visar både på att de är dyra, orättvisa och ineffektiva. Risken är dessutom överhängande att medborgare delas upp efter lönsamhet, där de rika som kan betala väl för sig också får bättre tillgång till välfärdstjänster än fattiga och resurssvaga medborgare. Så förstärks klassamhället, också inom välfärdssektorn.

Vill vi sätta stopp för att vinstintresset i välfärden påverkar skolan, vården och omsorgen, dess brukare liksom personal negativt, så är det, ur samhälls- och medborgarperspektivet, den bästa åtgärden att göra ett rent förbud mot vinstdrift i sig, d.v.s. mot de företagsformer som främst är tänkta att främja företagsägarnas ekonomiska vinstintressen. Ett alternativ skulle kunna vara att en icke-vinstprincip, som innebär att vinstöverföringar begränsas till ränta på insatt kapital ska vara gällande inom vård, skola och omsorg. Detta kan enklast göras genom att kapitel 32 i aktiebolagslagen görs tvingande.

Överlåter man grundläggande välfärdsfunktioner på företag där vinstmaximering är det överordnade intresset så öppnar man naturligtvis för risken att vinstmaximeringen kommer att gå ut över verksamheten. Man släpper in en riskfylld logik på välfärdsområdet och hoppas att man ska kunna bygga upp så enorma säkerhets- och kontrollsystem att man ska kunna undvika att logiken slår igenom. Det är ett spel med höga insatser.

På många samhällsområden behöver vinstintresse och marknadslogik inte vara något problem. Gillar man inte en vara eller tjänst så köper man en annan. Men i välfärden är vi som svagast och som mest utsatta. Det är få områden i samhället där vinstintresse passar sämre än i välfärden. Defekta varor och usla tjänster kan reklameras. Men en defekt barndom eller en usel ålderdom går inte att ersätta. Därför ska vi begränsa vinstuttagen och återinvestera dem i välfärden.

När det gäller välfärdspolitiken måste vi vara mycket tydliga med att sätta människan som medborgare i centrum och inte se människan som kund på en marknad.