Därför lade jag ett 10 000-dollarsvad mot Romney

Björn Ottosson blandar i en artikel sina privata politiska preferenser med bedömningar av hur USA-valet utvecklar sig. Det är vanskligt att göra. Jag vill inte på något vis förneka att jag hellre ser Obama som segrare, men man bör anstränga sig mer för att skilja det subjektiva från verifierbara fakta.

Men låt mig börja med att titta på läget just nu, och hur presidentvalsdebatterna påverkat kandidaternas chanser. Inför den första debatten den 3 oktober ledde Obama ganska markant. Det krävdes en massiv förändring för att Romney skulle ha en chans. Precis som Ottosson skriver så vann Romney den debatten tydligt, vilket gav starkt genomslag i opinionen. Jag delar också Ottosons bedömning av varför detta hände: många väljare som inte intresserat sig så mycket innan detta datum hade en vag bild av Romney, i mycket färgad av Obamas negativa kampanjanonnser, och Romney kunde ganska lätt vinna dem tillbaka genom en övertygande debattinsats. Även i amerikansk media har det varit förvånansvärt lite fokus på det faktum att Romney vänt i de opinionsundersökningar där väljarna får svara på om de är positivt eller negativt inställda till kandidaterna. Från att ha legat långt efter Obama kom Romney nu i kapp. Och på frågan om väljarna skulle rösta på Obama eller Romney hämtade Romney också in kanske halva Obamas försprång.

Men - och det är här Ottossons beskrivning börjar skilja sig från hur jag uppfattar hårda fakta - mer än så har han inte hämtat in. Från datumet för den andra presidentvalsdebatten - den mellan vicepresident Joe Biden och hans utmanare Paul Ryan den 11 oktober - finns det knappast något i opinionsundersökningarna som tyder på att Romney skulle komma närmare. Obama är alltså fortfarande klar favorit, och det krävs antagligen ytterligare en dramatisk omsvängning för att Romney ska stå som segrare den 6 november.

Och om jag och Ottosson är eniga om den första debatten, så menar jag att Ottossons personliga uppfattning slår igenom och leder till en direkt missvisande bild av de följande. De karaktäriserar han som "knappa" segrar för Obama, inte alls jämförbara med Romneys stora seger i den första debatten. Men stämmer det? TV-kanalerna CNN och CBS gjorde mätningar efter alla tre debatterna, och följande procentantal av de svarande utropade då Obama respektive Romney som segrare.

CNN: 25-67, 46-39, 48-40

CBS: 22-46, 37-30, 53-23

Bilden blir tydligare om man tar med spridda resultat från undersökningar som inte gjorts konsekvent. Romney vann stort i den första debatten, Obama vann klart men inte stort i den andra, och i den tredje vann Obama antagligen ganska stort. Skillnaden mellan CBS och CNN är inte till Romneys fördel, då CBS begränsat sig till osäkra väljare.

Effekten av de olika debatterna kan också ses i bilden ovan artikeln, där jag lagt in två kurvor. Den röda visar oddsen enligt stängningsindex för Obamas chanser på intrade.com, där vem som helst kan satsa pengar på att Obama ska vinna eller förlora. Den blå kurvan visar "now-cast" enligt den ansedda sajten fivethirtyeight.com, som använder ett avancerat datorprogram för att lägga ihop alla trovärdiga opinionsundersökningar, och sedan simulerar utfallet i presidentvalet om det skulle hållits ett visst datum. Effekten efter den första presidentvalsdebatten är tydlig, men lika tydligt är att Romney inte kommit närmare sedan ungefär den 11 oktober, då Joe Biden enligt alla undersökningar vann sin vicepresidentvalsdebatt mot Paul Ryan. Den debatten brukar inte anses påverka opinionen så mycket, och kanske är det synbart starka sambandet med den skarpa uppsvängningen för Obama i 538:s prognos en tillfällighet.

Ottosons påstående "Den andra debatten förändrade inte opinionsläget. Romney fortsätter att ha vind i seglen och Obama går bakåt nationellt och tappar stöd i nästan alla swing states." stämmer helt enkelt inte med opinionsundersökningarna, och inte heller med oddsen hos bookmakers eller vadslagningssajter som Intrade. Förvisso har inte Obama vunnit i opinionen på det sätt som Romney gjorde efter den första debatten - men han har behållit sin ledning eller till och med utökat den något.

Så, varför tror jag då sedan sommaren att Obama kommer att vinna, trots relativt knappa odds till hans fördel? Det handlar om tre faktorer. För det första det faktum att han hela tiden har lett i opinionsundersökningarna, åtminstone när man tittar på delstaterna, vilket är hur valet avgörs. Sällan stort, men på grund av den oerhört starka polariseringen inom amerikansk politik är det svårt att på allvar förändra opinionsläget på kort tid. Troligtvis är många av de förändringar vi ser illusoriska - det är lättare att neka Obama sin röst i en opinionsundersökning efter en svag insats, eller att vägra svara på opinionsundersökarens frågor, än att förändra sin röst.

För det andra så menar jag att Obama helt enkelt är en starkare kandidat än Romney. Detta är en faktor som statsvetare och prognosmakare vanligen helt utelämnar, eftersom de är så svåra att karaktärisera. George Bush seger över John Kerry 2004 är en jämförelse som jag finner slående. Där hade Kerry mycket svårt att framstå som trovärdig på det rent personliga planet. Han försökte maskera sin ganska träaktiga framtoning med tveksamt resultat. När Bush i en debatt hävdade att han ville "stoppa" terrorister kontrade den vanligtvis milde Kerry med att han ville "döda" dem - allt för att framstå som tuff och hård.

När Texas-guvernören Rick Perry utmanade Romney i det amerikanska premiärvalet blev jag, som personlig Obamasympatisör, därför lite orolig. Till skillnad från Romney framstår Perry som genuin. Han har också, till skillnad från Romney, anpassat både sin politik och sin retorik för att locka latinamerikanska väljare, som mycket väl kan komma att avgöra valet. Men Perry visade sig inte klara av tuffa debatter och utfrågningar, där han framstod som en karikatyr av George W Bush. Romney vann därför primärvalet inte på grund av sin egen styrka, utan på grund av motståndarnas oerhörda svaghet.

Men det tredje skälet till varför jag dömde ut Romneys chanser att lyckas handlar om hans politik. Precis som sina föregångare George W Bush och Ronald Reagan har Romney framför allt gått till val på sänkta skatter. Men till skillnad från föregångarna vill Romney inte sänka skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Oberoende Tax Policy Center analyserade Romneys mycket vaga löften och kom fram till att för att få matematiken att gå ihop måste han tvärtom höja skatterna för en genomsnittsfamilj med cirka 2 000 dollar per år. Romney har förnekat detta, men han har vägrat att komma med några konkreta uppgifter för hur han ska få matematiken att gå ihop på något annat sätt, och han har själv i sina kampanjtal påpekat att väljarna inte ska förvänta sig sänkta skatter på det hela taget. Under den andra presidentvalsdebatten lovade Romney helt oväntat att inte sänka skatterna för de rikaste - men återigen utan att på något vis skulle förklara hur detta går ihop rent matematiskt med de konkreta löften om avskaffad arvsskatt och sänkt inkomstskatt som han fortfarande står för.

Min analys är att amerikanare i gemen inte är de fantatiska skattehatare som de kan framstå som ur ett europeiskt perspektiv. Däremot kan de ofta förmås att inta ett cyniskt perspektiv: om regeringen ändå slösar bort pengarna på onödiga krig, korruption och slöseri, ja då är det bättre att jag behåller mina pengar och gör det bästa av dem på egen hand. Och även om en skattesänkning då främst går till de allra rikaste, så kan vanliga amerikaner tycka att det är okej att någon annan får miljoner dollar om de själv får någon tusenlapp. Men - och här tror jag att Romney gjort sin stora felbedömning - om de inte utlovas någonting alls, ja då finns det inte många skäl att rösta på Romney annat än för dem som till varje pris vill bli av med Obama.

Johan Rönnblom (39 artiklar)

Anmäl