Vad svenska medier missade i valdebatterna

Nu när de tre presidentvalsdebatterna är avklarade väntar en hård kamp ända fram till mållinjen. Sammanlagt är de Mitt Romney som är debatternas stora segrare. Tveklöst! Att påstå att det på något sätt är oklart vem som tjänat på debatterna är befängt.

Obamas valstrategi har i mycket varit inspirerad av George W. Bushs seger över John Kerry 2004. Bushs strategi var mycket negativ och den gick ut på att tidigt definiera John Kerry som en person ovärdig presidentämbetet. Obama har på ett liknande sätt försökt rikta fokus mot Mitt Romney och bort från sig själv och de sista fyra åren, något jag tidigare skrivit om här på Newsmill. Redan under det republikanska primärvalet började Obamakampanjen, som tidigt räknade med att Romney skulle vinna den republikanska nomineringen, att spendera pengar på att utmåla Romney i negativa termer. Bilden man målade upp var minst sagt motstridig. Romney beskrevs ena dagen som en kall, kalkylerande och hänsynslös kapitalist á la Gordon Gekko. Nästa dag beskrevs han som en karaktär hämtad ur en sitcom. Romney är, enligt den beskrivningen,  lite som den gamla pappan som lever kvar i en annan tidsålder. Ni vet den där tönten som saknar verklighetsuppfattning och säger de mest dumma saker.

Målet för Obamakampanjen var att definiera Romney för det amerikanska folket innan han kunde presentera sig själv. Att bilden av honom var motstridig är av mindre betydelse i det sammanhanget. Det här är valstrategi och det har ingenting med rättvisa eller sanning att göra. Det handlar om att vinna. Och Obamakampanjens strategi såg ut att lyckas. Många amerikaner blev negativt inställda till Romney och hans så kallade ”likeability” bedömdes vara väldigt låg.

Inför den första debatten hade Obama en klar ledning i opinionssiffrorna. Han ledde inte bara nationellt, utan även i de flesta så kallade swing-states. För Romney var den första debatten en måstematch. Hade Romney presterat dåligt där, hade valet förmodligen varit över nu. Men Romney förlorade inte. Han vann stort och på ett sätt som inte kan räknas i poäng.

Förväntningar spelar en enorm roll för presidentvalsdebatter. Historiskt sett är den första debatten klart viktigast då det är den som sätter trenden för de kommande debatterna. Förväntningarna på Romney var ganska låga och en orsak till detta var Obamakampanjens porträtt av honom. För Romney var det avgörande att lyckas visa upp för det amerikanska folket att han besitter de egenskaper som krävs för att vara president.

Romney lyckades göra detta med bravur. Han var påläst, energisk och trevlig. Han gjorde ett bra jobb, även om han inte sade någonting direkt minnesvärt. Vad alla kommer att minnas är att han vann och att han vann stort. Genom den första debatten lyckades Romney visa att det finns en enorm diskrepans mellan honom och demokraternas beskrivning av honom. För många visade debatten att han är ett seriöst alternativ och många amerikaner som tidigare avfärdat Romney beslutade sig nog för att överväga att rösta på honom en gång till. I ett slag neutraliserades de tiotals miljoner dollar Obamakampanjen spenderat på att utmåla honom som en oseriös kandidat och entusiasmen steg bland republikanerna.

En viktig poäng angående den första debatten är således att Romney överträffade förväntningarna. En minst lika viktig poäng är att Obama underpresterade något oerhört i förhållande till förväntningarna. Förväntningarna på Obama varit oerhörda. Det var uppenbart redan på valnatten 2008 att han aldrig skulle bli så populär som då igen. En anledning till de höga förväntningarna har att göra med att det finns en utbredd föreställning om att Obama är en unikt begåvad person och en fantastisk retoriker och debattör. Obamas uppträdande under den första debatten chockerade därför många. Obama var inte sig själv. I alla fall inte för de väljare som delar den utbredda, positiva föreställningen om honom. Gapet mellan förväntningarna och Obamas prestation förstorar hans förlust. Egentligen var Obama inte alls så dålig som många vill göra det till.

Efter den första debatten har vi sett stora svängningar i opinionen och Romney har fått vind i seglen på ett sätt som han verkligen inte hade veckorna innan. Det finns flera orsaker till detta, men den första debatten verkar ha påverkat dynamiken i valet på ett sätt vi inte sett på länge.

Inför den andra debatten var förväntningarna på kandidaterna helt annorlunda. Vissa bedömare spekulerade i att den andra debatten nu var en måstematch för Obama. Skulle han prestera lika dåligt en gång till skulle valet vara förlorat. Detta är i och för sig en överskattning av debatternas betydelse, men det var också i stort sett omöjligt för Obama att förlora som han gjorde i den första debatten eftersom förväntningarna nu var helt annorlunda. Inför den andra debatten hade förväntningarna på Romney skruvats upp och förväntningarna på Obama tonats ned. I stort sett all spekulation innan den andra debatten hade att göra med vad som hände på den första, vilket stärker teorin om att den första debattens betydelse. Obama var passiv och oengagerad i den första debatten och alla räknade nu med att få se en betydligt mer aggressiv Obama. Så blev det också. Med tanke på det så kallade townhall-formatet, där kandidaterna ska svara på frågor från publiken, var ordväxlingarna mellan kandidaterna stundtals oväntat hårda. Romney var dock inte alls lika aggressiv som Obama och han behövde inte heller vara det. För honom handlade det mer om att inte göra bort sig och att agera presidentlikt.

Den andra debatten förändrade inte opinionsläget. Romney fortsätter att ha vind i seglen och Obama går bakåt nationellt och tappar stöd i nästan alla swing states. De opinionsundersökningar som publiceras direkt efter debatten har statistiskt sett mycket små underlag och svaret på frågan om vem som vann debatten har inte mycket att göra med hur väljarna röstar. I de små undersökningarna som genomfördes efter den andra debatten svarade de intervjuade att debatten var jämn eller att Obama vann med en liten marginal. Men samma grupper som svarade att Obama vann debatten svarade också att de ansåg att Romney skulle hantera landets ekonomi, skatter och sjukvård betydligt bättre än Obama. Detta är viktigt eftersom de flesta väljare lägger sin röst på kandidaten som de anser är bäst på denna typ av frågor och inte på den som de anser vann en debatt.

Inför den tredje debatten som särskilt skulle handla om utrikespolitik spekulerades det en hel del om att Romney skulle ge sig på Obama för hur han agerat i samband med attackerna på konsulatet i Benghazi. Förvånande nog tryckte Romney inte på denna fråga. Han var inte heller i närheten så kritisk till Obamas utrikespolitik som hans konservativa bas önskat att han skulle vara. Romney höll med Obama om mycket och han försökte gång på gång att föra samtalet till den inhemska ekonomin. Romney gjorde allt för att inte framstå som den krigshetsare som demokrater ofta vill framställa sina republikanska motståndare som. Romney använde också frekvent ordet fred och han försökte att markera ett avstånd från George W. Bushs utrikespolitik. Romney gick dock alldeles för långt i sitt försök att framstå som ansvarsfull och hans mjuka, duvaktiga framtoning under debatten står i bjärt kontrast till hans tidigare mer hökaktiga retorik. Romney var taktiskt falsk under den tredje debatten.  Han har knappast ändrat sitt förhållningssätt mot omvärlden, utan agerade som han gjorde främst för att nå ut till kvinnor.

Romney kom ur den tredje debatten som en ansvarsfull person som det amerikanska folket kan anförtro uppgiften att försvara landet och vara överbefälhavare. Därmed har Romney även klarat av det hindret.  Visst deklarerades Obama som segrare i den tredje debatten i de små statistiska undersökningarna som genomfördes kort efter. Men dessa undersökningar är betydelselösa och vi får se vad som händer de kommande dagarna. Jag har väldigt svårt att se hur den tredje debatten skulle påverka Romneys frammarch. Romney kommer att stiga i opinionssiffrorna och därmed kommer valet att bli stenhårt ända in på valdagen.

Mitt intryck av vad som hittills skrivits och sagts här i Sverige om den tredje debatten är att flera viktiga punkter förbisetts. Kandidaterna förbereder sig noggrant för vad de ska ta upp och vad de inte ska ta upp i debatten. Romneys utrikespolitik styrs i dagsläget till en oroväckande hög grad av ambitionen att vinna valet och hans framträdande i den tredje debatten var i stort sett helt riktad till väljarna i de stater där valet kommer att avgöras. Många bedömare verkar inte ta in den fulla komplexiteten i det amerikanska valsystemet när de försöker analysera debatterna.

Det verkar exempelvis som att vissa har fått för sig att Obamas fräna svar om båtar och bajonetter på Romneys kritik av försvarsnedskärningar och storleken på USA:s flotta ska ge Obama någon slags fördel. Visst var det ett kvickt svar och många demokrater i valtaktiskt betydelselösa New York skrattade säkert till i sina tv-soffor.  Men om du bor i Virginia, som är en swing-state, och arbetar i något av de stora varv som finns där, skrattar du nog inte lika mycket. Anledningen till att Romney tar upp just frågan om storleken på flottan har att göra med att han vill vinna röster på platser som varvsamhället Hampton Roads i Virginia.

Att Romney vill rusta upp har således inte bara att göra med att han vill att USA ska ha ett robust försvar. Det finns många som är anställda inom eller på ett eller annat sätt har kopplingar till försvarsindustrin i Virginia, Pennsylvania, Ohio, Florida och New Hampshire.

Det var inte heller en slump att Romney valde att ta upp Latinamerika och särskilt nämna Kuba. Detta är en signal till Florida. Obamas mjukare inställning till Kuba och vänsterpolitiker i Latinamerika har tillsammans med nedskärningarna i försvaret inklusive nedskärningar av NASA försvagat Obamas ställning i Florida. Att Romney gick förhållandevis hårt åt Obama angående Israel har inte bara att göra med den judiska populationen i Florida. Även om bara 2,3 procent av Pennsylvanias befolkning är judar så är de viktiga att nå. Många av dem bor i förorterna runt Philadelphia och just nu har Romney och republikanerna en chans att vinna de områdena för första gången på årtionden.  

Utomlands är Romney inte direkt populär. Men kinesiska eliter gillar idén om Romney. De gillar det faktum att Romney är en affärsman och att han har varit inblandad i ett OS-arrangemang. Romney går dock hårt åt Kina i sin kampanjretorik. Romneys utspel om Kina har mycket att göra med rösterna i det amerikanska rostbältet. I Ohio, Michigan och Pennsylvania finns en utbredd föreställning om att Kina bär ett tungt ansvar för dessa gamla industristaters ekonomiska nedgång. Löftet att vara hård mot Kina är skräddarsytt för att nå dessa swing-states.

Det finns fler exempel att ta upp, men mitt intryck av den tredje debatten är att Romney hade en betydligt tydligare plan än Obama och detta verkar ha gått fler bedömare förbi. Obama gick in för att vara aggressiv med syftet att försöka få Romney att framstå som olämplig för rollen som överbefälhavare. Obama må ha vunnit flest ordväxlingar, men han lyckades inte i sina försök att diskvalificera Romney för jobbet.

Efter dessa tre debatter finns det således ingen som helst tvekan om vem som har tjänat på dem. Romney gick in i debatterna med kniven mot strupen och har nu kommit ut som ett fullvärdigt alternativ till Obama. Obamas kampanjstrategi har hela tiden handlat om att porträttera Romney som ovärdig ämbetet. Efter debatterna kan man konstatera att den strategin har misslyckats.

Björn M. Ottosson (47 artiklar)

Anmäl