Släpp inte förlossningsdeprimerade vind för våg

Jag har tidigare skrivit om förlossningsskador. I ett frispråkigt och öppet land som Sverige har vi fortfarande en del sminkade sanningar att göra upp med, däribland mödravården. Nu lyfter Svd fram förlossningsdepressioner, eller rättare sagt, livet efter förlossningen. 

Som nybliven förälder för andra gången är min erfarenhet följande. Vi har en helt fantastisk vård, eller omsorg, för våra blivande föräldrar i det här landet. Vi får regelbundna kontroller och läkarbesök helt på skattebetalarnas bekostnad. Förlossningarna går i regel mycket bra och personalen är både erfaren och handfast. Men när det kommer till själva föräldraskapet och livet efter graviditet, ja då finns det inte mycket är min erfarenhet. Andra kanske har en annan bild.

Visst, vägning och mätning av barnet, vaccinationsprogram och öppen förskola är delar som fungerar kvistfritt. Men mamman då? Min erfarenhet är att man dels behöver mycket hemmatid och lugn i början eftersom kroppen och sinnets fokus är det nya barnet. Dels inte har utrymme för så mycket mer information och intryck. Ljud, ljus och lukter blir intensivare eftersom man blir mer lyhörd på sitt lilla barns signaler.

Många känner sig en smula deprimerade efter förlossningen. Det skulle jag säga är ganska ”normalt”. Men vem fångar upp dem som inte blir lite deprimerade, utan tappar verklighetsuppfattningen och hamnar i ett upplevt bottenlöst mörker? Vi behöver skapa rutiner kring mödravården för föräldrar, inte bara för blivande föräldrar! Det är inte rimligt att så lite fokus läggs på mödraomsorg när vi är så noggranna innan förlossning.  I artikeln tas tre exempel upp där mammor dödat sina barn, men de är extremfall i floran av depressionsnivåer.

”Hur känns det att bli förälder, måste vara jättehärligt?” Vem svarar att de gråter när ingen ser, att de har en känsla av hopplöshet, att inte en enda färgbild i mamma-tidningarna handlar om ”min” situation. Är alla andra sådär harmoniska, lyckliga och självklara som föräldrar utom jag? Det är lätt att tappa perspektivet när man inte mår bra.

Vad kan göras? Säkert åtskilligt. Här är några exempel som jag själv gärna skulle se mer av: Obligatorisk kallelse till gynekologen samt till barnmorskan från mödravården där man vanligen varit regelbundet under hela graviditeten, kallelse till gruppträff för nyblivna mödrar där man går igenom olika frågeställningar. Bjud gärna in mammornas partners så de också får upp ögonen för hur de ska se olika signaler. Det är några förslag, säkert finns det fler förbättringsmöjligheter.

Det formulär om hälsotillståndet som vanligtvis fylls i dygnet efter förlossning borde återkomma vid fler tillfällen under en tremånadersperiod. På så sätt kan sjukvården följa mammans egentliga hälsotillstånd lite bättre. Själv var jag alldeles för omtumlad och svag efter första förlossningen för att överhuvudtaget kunna besvara frågor. Jag minns bara brottsstycken från de tre dygnen på BB på grund av en utdragen och uttröttande förlossning.

Om lösningen är att stanna längre på BB låter jag vara osagt. För min del hade det troligen inte gjort någon skillnad. För andra skapar det säkert större trygghet då man hinner landa lite i sitt föräldraskap och inte känner sig så utlämnad åt sig själv. Å andra sidan tillhör jag dem som mått bra efter förlossningen, men lite baby-blues får man räkna med hur gladlynt man än är.

Vi har ett materiellt välstånd och en mycket trygg tillvaro i vårt land, men lite på den mentala hälsans bekostnad. Ingen barnbilstol eller trappgrind eller andningslarm kan trösta en osäker och deprimerad mamma som upplever sig otillräcklig och olycklig.

Erika Svanström (3 artiklar)

Anmäl