Tintins världsbild har lärts ut i svenska skolor

Varför har så många av oss fortfarande svårt att förstå och känna igen etnocentrism? Etnocentrism innebär enligt sociologen W.G. Sumner att den egna gruppen är alltings centrum och måttstock för det som jämförs. Man betraktar världen utifrån sin egen plats, vilket betyder att andra kanske inte delar ens åsikt och dömer utifrån egna positioner.

Uttryck som ”svart” och ”vitt” för tankarna till gammal rashierarki och västerländska etnocentriska värderingar som presenterades som sanningar i våra svenska läroböcker långt in på 1950-talet. Ovanstående bild från Afrika är hämtad från en lärobok, som användes så sent som på 1990-talet och läroboksförfattarna (Almgren m.fl. Vi och vår värld, Samhällskunskap för gymnasieskolans teoretiska linjer 1991, 3 uppl.) skriver om det” svarta” Afrika. Avsnittet benämns Tredje världen – Syd, och omfattar Kina, Indien, Sydostasien, Mellan Östern, Det svarta Afrika och Latinamerika.

Behrang Miri öppnade en angelägen diskussion när han beslöt att plocka bort seriemagasinet Tintin från ungdomsavdelningen på Kulturhuset. Det är också sant, vilket har framgått av debatten, att Tintin ingalunda är ensam. Det finns alltför mycket av samma slag i vårt eget kulturarv inom vetenskap, som Statens rasbiologiska institut 1922-1958, och i läroböcker, litteratur, reseskildringar och uppslagsböcker. Den sneda omvärldsbilden i Tintin är en följd av det synsätt som rådde både i vår omvärld och här hemma i skolan.

Det är naivt att tro att barnen reagerar på och diskuterar med föräldrarna om sneda omvärldsbilder och kränkande stereotyper, som hörts i diskussionen. I de flesta fall blir de istället till sanningar för läsarna. Hur många föräldrar har reagerat på att Robinson i Daniel Defoe’s saga om Robinson Cruse aldrig frågade vad den infödde mannen hade för namn? Robinson kallade honom ”Fredag” efter den dag han kom in i Robinsons liv.

På samma sätt har vi i skolan fått lära oss om hottentotter, bushmän och lappar istället för de korrekta benämningarna khoi-khoi, sanfolket och samer. Hottentott och buschmän är europeiska namn på afrikaner. När europeerna kom till Afrika uppfattade att khoi-khoi-folkets språk lät som hottentott och att san-folket gömde sig i buskarna vid deras ankomst (Carlsson m.fl.  Skolgeografi i två kurser, Första kursen, 1946 s.351). Europeerna frågade inte heller efter de rätta namnen.

En språkresa till England i början av 1960-talet ledde till funderingar över vilka fördomar jag själv hade om olika människor. I England mötte jag för första gången bl.a. afrikaner, indier och människor från Mellersta Östern. Många av dem var studenter och vi hade spännande diskussioner om skiljaktigheter i kulturer och religioner. Trots att det inte fanns någon anledning vågade jag inte lita på dem. Efter hemkomsten frågade jag mig själv varifrån jag fått dessa fördomar. Senare på 1970-talet när jag ställdes inför valet av avhandlingsämne, beslöt jag, att närmare studera vilka kunskaper skolan förmedlat om vår omvärld.

Kulturkunskap i förändring. Kultursynen i svenska geografiläroböcker 1870-1985 (1986) är titeln på min avhandling. Jag har också följt upp frågorna fram till idag i senare uppdrag, studier och nedslag (se min hemsida).

Under arbetet med min avhandling var jag i många år sysselsatt med att lista och jämföra omdömen om kultur i svenska läroböcker från 1870-1985. Det äldre materialet gav mig ett grepp om ämnet som jag följde upp i senare publicerade läroböcker. Exempelvis framgår av geografiläroböckerna från 1887 respektive 1954 att:

De hvita folken öfverträffa alla andra folk i odling. De äro äfven öfverlägsna i fysisk styrka, uthållighet och mod. (Dahm 12 uppl.1887, s. 39)

I begåvning, särskilt skapande andlig förmåga, är den negrida rasen den vita och den gula underlägsen. Några av de nämnda primitiva folk, som här förts under den stora negrida rasgruppen, höra till de lägst stående folken på jorden.(Nelson-Stolpe;II, 3uppl.1954 s.133)

I rasistiska omdömen av detta slag är det lätt utifrån vår tid att se och förstå det negativa och kränkande. Det kan vara betydligt svårare med de i tiden mer näraliggande omdömena. Dessa är vi förvånansvärt blinda för. Det föreligger en tendens att nutidens värderingar framstår som neutrala och objektiva, vilket bl.a. Dagmar Lagerberg (1975) framhåller i sin forskning om innehållsanalysens teori och metod.

I mitt undersökningsmaterial läroböckerna kunde jag följa hur den rasistiska grundsynen övergick i nya former. I det rasistiska betraktelsesättet utgjorde den vite mannens utseende och verksamhet norm och prototyp för vad som var vackert och främst i alla avseenden och förblev den grundläggande värdemässiga indelningsgrunden fram till 1950-talet i läroböckerna. Hela kartan av omdömen om och stereotyper över olika folk följde detta hierarkiska mönster.

På 1960-talet kommer samhällsgeografin med kvantitativa data och analysmetoder. I läroböckernas beskrivningar märks nu tabeller och diagram av olika slag. Mallen och kriterierna för vad man mäter i omvärlden hämtas dock som tidigare från de västerländska samhällena och omvärlden bedöms utifrån dem. Modellen låg fortfarande i Västvärlden, som benämndes i-länderna och den första världen.

De fattigare länderna kallas u-länder, utvecklingsländer. Det finns en underliggande utvecklingstanke att de med tiden ska utvecklas enligt samma mönster som de rikare industriländerna. Senare kom beteckningarna 1:a, 2:a (öst) och 3:e världen. Det var dock samma delar av världen som värderades högst respektive lägst. Med andra ord under hela undersökningsperioden för avhandlingen 1870-1985 jämförs och värderas omvärlden utifrån det västerländska samhället.

Beteckningarna u-land och 3:e världen har sin grund i främst ekonomiska beräkningar av ländernas formella ekonomi, men begreppen används ständigt i överförd betydelse om människorna som bor eller kommer från dessa fattiga länder. Alltför ofta har jag hört skolelever tala om u-landsmänniskor. Allt bra, all kompetens och alla de välutbildade raderas ut och tillskrivs samma låga hierarkiskt bestämda position som används om hela landet eller kontinenten. I debatten efter Tintin har många med rätta lyft fram den ensidigt negativa bilden av Afrika.

Under senare decennier vidgas horisonten. Alla människors lika värde betonas och fler har blivit synliga och kan identifiera sig i texterna läromedel och media. Det handlar om etnisk tillhörighet, funktionshinder, kön, religion och sexuell läggning (Skolverket, Rapport 285, 2006). Likafullt finns många exempel på hur ett snävt etnocentriskt betraktelsesätt i omvärldsbilden kvarstår också in på 2000-talet.

Kartor över i-länder och u-länder finns fortfarande i läroböcker från 2000-talet, som kartan på bilden ovan (Thorstensson m.fl.  SOL3000 Geografi 7-9 2002 s.333.) På kartbilden räknas som tidigare Västvärlden med Europa, Nordamerika och Australien plus Japan till de s.k. i-länderna och övriga delen av världen till u-länderna. 

I mitten av 1960-talet tillkom biståndsmyndigheten SIDA. Deras informationsverksamhet vände sig bl.a. mot skolan och de utgav en flora av informationsmaterial i termerna i-land/ u-land samt 1:a, 2:a och 3:e världen. När jag under slutet av 1980-talet och 1990-talet försökte uppmärksamma dem om de negativa värderingarna i detta svarade de alltid att denna terminologi användes internationellt – men var inte också rasismen internationell?

Det kunde vara beklämmande att höra exempelvis deltagare Afrika och Mellersta Östern på konferens klart besvärade presentera sig från ”so called developing countries”. Och varför kallar vi bara de fattigare länderna för utvecklingsländer? De ekonomiska satsningarna på utveckling har sannolikt varit större i de rikare länderna?

Allt fler ser dock det pejorativa och nedsättande i termer som u-land och tredje världen. Till exempel en tidskrift som på 1970-talet hette African Development har idag bytt namn till New African.

Vid ett besök på SIDA år 2009 var denna terminologi i u-länder och 3:e världen borta i SIDA’s informationsmaterial och på en fråga svarade SIDA-representanten att vi inte alltid kan framställa oss själva som bäst. De talar och skriver nu om världen i geografiska termer om geografiskt nämnda biståndsländer, fattigdomsbekämpning och globala utvecklingsfrågor.

För att undvika ”ett uppifrån och ner perspektiv” kan man alltid använda sig geografiska namn på länder och regioner i världen och på företrädare från olika länder. Tala om sudaneser och kongoleser lika väl som om svenskar, norrmän och amerikaner. Generaliseringar om verksamheter och människor kan vara nödvändiga i bl.a. läroböcker när en beskrivning ligger på ett allmänt plan. Det behövs dock ofta en nyansering om vad, vem eller vilka vi talar om och en strävan att också höra de tilltalades egen syn på frågorna. Flera läromedelsförfattare löser detta idag med fördjupningar i form av fallstudier för vissa länder eller regioner.

Etnocentrism är en universell mänsklig företeelse och i ett mångkulturellt samhälle gäller detta för majoritetskulturer såväl som för minoritetskulturer. Vi har flera identiteter som var vi är födda och uppvuxna, språk, religion som protestanter, muslimer, katoliker, syrianer etc., kön, yrke, verksamhet och så vidare. En gemensam identitet för oss alla är medborgarskapet i det samhälle där vi har rättigheter och skyldigheter. För att motverka främlingsfientlighet är det av vikt att vi alla betonar denna förenande identitet istället för det särskiljande. Det är i mötena som samhällsmedborgare vi uppnår det inkluderande och för oss alla utvecklande mångkulturella samhället.

Enkelt uttryckt betyder etnocentrism att man använder den egna kulturens normer och värderingar i bedömningen av andras kulturer. Etnocentrismen i sig kan inte helt rensas bort. Vår egen utgångspunkt är i varierande grad etnocentrisk. Är medvetenheten om det etnocentriska perspektivet låg blir det egna perspektivet liktydigt med en förment objektiv hållning med vars hjälp vi uppfattar, förklarar och värderar vår omvärld. Vi kan dock höja vår medvetenhet om denna attityd. I ett mångkulturellt samhälle och i vår alltmer globaliserade värld är detta en angelägen fråga.

I Indisk filosofi uttrycks etnocentrism på följande sätt(Deepak Chopra 2011):

Just as the silkworm spins its cocoon and is caught in it, so do human weave the web of their own concepts and are caught in them.

Såsom silkesmasken spinner sin kokong och fångas i den, så väver människan sin väv av sina egna uppfattningar och fångas i dem. (egen översättning).