EU måste markera mot Marocko

I Göteborgs tingsrätt inleds nu rättegången mot två svenska fiskare som under 2007 och 2008 fiskade på det ockuperade Västsaharas territorialvatten. Enligt åtalet ska de båda männen ha bedrivit olagligt yrkesfiske utanför Västsaharas kust med två fartyg, som dock saknade tillstånd för yrkesfiske i allmänhet och dessutom det särskilda tillstånd som enligt EU:s fiskeavtal krävs för att fiska i dessa vatten. EU:s fiskeavtal med Marocko – dock tillfälligt suspenderat – är blott ett exempel på avtal mellan EU och Marocko som resulterar i exploatering av den västsahariska befolkningen. Kommer EU, den senaste i raden av mottagare av Nobels fredspris, att ta sitt ansvar och se till att de folkrättsvidriga avtalen med Marocko upphör?

Västsahara borde vara en sten i skon för EU, som i ruinerna av andra världskriget byggdes upp på själva tanken om fred, rättvisa och mänskliga rättigheter. Det lilla territoriet i den sahariska öknen är ett brinnande bevis på ett ständigt svek från såväl det internationella samfundet som beslutsfattarna inom EU, där ett bortglömt folk hålls kvar i en folkrättsvidrig situation bland annat genom det enträgna upprätthållandet och förlängandet av handelsavtalet mellan EU och Marocko.

Västsaharierna har sedan 1975 fört en än så länge ändlös och bitter strid för att kunna förverkliga den rätt som enligt FN-stadgan tillkommer alla folk, nämligen rätten till självbestämmande. Västsahara gick från att vara spansk koloni till att ockuperas av Marocko och Mauretanien för att sedan helt införlivas med Marocko. Ockupationen av Västsahara står i strid med internationell rätt. Marockos påstådda suveränitet över det västsahariska territoriet har inte erkänts av något annat land. Inte heller har den erkänts av Internationella domstolen (ICJ), som fastslagit att någon suveränitet över området inte tillkommer Marocko [Western Sahara, Advisory Opinion, I.C.J Reports 1975.]

Västsaharierna lever sedan ockupationen inleddes separerade i två stora grupper; den ena gruppen består av ca 165 000 bosatta i flyktinglägren i Tindouf, Algeriet och den andra av ca 150 000 bosatta på ockuperad mark. De är ständigt utsatta för diskriminering, våld, godtyckliga gripanden, summariska och politiska rättegångar. Avsaknaden av grundläggande sociala rättigheter är ett utbrett och erkänt faktum. 

Sedan 1991 råder avtal om vapenvila mellan Marocko och Frente Polisario, västsahariernas befrielseorganisation. Västsaharierna har allt sedan dess med fredliga medel kämpat för sin rätt att kunna bestämma över sitt eget öde och för att rätten till självbestämmande äntligen ska realiseras även i deras fall. Kampen har bestått i fredliga demonstrationer, protesttåg och försök till organisering av denna strävan – något som dock bemötts av de marockanska myndigheterna med bland annat brutal sönderslagning av demonstrationstågen och uppenbart politiska rättegångar mot västsahariska människorättsaktivister där dessa personer dömts till oskäligt långa fängelsestraff.

De marockanska myndigheterna fortsätter att undertrycka västsahariernas kamp för självständighet och beröva dem på sina grundläggande mänskliga fri- och rättigheter; något som ett flertal internationella människorättsorganisationer såsom Amnesty International och Human Rights Watch kontinuerligt bekräftar. Den fredsfrämjande insatsen på det ockuperade Västsaharas territorium, MINURSO, är dock den enda av FN:s pågående insatser som inte har mandat att övervaka kränkningar av mänskliga rättigheter. En effektiv övervakning av de mänskliga rättigheternas efterlevnad är nödvändig för att inte låta straffrihet råda och för att inte riskera att folkrätten urholkas av stormakternas realpolitik. Trots det nekas MINURSO år efter år mandat att övervaka kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Västsahara.

Marockos ockupation av Västsahara utgör ett allvarligt brott mot folkrätten. Samtidigt bidrar andra viktiga aktörer, som borde ägna sig åt att medverka till en lösning av den utdragna och infekterade konflikten, till att istället förvärra konflikten. En av dessa är årets mottagare av Nobels fredspris, EU, som med sitt förhållningssätt gentemot Marocko främjar en ockupationsmakts folkrättsvidriga agerande bland annat genom att inte följa upp och försäkra efterlevnad av de kontrollåtgärder som finns i förhållande till det västsahariska folket.

I Marocko pågår fortfarande politiska rättegångar mot västsahariska människorättsaktivister med orimligt långa häktningstider, fruktansvärda fängelseförhållanden och tortyr som återkommande inslag. Marocko exploaterar västsahariernas jordbruksmarker och det är bland annat produkter från dessa som med minskade tullar genom EU:s handelsavtal kan föras in i EU:s medlemsstater till aningslösa konsumenter. Samtidigt sopas förtrycket under matten genom att Marocko konsekvent kallar Västsahara för landets ”sydliga provins”.

EU har en viktig roll i att värna demokrati, mänskliga rättigheter och folkrätt. Vill Sverige att EU inte längre bidrar till att folkrätten ytterligare urholkas, är det hög tid att agera. Sverige bör kliva fram och mana för en kraftig rannsakan av unionens förbindelser med Marocko. För vem kommer att tala om EU:s fredsinsatser även i framtiden, om dessa kränkningar av internationell rätt får fortsätta?