Medierna svartmålar välfungerande myndigheter

Efter avslöjandet om ett antal myndigheters dyra representationsnotor och påkostade personalfester, har flera tidningars ledarsidor, debattörer och partier uttryckt sin oro över utvecklingen inom statsförvaltningen. Med utgångspunkt i enskilda missförhållanden i enstaka myndigheter har allt fler röster efterlyst en bred översyn av alla myndigheter för att ”återupprätta en ämbetsmannakultur och att kommunicera det särskilda ansvar som ligger i att arbeta i staten” när det gäller hushållningen med allmänna medel.

Talet om att återupprätta den svenska ämbetsmannakulturen utgår dock från uppfattningen att förvaltningen var bättre förr och att den har blivit sämre nu. Excesserna bland de utpekade myndigheterna är helt förkastliga och det är viktigt att regeringen ser till att säkerställa att liknande excesser i internrepresentation inte förekommer på andra håll. Statsförvaltningens legitimitet är i hög grad en förtroendefråga, och att skattemedel behandlas varsamt är en förutsättning för fortsatt tillit mellan stat och medborgare.

Festskandalerna är förkastliga men betyder inte att förvaltningen var bättre förr. Bara frånvaro av fester betyder inte att skattemedel används effektivt.  För att veta var skattepengarna tar vägen behövs ett system som tar hänsyn till var de används; ett system som klassificerar de offentliga utgifterna efter vilka ändamål de har oavsett om de rör staten, kommunen eller landstinget.  Ett sådant system finns på europeisk nivå och kallas för COFOG, “Classifications of Functions of Government”.  Systemet ger en bra bild av hur en skattekrona används. COFOG-systemet synliggör hur stor andel av en skattekrona som går till allmän offentlig förvaltning och hur stor andel av BNP som varje land använder för att förvalta samhällssystemet i dess helhet. Offentlig förvaltning inkluderar verkställande och lagstiftande organ, ekonomi och skatteförvaltning, ekonomiskt bistånd till utvecklings- och övergångsländer, utrikesförvaltning samt forskning och utveckling inom förvaltningsområdet.

Källa: Eurostat

I tabellen ovan kan vi konstatera att utgifterna för ”Allmän offentlig förvaltning” har minskat systematiskt. År 1997 utgjorde allmän offentlig förvaltning 18 öre av en skattekrona för att idag ligga på 13 öre. En del i förklaringen till varför denna kategori minskat sin andel ligger i att räntebetalningarna på statsskulden gått tillbaka jämfört med slutet på 1990-talet. En annan förklaring är att både socialdemokraterna och den nuvarande regeringen har genomfört ett omfattande effektiviseringsarbete inom offentlig förvaltning.

Som andel av BNP har kostnaderna för allmän förvaltning också utvecklats bättre än i grannländerna Danmark och Finland. Andelen av BNP som går till förvaltningsutgifter i Sverige har minskat från 7,7 % år 2006 till 7 % av BNP år 2010. I Danmark har förvaltningsutgifterna ökat från 6,5 % till 7,5 % av BNP. I Finland har dessa ökat från 6,5 % till 7,2 % av BNP.

Att i detta sammanhang tala om att återupprätta den gamla ämbetsmannakulturen är farligt vilseledande. De festskandaler som har avslöjats i massmedia handlar om enstaka omdömeslösa ämbetsmän, och inte om frånvaro av en ämbetsmannakultur i dagens förvaltning. Bortsett från de förkastliga enstaka skandalfesterna har den svenska förvaltningen i praktiken aldrig varit lika effektiv som nu. I en kompetent granskning borde detta ha lyfts fram.

Trots att svensk förvaltning har blivit mycket effektivare än tidigare har massmedia använt festskandaler för att ge en ensidig bild av en myndighetsvärld som utnyttjar skattepengar till att arrangera fester, gå på lyxmiddag och köpa alkohol. Att den förbättrade effektiviteten i offentlig verksamhet inte lyfts fram vid granskning av enstaka myndigheter tyder på att massmedia har utnyttjat enstaka excesser vid enstaka myndigheter för att svartmåla en internationellt sett framgångsrik och välfungerande förvaltning.

Då massmedia har missbrukat sin makt i detta sammanhang kan den tredje makten bli en fara för demokrati. Tredje statsmakten är sedan mitten av 1800-talet en informell benämning på massmedia i Sverige. Den första makten är regeringen och den andra riksdagen. Den tredje statsmaktens uppgift anses vara att granska de två andra. Om granskningen inte utförs på ett nyanserat och kompetent sätt kan medias makt bli destruktiv och riskera att styra opinionen och påverka politiken i fel riktning.

Hedi Bel Habib (101 artiklar)

Anmäl