Jämställdhet är piffigt när det passar högerns agenda

Debatten kring vinster i välfärden har tagit många turer. I och med bland annat Åsa Mobergs nyhetskrönika i DN 19/10 och Maria Ludvigssons ledare i SvD 22/10 har vinstförespråkarna serverats en nygammal vinkel - vinster i välfärden är bra för det främjar kvinnligt företagande och därmed jämställdhet. TV4 Nyheternas inslag om kvinnliga egenföretagare i välfärden 14/10 inleddes med: ”Den politiska vänstern i Sverige är emot både RUT-avdraget och vinster i välfärden – trots att den betecknar sig själv som feministisk.”

Trenden känns väl igen. Jämställdhet är ett piffigt argument när det passar ens egen agenda. Frankrikes förre president, högerkonservative Nicolas Sarkozy, använde jämställdhet och kvinnans frigörelse som främsta skäl för niqab-förbudet. Det handlade i själva verket om att blidka några av de 25 % som vid den tidpunkten stöttade främlingsfientliga Front National. Sarkozy drev igenom ett politiskt opportunistiskt förslag genom att rida på landets utbredda islamofobi. Det hade egentligen ingenting med jämställdhet att göra, utan om att locka över nationalistiska väljare till hans parti.

Åsa Moberg skriver att det är ”LO-gubbarna” som driver non-profit för att kvinnor inte ska få tjäna lika mycket som män. För att understödja detta skriver hon att det knappast vore aktuellt att förbjuda vinster i den manligt dominerade verkstadsindustrin. Moderata politikern Gunnar Hökmark för ett liknande resonemang på Aftonbladet debatt 10/10: ”Om vinsten är skadlig för välfärden i välfärdssektorn innebär det rimligen att vinsten är skadlig även för försörjningen av livsmedel, produktionen av bilar och välståndet i sin helhet.”

Gemensamt för Moberg och Hökmarks argumentation är att de inte tycks förstå skillnaden mellan varuproduktion och välfärd. En vara, till exempel en bil, är direkt produktiv, mätbar och konsumeras generellt frivilligt, medan välfärdstjänster, till exempel ett läkarbesök, är reproduktiv, svår att mäta och nödvändig. Bilhandlaren vill bejaka kundens köplust, läkarens uppgift är istället att förebygga sjukdomen som var anledningen till besöket. Det handlar inte om någon LO-sexism, utan om att se vilka drivkrafter som fungerar i olika sektorer.

Det är givetvis positivt att Moberg lyfter frågan om jämställdhet, som mycket riktigt är kopplat till en stark välfärd. Synd bara att det saknas en djupare feministisk analys. Den svenska välfärdsmodellen (som nu nedmonteras) är vad som gjort oss till ett av världens mest jämställda och jämlika länder. Dagis och äldreomsorg avlastade mödrar och döttrar och gav rum för dem att komma ut på arbetsmarknaden. Men feminismen stannar inte vid att vissa kvinnor ska nå framgång och självständighet genom att arbetarklassens kvinnor tar över deras tidigare sysslor.

Många kvinnliga egenföretagare verkar i välfärden, men låt oss dem i relation till alla de 100-tusentals kvinnor som arbetar på golvet. Om vi ska tala om jämställdhet på arbetsmarknaden, låt oss tala om arbetarna. Hur skapar vi bättre arbetsvillkor inom vård, skola, omsorg? Hur uppmuntrar vi kvinnligt företagande i sektorer där vinst är rätt och rimligt, och fler män att ta hand om våra äldre? Häri ligger den feministiska utmaningen.

Vården karaktäriseras av dåliga arbetsvillkor och låga löner. Den karaktäriseras också av fantastiska människor som är genuint engagerade i sina patienters eller elevers välmående. Ingendera av dessa karaktärsdrag förbättras i ett system där fokus ligger på vinst istället för behov. I vinstjakten dras det istället ned på personal, och de anställda tvingas att jaga pinnar. Inom exempelvis vården innebär det rent konkret att patienter med lättare och mindre tidskrävande besvär premieras framför de med en mer komplicerad sjukdomsbild, eftersom att ersättningen är knuten till hur många patienter som tas in. Precis som att bilhandlaren får mer pengar ju fler bilar hen säljer.

En viktig sakupplysning är att det finns cirka 900 vårdföretag i Sverige. De är alla av olika storlek och ägarna av olika kön. De flesta mindre privata verksamheterna har startats upp av erfaren, ofta kvinnlig, personal. De kommer att kunna fortsätta sitt arbete som tidigare om non-profit införs, eftersom att deras incitament är att just ge bättre vård och omsorg. Inte att spara på blöjorna för att få mer pengar i fickan. För stora riskkapitalbolag som Carema, Capio och Attendo, som årligen gör miljardvinster på våra skattepengar, blir det dock svårare. Capio har för övrigt inte en enda kvinna i sin styrelse.

Ett krav på non-profit i välfärden betyder inget annat än ett krav på att vi ska få bästa möjliga välfärd för våra skattepengar. Nio av tio socialdemokrater - kvinnor som män - och åtta av tio väljare accepterar inte att skattepengar försnillas och försvinner ut i skatteparadis. Det hämmar skattemotivationen och sänker förtroendet för svensk välfärd. Framförallt försämrar den kortsiktiga vinstjakten kvalitén på välfärden för människor som bäst behöver den och arbetsmiljön för de (kvinnor) som arbetar inom den.