Farligt om kyrkan tar över välfärdsstatens uppgifter

Kyrkan ger sig in i välfärdssektorn - det meddelar dagens Eko i ett inslag. Och det är inget nytt. Den långvariga nittiotalskrisen, salig i åminnelse för kanske just kyrkan, blev en vändpunkt. Det var då den offentliga sektorn rustades ned ganska ordentligt på grund av underskotten i stat och kommun, och det var också då som de första riktigt starka signalerna om att den ideella sektorn nu måste rycka in började höras.

Röda Korset efterlyste plötsligt mer välgörenhet. Kristdemokrater och moderater talade om det civila samhällets värme, i motsats till den offentliga sektorns påstådda kyla. Även från arbetarrörelsens så kallade förnyare kom idéerna om egenmakt och självförvaltning, ofta riktade mot vad man tyckte var en passiviserande välfärdsstat. Ja, jag minns ett glatt utrop från Svenska Kyrkan, jag tror det var från Malmö: "Vi vill på allvar lyfta fram kyrkan som en kraftfull och initiativrik entreprenör i den sociala ekonomin varifrån mycket socialt arbete kan ledas i framtiden." De kristna blev alltså entreprenörer? Med Jesus i loggan?

Jag minns hundratals debatter där jag medverkade och försökte bekämpa den här trenden - att den ideella sektorn får ge alibi till nedskärningar inom offentlig äldreomsorg och andra välfärdsområden. Krisande kommuner uppskattade säkert att gratis frivilligkraft ersatte löneanställda.

Fenomenet fick många namn: Frivilligsektorn, det civila samhället, den lilla världen, tredje sektorn, den informella sektorn, ibland social ekonomi. Alla mynnade de emellertid i slutändan ut i en föreställning om att den era som kännetecknats av en allt mer kvävande offentlig välfärd nu gick mot sitt slut och något nytt var i antågande. 

Tio år därefter, när nedskärningarna gjort sitt, exploderade istället vågen av privatiseringar, det som nu diskuteras under rubriken vinster i välfärden. Om Svenska Kyrkan på nittiotalet pratade mycket om ideella insatser, så pratar samma kyrka idag om att direkt driva verksamheter istället för offentlig sektor. Sedan en tid pågår det en omfattande diskussion inom kyrkan kring dessa frågor. Kapital och pengar har man, ackumulerade sedan sekler tillbaka genom skatter och donationer, i form av skogar och aktieinnehav.

Men jag stöter inte sällan på präster och andra aktiva inom kyrkan som ser med stor oro på utvecklingen. De anar att Kyrkans huvudsaliga roll här snarare blir att ge just ett alibi för kommuner och landsting att ytterligare och med gott samvete dra sig tillbaka från sina åtaganden.

Privatiseringar av välfärden leder till en rad problem men ett av dem är den segregation som omedelbart hotar och nu förverkligas inom skolsektorn och som med tiden också kan slå igenom på t ex äldreomsorgens område.

När religiösa aktörer tar sig in på välfärdsområdet inträffar emellertid en ny nivå av segregation. Ska vi ha äldreboenden med olika religiös inriktning? Det tror jag knappast Svenska Kyrkan menar idag, men låt tiden gå och vi kan vara rättså säkra på att förr eller senare dyker sådana tendenser upp. Till ett samhälle som redan är uppdelat i klasser, kön och etnicitet adderas därmed förr eller senare ytterligare en klyvnadsdimension. Hur välkomna kommer muslimer, buddister eller ateister att känna sig när de ska framleva sina dagar på ett äldreboende som drivs av kyrkan?

Hur klokt är det att samla muslimer för sig på andra äldreboenden? När den offentligt drivna välfärden pressas tillbaka öppnar sig ett landskap av allt tydligare risker för segregation och åtskillnad. Och inte bara det: med tiden kan allmosan, välgörenheten och filantropin vinna terräng på bekostnad av idén om universella sociala rättigheter.

I stora delar av Europa, i Tyskland, Italien, Österrike, är mycket av välfärden sedan länge driven av stora religiösa organisationer. Det har gjort att könsroller cementerats och att den demokratiska genomlysningen av verksamheterna blivit svagare. Istället för folkvalda politiker överförs gradvis makt över välfärden till olika organisationer där de ledande krafterna oftast kommer från medelklassen och uppåt. På sikt försvagas därmed också inflytandet för dem som utför grovjobbet.

Det är dags att utfärda en varning för kyrkan.