Svensk skola är färdigutredd

För att skolan ska nå målen med verksamheten måste densamma omorganiseras. För att förstå varför måste dagens situation förklaras.

För två år sedan räknade jag under en femveckorsperiod (januari – februari 2011) fram hur många olika arbetsuppgifter jag utförde i praktiken. Resultatet blev 60 stycken olika arbetsuppgifter. Tiden räckte inte till för att räkna fram hur lång tid respektive arbetsuppgift tog att utföra. Med GY11 ökade antalet arbetsuppgifter till 63. Arbetstiden under denna femveckorsperiod var 57 timmar/vecka varav 12 timmar var konstant obetald övertid. Det senare är en följd av att arbetsgivarna, d v s kommunerna, inte har råd att betala ut övertid i pengar eller tid. Detta innebär att mycket av det arbete som sker i skolan inte blir synliggjort. Den enda plats där detta blir tydligt är statistiken över utmattningsdepression där lärarna ligger i topp. För att förstå giltigheten av kartläggningen av mitt arbete samtalade jag dels med mina kollegor som ingår i det nätverk jag ingår men som bor i andra delar av landet. Arbetssituationen är enligt mina kollegor korrekt beskriven och är därmed allmängiltigt gällande.

Utifrån denna kartläggning konstaterar jag att en minoritet av arbetsuppgifterna är direkt kopplade till undervisning. En majoritet av uppgifterna går åt till andra arbetsuppgifter som inte direkt har med elevernas undervisning att göra. Exempelvis möte, administration, ekonomi, föräldrakontakter och inte minst dokumentation.

För att konkretisera: När det blir problem med mina elever ska jag, ingen annan, boka möte (elevvårdskonferens) med sjuksköterska, kurator, studierektor och föräldrar på en tid som passar alla övriga. När det är problem med elevernas sociala förhållanden är det jag som ska svara på socialtjänstens frågor. Inte kurator, sjuksköterska, rektor eller någon annan. När jag ska beställa ex en buss till utflykt krävs det av mig att jag, varje gång, ska göra en fullständig kommunal upphandling av denna tjänst. Till detta kommer budgetansvar och annan ekonomisk administration som hör till. När eleverna inte är i skolan ska jag utreda detta, inte kurator eller sjuksköterska, för att, till slut, rektor eller studierektor ska fatta beslut om åtgärd.

Ur detta perspektiv får det betraktas som fullständigt absurt att ställa sig frågan varför det inte fungerar i skolan, varför eleverna inte klarar målen. Tiden i skolan går till annat som inte har med undervisning att göra, och det i en verksamhet där undervisning anses vara huvuduppgiften. Där i ligger det grundläggande problemet, eleverna får allt mindre hjälp i skolan samtidigt som allt mer tid läggs på administrativa uppgifter. Till detta kommer en dåligt fungerande skollag, att kommunerna ser skolan som en kassako, politiker som ser skolan som ett medel istället för ett mål. För mig är det uppenbart att arbetsgivaren (SKL) och skolpolitikerna, oavsett parti, helt väljer att bortse från detta. Samma politiker, och SKL, ställer sig därefter upp, i sann populistisk anda, och säger att de inte förstår varför de inte sker någon förändring i skolan och kommer med olika ideologiska lösningar som i praktiken inte har bärkraft och/eller betydelse. Senast i raden av dessa är ex Lotta Edholm (FP) som anser att det är lärarnas fel att barn i utsatta områden i Stockholm missar målen i skolan.

All tillgänglig information om vad som behöver göras i skolan pekar i en och samma riktning: Att skolan behöver omorganiseras. Yrkesrollerna inom skolan måste förtydligas och inte som idag bli allt mer otydliga. Lars Strannegård, professor i organisationsteori vid Handelshögskolan i Stockholm, föreslog 2010 i en debattartikel att skolan organiseras utifrån hur en del europeiska länder gör.

Trots att dagens skola är genuint uruselt organiserad är det uppenbart att ingen har ägnat kraft åt detta. Det man har ägnat kraft åt är, i gengäld, att förändra undervisningen i sig men i princip intet ifråga om förutsättningar för att kunna bedriva densamma. Ett annat sätt att se på detta är att politikerna ägnar mycket tid och kraft åt det som är viktigt för politikerna men som saknar direkt betydelse för om eleverna ska lyckas eller inte i skolan. Att eleverna misslyckas i skolan har m a o lägre prioritet än ex diskussionen om det ska vara tillåtet att ta ut vinster från skolan eller inte.

I de länder som Strannegård refererar till, exempelvis Holland och Frankrike, har man en administrativ avdelning som tar hand om det som berör ex schemaläggning, ekonomi, vaktmästeri, betygsregistrering, beställning av bussar, mat till utflykter, material etc. En annan avdelning har hand om frågor som berör hälsa och sociala förhållanden, som ex kurator, sjukvård, närvaro, kontakter med hemmet och andra samhälleliga institutioner som ex socialtjänst, arbetsförmedling med flera. Lärarna har att fokusera på att eleverna når kunskapsmålen och hjälpa de som riskerar att inte göra det: D v s utföra det arbete de är satta att utföra och inte som idag vara en administrativ mångsysslare vars idag huvudsakliga arbete syftar till att utföra det som åligger andra kommunala och statliga organisationer.

Rektor har rollen av den naturlige pedagogiske ledaren som för skolans arbete framåt och inte, som idag i den kommunala verksamheten, vara en ekonomisk administratör. Det finns idag ingen annan lösning. Det kommer att bli dyrt, ja, men a l l a stora partier, både på kommunal och statlig nivå (samt SKL), har onekligen arbetat mycket hårt för att verkligen köra skolan i botten. Det finns i n g a andra genvägar, eller omvägar, om vi åter ska bli en kunskapsnation av rang. Det behövs inga fler arbetsgrupper, studiecirklar, utredningar, expertutlåtanden, studieresor till andra länder, konferenser, seminarier, middagar, fester, allmänt hummande och tyckande mm för att uppfinna hjulet på nytt. Finna ännu en ny lösning som ändå inte fungerar vars syfte är att lyfta fram det egna partiets, alternativt den egna politikerns eller administrativa tjänstemannens, personliga förträfflighet med mera. Det krävs en omorganisering av skolan enligt ovan, och det nu!

En annan slutsats är att den kommunala skolan måste förstatligas och lönerna höjas för samtliga som arbetar inom skolan. Anledningen är att SKL, och ytterst kommunpolitikerna, helt uppenbart inte klarar att ta direkt ansvar för skolan. Skolsystemet är nära att drabbas av, för att använda en metafor, infarkt. Allvarlig lärarbrist hotar, elevernas resultat sjunker och en lärarstrejk är inte längre en teoretisk fråga utan är snarare en fråga om när. I det sammanhanget agerar SKL som om att det inte är några problem och riksdagspartierna diskuterar andra skolfrågor, ex om skolan ska bedrivas i privat eller offentlig regi eller om man ska satsa mer eller mindre på genus i skolan. Det är till att blunda för det uppenbara, och mycket svåra, och istället ägna sig åt det lättsmälta och populistiska.

Det är med andra ord dags att sätta stopp för en av vår tids mest misslyckade reformer innan den gör än mer skada. Skolan måste åter bli ett mål för politiken, inte som idag ett medel för annan kommunal eller statlig verksamhet eller andra politiska ändamål, samt organiseras om. Lärarna måste, återigen, få möjlighet att göra ett bra arbete och inte som idag hindras från att göra det av klåfingriga och okunniga politiker och tjänstemän på olika nivåer. Dessutom, de som arbetar inom skolan måste också, vilket inte sker idag, få rimligt betalt för sitt arbete.

Mats Giselsson (5 artiklar)

Anmäl