Böneutrop strider mot demokratiska principer

Till skillnad från vanlig reklam är böneutrop ett ingrepp i människors privatliv där ingen kan undvika att höra samma budskap. I muslimska länder är dock religion, kultur och stat samma sak. Där är böneutrop sålunda en del av samhället som förväntas omfatta alla medborgare. Men i ett sekulärt samhälle med individen som minsta gemensamma nämnare blir samma böneutrop ett ingrepp i den personliga sfären.

I västvärlden existerar det kristna kloster för varje människa som önskar att ta avstånd från den världsliga tillvaron. Där kan varje individ som önskar att fjärma sig från samhällets klädkod klä sig i munkdräkter och nunnedräkter samt leva sina liv efter egen smak. Men den muslimska världen gör inte samma distinktion mellan religion och samhälle. Där förväntas exempelvis kvinnor ikläda sig en religiös kläddräkt som döljer kvinnans behag i det offentliga livet.

Det sekulära samhället uppställer dock vissa premisser som inte är kompatibla med religiösa och ideologiska budskap som uppträder i det offentliga rummet. Ett sådant är naturligtvis att ingen utan sitt eget medgivande ska behöva ta del av ett religiöst eller ideologiskt budskap i det offentliga rummet som man inte kan fjärma sig ifrån. Offentliga böneutrop är just ett sådant exempel som till sin natur skiljer sig från exempelvis klockringningar vilket förövrigt är förbjudet i Stockholms innerstad.

Argumentet att böneutrop ligger avsides från bostadsområden är inget argument för att tillåta detsamma, snarare tvärtom. Det skapar endast ett prejudikat för att tillåta samma böneutrop i mer befolkningsrika områden i Sverige. Låt oss därför hålla fast vid den sekulära idén om att hålla det offentliga rummet neutralt från samma fenomen. Faktum är att många invandrare från muslimska länder har flytt ett religiöst förtryck och borde inte utsättas för samma propaganda i ett sekulärt land som Sverige.

Det är i första hand imamer som arbetar för muslimska böneutrop, inte invandrade muslimer i allmänhet. Låt oss därför se till det allmännas bästa och betrakta imamernas särkrav som vilka präster som helst och neka samma ideologiska budskap i det offentliga rummet. Efter sekler av kritik och ifrågasättande av kristendomen måste även islam ifrågasättas och reformeras på samma sätt. Ingen är betjänt av att vi okritiskt tillåter islamska sedvänjor på bekostnad av andras frihet.