Al Qaida går en lysande framtid till mötes i Libyen

Vem mördade USA:s ambassadör i Libyen, Chris Stevens, den 11 september i år? Inledningsvis hävdades det från US State Department att det skulle röra sig om spontana protester mot en islamfientlig film som gick över styr. Men att detta är fel framgår med all önskvärd tydlighet av den här utmärkta och mycket utförliga beskrivningen av attacken i the Daily Mail:

Det var över 100 beväpnade personer som angrepp USA:s konsulat i Benghazi och de var bland annat beväpnade med AK-47:or, handgranater och dieseldunkar som användes för att sätta eld på konsulatet. Attacken pågick i flera timmar och när 60 milismän anlände för att försvara konsulatet klarade de inte av att jaga bort de väpnade angriparna. Några demonstrationer mot den ökända filmen hade inte förekommit tidigare i Benghazi. Och spontantana demonstranter som tar med sig AK-47, handgranater och tunga dunkar med diesel har åtminstone aldrig jag hört talats om tidigare.

Vilka låg då bakom attacken? CNN gör en utmärkt utredning av den frågan i den här artikeln. Där konstateras med stöd av en amerikansk regeringstjänsteman att attacken troligtvis utfördes av medlemmar i flera väpnade salafistiska grupper och då ”huvudsakligen militanta al Qaida-anhängare”. Vidare konstateras att Sufyan Bin Qumu, som vissa tidningar utpekat som den ansvarige, bara är en av de misstänkta som man tittar närmare på men att det ännu inte finns några som helst bevis för att det var han som låg bakom attacken.

Artikeln innehåller många intressanta upplysningar om just Qumu. Qumu anklagas för att ha varit inblandad i ett mordförsök på en annnan militant salafistisk ledare tidigare i år, han är en av de militanta salafister som vägrade att lova sluta använda våld inför en viktig religiös ledare samtidigt som han försökt framställa det som att han upphört med Jihad (heligt krig) och förnekat att han skulle ha utländska salafister som medlemmar i sina styrkor. Qumu utbildades till Jihadist (helig krigare) i Usama bin Ladens läger i Torkham i Afghanistan, han greps senare av USA i Peshawar och fördes till Guantanamo där han satt inspärrad i flera år innan han fördes över till fängelse i Libyen för att sedan friges av Libyens regering efter en fredsöverenskommelse som förhandlades fram av Gaddafis son Saif al Islam och företrädare för den väpnade salafistiska gruppen LIFG (Libyan Islamic Fighting Group).

I en intervju tillfrågades Qumu varför han hade afghanska kläder på sig? Han svarade undvikande med en motfråga om varför så få nuförtiden diskuterar hur libyska kvinnor klär sig? (underförstått en kritik av att många libyska kvinnor – trots salafisternas seger över Gaddafi – fortsätter att vägra ha på sig heltäckande klädedräkt, så kallad burka).

Slutligen kan det om denne Qumu vara värt att nämna att han var en av dem som var med om att upprätta ett emirat i Derna i östra Libyen. Där talade salafisterna vitt och brett om sin kärlek till västerländsk demokrati och i flera reportage i västmedier skildrades de som frihetshjältar. Senare lät de mörda en viktig stamledare i just Derna och lokalbefolkningen blev så ursinnig att salafisterna kördes ut ur staden med våld. En annan av ledarna för emiratet i Derna, Abdelhakim Belhadj, sedermera militär befälhavare över Tripoli och nu aktiv i kriget mot den sekulära regeringen i Syrien var ansvarig för säkerhetsfrågor inom emiratet och utmärkte sig bland annat därigenom att han satte upp ett avhuggit människohuvud från en politisk motståndare som avskräckande exempel utanför sitt kontor.

Mellanösterns salafister har alltså gått från att vara frihetshjältar i västmakternas tjänst - under kriget mot Sovjetunionen i Afghanistan då CIA skapade al Qaida - till att sedan vara ökända terrorister - efter attackerna mot bland annat amerikanska ambassader i Afrika och attacken mot twin towers i New York den 11 september - för att sedan återgå till sin roll som frihetshjältar under kriget mot Gaddafis regering i Libyen och mot  al Assads regering i Syrien, samtidigt som dock en del av dem då och då “spårar ur” och ger sig ut på självständiga uppdrag som under den nu aktuella attacken mot USA:s konsulat i Benghazi.

Personligen har jag lite svårt att svälja denna bergochdalbana i de västerländska opinionsbildarnas och politikernas gunst som Mellanösterns salafister fått uppleva.

En rimligare tolkning är att Qumu, Belhadj och andra väpnade salafister hela tiden sett på världen på ungefär samma sätt och hela tiden haft samma ideologi.

De här människorna tror verkligen på att de är de enda äkta och verkligt rättroende muslimerna och att bara man kan förmå alla muslimer över hela världen att anamma Muhammad ibn Abd al Wahabs idéer om sharia, så skulle alla världens problem lösa sig. Salafisterna är alltså wahhabiter och anhängare av samma riktning inom islam som råder i Saudiarabien och Qatar men de går längre och menar att härskarna i de länderna inte är tillräckligt radikala och att de korrumperat den enda rätta läran genom att tolerera vissa influenser från västvärlden. För en salafist är alla regimer i Mellanöstern illegitima men mest avskyvärda är de sekulära staterna som tidigare Libyen och idag Syrien där människor av olika religion lever fredligt sida vid sida och en medborgares rättigheter inte är kopplade till en viss religionstillhörighet.

Västvärlden och alla de idéer som kommer därifrån ses som roten till allt ont som drabbar den muslimska världen. Västvärlden är dekadent och männen där har för länge sedan förlorat kontrollen över sina kvinnor, som i stället bör behandlas som i Saudiarabien där de varken tillåts gå utanför hemmet utan en manlig beskyddare från familjen eller att köra bil. Frilansjournalisten Kristina Talja, som skrivit en bok om Afghanistankrigets barn, har berättat för mig att i början på 90-talet, så startade wahhabiterna de första koranskolorna i de afghanska flyktinglägren i Pakistan. Barnen indoktrinerades med de wahhabitiska idéerna och fick lära sig talkörer riktade mot Väst. Många av de här barnen blev senare talibaner. Talib betyder skriftlärd och enligt Muhammed ibn Abd al Wahab ska goda muslimer återgå till att leva som de första skriftlärda gjorde i Medinastaten som grundades av profeten Muhammed under 600-talet. All koncentration ska vara riktad mot Gud och därför tar man avstånd från sådant som dans, nöjen och musik.

Koranskolorna i de afghanska flyktinglägren finansierades med största sannolikhet av Saudiarabien, samma land som senare var huvudfinansiär av talibanerna. Idag är det likaledes wahhabitiska Qatar, där samma familj suttit vid makten i över 120 år, en minst lika viktig finansiär av wahhabitiska och salafistiska grupper, det gäller då inte minst i Libyen där man spelat en större roll än Saudiarabien och i dagens Syrien där man är en troligen minst lika stor finansiär som Saudiarabien av det som den framstående Mellanösternkorrespondenten Robert Fisk kallar “den fria syriska armén av salafister”.

Saudiarabien stöder wahhabitisk mission över hela världen och resultatet har bland annat blivit våldsamma motsättningar mellan salafister och andra muslimer i Sri Lanka.

Vad kommer då USA att göra åt problemet med västfientliga salafister i Libyen? Obama har redan lovat att skicka en mindre amerikansk truppstyrka för att förstärka det som västdiplomater kallat “den vänskapliga ockupationen”. Troligt är att USA kommer att bygga en större och mer välbevakad ambassad i Libyen och att trupper kommer att användas för att skydda installationer som är av ekonomiskt intresse för västvärlden, inte minst allt som har med oljeutvinningen att göra. De väpnade salafisterna kommer nog däremot att jagas på samma sätt som i Afghanistan, Pakistan och Jemen, det vill säga med förarlösa flygplan, så kallade drönare. Hittills har 25-30 procent av dem som dödats av USA:s drönare varit civila och i ett gammalt stamsamhälle som Libyen där stammarna ser sig själva som stora familjer kommer man att brinna av hämndlystnad över alla oskyldiga som dödas. Den väpnade salafismen går sannolikt emot goda tider i Libyen vad gäller möjligheterna att nyrekrytera soldater. Så har det ju gått i Pakistan sedan USA började med drönarattackerna där och ingenting talar för att Libyen kommer att bli annorlunda.

USA kommer heller knappast att vara intresserat av att försöka få ett slut på de ohyggliga vendettauppgörelserna mellan olika stammar i Libyen. Som exempel kan nämnas den nu pågående belägringen av Bani Walid, hem för warfallastammen. Staden har cirka 60 000 invånare och då inte bara warfalla utan även svarta från Tawergha, som flytt undan den etniska rensningen där. Belägringen utförs av milisen från Misrata som vägrar att släppa in mat och mediciner i staden. De beskjuter den med raketer som hittills dödat 11 personer, därav ett barn och två gamlingar. Befolkningen i Bani Walid fruktar att de ska utsättas för samma öde som drabbadeTawergha, en stad med svarta invånare, som jämnades med marken av Misratas “brigad för att förfölja slavar och svarta”. Misrata-stammen å sin sida är upprörd över att stamledarna i Bani Walid vägrat att lämna ut milismän som mördade en tjugotvååring som anses ha lett attacken som resulterade i mordet på Muammar Gaddafi i Sirte. Senare mördades även 150 andra soldater som slagits på Gaddafis sida i Sirte.

Allt detta kommer att lägga grunden för fortsatt kaos i Libyen samtidigt som al Qaida och andra väpnade salafistiska grupper går en lysande framtid till mötes.

Jag tror att hela det så kallade kriget mot terrorismen bygger på ett missförstånd. Ännu fler drönarattacker och andra former av utomrättsliga avrättningar kommer bara att förvärra problemen. Vad som skulle behövas är snarare en insikt om vad som är grogrunden för alla de här extrema rörelserna och en insikt om att all militär inblandning från Västs sida i andra länders interna angelägenheter är dömda att förvärra problemen.

Wahhabismens lockelse är att den erbjuder en trygghet och något att hålla sig till i en otrygg värld. Och otrygga och arbetslösa eller undersysselsatta människor finns det gott om i hela Nordafrika och Mellanöstern. Till det kommer den närmast obegränsade tillgången på oljemiljarder i länder som Saudiarabien och Qatar, miljarder som kan användas för att starta koranskolor åt barn som annars inte skulle få gå i skolan, till att bedriva välgörenhet i de wahhabitiska välgörenhetsorganisationer som alltid arbetar parallellt med de väpnade grupperna, inte minst i Pakistan och självklart även till att träna och beväpna salafistiska kämpar som slåss mot sekulära regeringar som till exempel den i Syrien.

Wahhabismens ideologi kan inte besegras med vapenmakt. Bättre då att göra som i Egypten och tillåta salafisterna att delta i allmänna val. Fredsforskaren Johan Galtung hävdar att “terrorismen är bara en taktik”. Tänk om fler och fler salafister kunde förmås att kämpa med fredliga metoder för att uppnå sina målsättningar? Även i Afghanistan har jag svårt att se någon annan väg framåt. De utländska trupperna måste bort och talibanerna bör släppas in i regeringen. Utländska biståndsarbetare har vittnat om att det visst finns talibaner som är beredda att låta kvinnor gå i skola och Asia Times har rapporterat om att talibanerna på många håll i Afghanistan börjat se mellan fingrarna både med människor som lyssnar på musik och män som rakat av sig skägget. Samtal, dialog och möjlighet att delta i en öppen debatt och i allmänna val är i det långa loppet en bättre väg att gå än drönarattacker och mord på en massa oskyldiga människor.