Replik: Fler måste få sjukersättning

Undertecknad ville med mitt föregående inlägg på Newsmill ställa Socialförsäkringsministern till svars för en artikel på DN debatt. Att göra så är helt i linje med principerna för det offentliga samtalet. Jag angriper sålunda inte ministern som person utan som den offentlig representant för sjukförsäkringen som han är. Jag fick dock inget svar och nu verkar det som om ministern har skickat ut en likasinnad, Finn Bengtsson, att försvara regeringens politik och samtidigt gå till angrepp på budbäraren av den misshagliga informationen.

Först och främst har jag ingen som helst ambition att ”propagera” för längre sjukskrivningar. Att beskylla mig för det har inget som helst stöd i mitt inlägg. Å andra sidan blev den en bra rubrik som säkert ökat intresset för vårt meningsutbyte. Vilken doktor skulle för övrigt önska sig längre sjukskrivningar i dessa tider med de omfattande kraven på dokumentation och dialog med FK?

Finn Bengtsson ägnar en stor del av sin artikel till att beskriva bakgrunden till sjukförsäkringsreformen och att påpeka den parlamentariska samstämmighet som rådde när man formulerade åtgärderna. Jag är naturligtvis fullt förtrogen med denna historia och att något var tvunget att göras som det såg ut vid den tidpunkt när besluten togs. Min poäng är att nu när vi får allt mer data som illustrerar utfallet finns det all anledning att förutsättningslöst begrunda vad som skett och diskutera vad som kan göras för att rätta till de icke önskvärda effekterna av reformen snarast möjligt. En del av detta var för övrigt helt förutsägbart och borde inte ha tillåtits ske.

Vad gäller sifferexercisen så har jag granskat Bengtsson uppgifter utifrån den angivna rapporten. På sidan 7 respektive sidan12 framgår att 583 personer av totalt 17 797 utförsäkrade årsskiftet 2009/2010 är i arbete hos tidigare arbetsgivare eller har arbete utan stöd vilket blir 3 procent av de utförsäkrade vid denna tidpunkt. Med lite prutmån från båda sidor kan vi nog bli överens på denna punkt. Kvarstår dock att det är mycket liten andel av de utförsäkrade som klarar sig på egen hand av dem som samlats upp till första omgången utförsäkring årsskiftet 2009/2010.

Bengtsson vill göra gällande att personer som genomgått arbetslivsintroduktion är övervägande nöjda, samma gäller handläggarna. Rapporten från AF, som refereras, publicerades i somras och studien om handläggarna är ifrån 2010. Båda dessa undersökningar avser sålunda tiden före det andra varvet med arbetslivsintroduktion som påbörjades först i oktober i år vilket är den period jag avsåg. Undertecknad menar att det i dagsläget finns en mycket stor frustration bland berörd personal som handlägger ärenden en andra gång med arbetslivsintroduktion och återgång till försäkringen. Vad dessa personer tycker om detta idag har vi emellertid inte undersökt. Därför är vi tillsvidare hänvisade till de reaktioner som fångas upp i möten med de aktörerna som tvingas hantera samma ärenden ytterligare en utredningsrunda.

Finn Bengtsson tar också upp att det förelåg ”omotiverade regionala skillnader i utfallet av sjukförsäkringen som nu är borta. Dessa skillnader var möjligen till en del uttryck för systemfel i tillämpningen av försäkringen men sjuklighet har i alla tider bland annat följt en socioekonomisk gradient. Att ”eliminera” dessa skillnader, vilket man nästan lyckades med och gjorde ett stort nummer av, kan i praktiken innebära ett övergrepp på de komplexa förhållanden som bidrar till folks hälsa och ohälsa. I ytterligare en rapport från Försäkringskassan från juni i år framgår också att de regionala skillnaderna nu åter börjat öka vilket är tillfredsställande då det sannolikt återspeglar de socioekonomiska skillnader som faktiskt finns. Under tiden kan dock många ha fått betala priset för en på dåliga grunder eftersträvad likformighet.

Vidare hävdar Bengtsson att försäkringen ”uppvisar ett stort mått av humanitär generositet” för möjligheten att vara fortsatt sjukskriven efter ett år när detta är påkallat av olika skäl. I själva verket rör det sig om mycket svårt sjuka som självklart inte kan arbeta och som har sin fulla och självklara rätt till ersättning. Att betrakta detta som en humanitär generositet anser jag vara uttryck för cynisk människosyn oförenlig med ansvaret som läkare och folkvald och min passus från mitt tidigare inlägg om att ”stå med mössan i hand” får här ytterligare näring.

Finn Bengtsson raljerar över min utsaga om att efterfråga individen egen uppfattning. Ett märkligt påstående från en person som ursprungligen tränats i att ta så kallad anamnes dvs. efterfråga patientens egen uppfattning om sin sjukdom och utgå från denna i konsultationen. Än mer problematiskt blir det när en professor i psykiatrisk behandlingsforskning har den åsikten. Det är insikten om betydelsen av individens egen uppfattning om sin situation som medfört att man i det pågående arbete med nytt bedömningsinstrument för rätt till ersättning, har lagt till ett moment där man just efterfrågar individens egen uppfattning om sin situation därför man förstått att denna uppfattning också styr individens handlande, så även när det gäller återgång i arbetet. Vidare har FK den 16/10 gått ut med ett pressmeddelande om utbildning till personalen för att bättre förstå personer med funktionsnedsättning vilket är en annan sida av samma sak.

En del mycket små förändringar av försäkringen har förvisso införts bland annat vad avser rätten till sjukpenning vid allvarlig sjukdom, synen på vad som kan anses som ”allmänt förkommande arbete” på arbetsmarkanden samt krav på varaktigheten av funktionsnedsättning. Nyligen fick FK också en skarp tillrättavisning av Kammarrätten vad avser rätten till sjukersättning efter ett flertal domar som blivit vägledande för en vidare syn på funktionsnedsättning och aktivitetsbegränsning.

Vad blev det då av den så berömda bortre parentesen som skulle lösa alla problem med de förhatliga tidsbegränsade sjukbidragen, inget. Rundgången har bara givits nytt namn med sämre villkor och med en inbyggd ”kvarn” som successivt pressar individerna neråt i värdekedjan av de sociala trygghetssystemen mot en allt osäkrare tillvaro. Just nu är ca 30 000 inskrivna i Fas 3 vilket motsvarar en stad av Landskonas storlek och långtidsarbetslösheten har tredubblats. I dessa två grupper finns sannolikt en mängd personer med medicinsk problematik. Dessa borde förflyttas till sjukförsäkringen där de hör hemma. Sytematiska utvärderingar vid flera socialförvaltningar har också klart visat att så är fallet.

Min uppfattning kvarstår att det finns mycket välgrundade sakskäl till att snarast sänka tröskeln ytterligare för rätten till sjukersättning utan att försäkringen eller samhällsekonomin på något sätt hotas. Alternativet att ej ta till sig ny kunskap utan låta fördomsfullhet och förakt för svaghet, grundat på historiska data och värderingar på grumligt vatten, få fortsätta styra utfallet är oacceptabelt. En inställning som också har svagt stöd i det folkhav som beforskar, tillämpar, nyttjar och ”betalar” sjukförsäkringen.

Sammanfattningsvis ett ställningstagande från en av maktens företrädare med stort, kanske alltför stort inflytande på de medborgare som till följd av sjukdom har allt svårare att hävda sig i det överflöd som många av oss andra vältrar oss i. Regeringens stundtals hårda och oförsonliga attityd mot sjuka och funktionshindrade pressas nu förvisso successivt tillbaks av trycket från den allmänna opinionen och landets förvaltningsdomstolar. Under tiden fortsätter enskilda personer att drabbas av sytematiska felbeslut. Dessa personer har föga glädje av resultaten av en översyn som kommer först om två år.

Sjukförsäkringsreformen var möjligen nödvändig men knappast riktig. Däremot har den goda förutsättningar att bli så om vi alla bidrar på ett konstruktivt sätt till att optimera lösningen av den mycket svåra ekvation som sjukförsäkringen utgör. Då jag hade förmånen till viss insyn bakom kulisserna tiden närmast före och efter reformens lansering kan jag tyvärr konstatera att kritikerna till reformens omfattning och hastigheten med vilken den infördes har fått sina farhågor med råge besannade.

Jag avslutar nu denna debatt för min del då jag, över förväntan, nått mitt mål att ge makten ett ansikte för Newsmills läsare och fått den att öppet redovisa de bevekelsegrunder som ledde till en reform som helt i onödan skjutit över målet och åstadkommit mycket lidande för de direkt och indirekt berörda. Andra läsare är mycket välkomna att ta vid efter mig.