Dags att införa grundtrygghet i socialförsäkringarna

Tillverkningsindustrin och arbetarklassen, åtminstone i vår del av världen, dödförklaras med jämna mellanrum. Eftersom svenska arbetare, generellt sett, lever på en hög materiell nivå, skulle det inte längre vara relevant att tala om klassamhälle. Och eftersom en dominerande del av arbetslivet är befolkat av människor som arbetar vid datorer, har vi tagit steget över till något som kallas informationssamhälle.

När det talas om kommunikation handlar det inte längre om spårtrafik eller transporter på vägarna - utom på vintrarna förstås, när Trafikverket inte har fixat tågens framkomlighet mellan snödrivorna.

Forskares och politikers statiska indelning av utvecklingen är, vill jag påstå, vilseledande. Jordbrukssamhället övergick inte i industrisamhälle som inte övergick i något informationssamhälle. Vi lever i flera stadier parallellt. Datorerna som ungdomarna i call centers, enligt löpande bandprincipen, arbetar med har tillverkats i industrier. När dessa säljare har lunchrast, intar de en föda som har sitt ursprung i jordbruk och livsmedelsindustri.

Det ekologiskt hållbara samhällets arbetare som dagligen sitter vid återvinningsanläggningarnas transportband och plockar bort hundbajs, matrester, injektionssprutor och annat riskavfall, skulle nog önska att vi levde i ett rent och fräscht informationssamhälle. Nej, de känner sig som, för att låna ett uttryck från Folke Fridell, avfallsgökar. 

Är det faktiskt fortfarande jordbruksindustrin som är bas, om dock krympande, och sedan länge industrialiserad och numera också beroende av informationsteknik?

Historikern Alan Dawley beskriver i sitt verk Class and community hur staden Lynn var först i USA med att tillverka skor storskaligt och blev världens största tillverkare av damskor. När George Washington besökte Lynn under sin resa i New England 1789, antecknade han i sin dagbok att 175 000 skor hade tillverkats där. Alltså före den egentliga industrialiseringen. Lynn var först med att introducera symaskinen.

Det är ingen tillfällighet att bröd- och rosorstrejken, som uppmärksammades med 100-årsjubiléer i USA på Labor Day i september, genomfördes just där. Dawley skriver att för en jordbrukare innebär ”equality” fri tillgång till jord, för entreprenören öppen konkurrens i kampen för välgång. Men för arbetaren, vars intressen utgår från löneutbetalningar, inte egendom eller kapitalackumulering, innebär equality en chans att leva i bekvämlighet och värdighet, inte att uppnå en förmögenhet.

En klassanalys, enligt Dawley, bör utgå från arbetet och människans förhållande till arbete: Hur ser de sociala relationerna ut i den industriella revolutionen, vem äger vad, vem producerar, vem åtnjuter frukterna av den industriella revolutionen, vad binder samman ekonomisk och politisk makt, hur ser samspelet ut mellan de kulturella värdena och den samhälleliga hierarkin?

Dessa frågor for genom mitt huvud när jag besökte konferensen WorkingLife 2012 i Stockholm, arrangerad Arbetsmiljöforum och tidningen Du&jobbet. Timbros Markus Uvell hävdade på fullt allvar att individs bakgrund inte längre är avgörande för om hon eller han ska få ett jobb eller inte. Som det sociala arvet inte skulle ha någon betydelse, som de som anmäler diskriminering varje gång skulle vara ute i ogjort väder.

Liksom vi lever i flera olika typer av samhällen parallellt har vi att handskas med flera olika typer av klasskillnader. Det gamla klassamhället, med arbetare och kapitalägare som urskiljande grupper och parter lever kvar. Därtill kommer den växande klyftan mellan dem som har en anställning eller annat arbete och dem som inte lyckats etablera sig på arbetsmarknaden: unga, funktionshindrade och alla de som kommer från andra länder, romer som tigger sig fram i tunnelbanevagnarna.

Här talade Markus Uvell om fackets makt, arbetsrätten och en socialdemokratisk fixering vid ekonomisk jämlikhet som orsaker. I trygghetssystemen är individens upparbetade inkomst och SIG (sjukpenninggrundande inkomst) grunden.

I den senare delen tror jag att Uvell har en poäng. För att människor inte ska vara hänvisade till att söka försörjningsstöd från socialförvaltningarna eller köa till Röda Korset eller Stadsmissionen, är det dags att ompröva basen för trygghetssystemen.

Den grundtrygghetsmodell som en gång förkastades finns det idag ett stort behov av. Människan ska ha sina rättigheter som medborgare, inte av att en gång haft turen eller förmågan att lyckats få ett arbete.

Jan-Ewert Strömbäck (5 artiklar)

Anmäl