Jämställdhet ska inte omfatta endast etniskt svenska kvinnor

I sitt nyligen publicerade bemötande av den debattartikel som vi skrev förra veckan angående hedersproblematik visar Gudrun Schyman att hon antingen inte alls läst vad vi skriver, eller att hon medvetet missförstår i syfte att kunna belägga oss med åsikter och påståenden som vi aldrig framfört.

Till att börja med hävdar Gudrun Schyman att vi kopplar invandring till kvinnoförtryck.

Vi har dock aldrig påstått att kvinnoförtryck beror på invandring. Genomgående i den artikel som Schyman bemöter skriver vi om hedersproblematik, om människor som får utstå förtryck och våld i hederns namn. Vi pekar på att det finns en klar koppling mellan förekomsten av hedersproblematik i Sverige och graden av invandring i relation till integrationspolitikens misslyckande när det gäller att få majoriteten av invandrarna att bli en del av majoritetssamhället. Hedersproblematik är nämligen, vad Schyman än hävdar, ett problem som inte funnits i Sverige historiskt utan som kommit hit och ökat i förekomst med invandringen.

I vår artikel nämner vi faktiskt inte med ett enda ord kvinnoförtryck så som det gestaltar sig i den svenska kulturen. Anledningen är att det typiskt svenska kvinnoförtrycket är ett problem som yttrar sig på helt andra sätt och kräver helt andra åtgärder än hedersproblematiken och som därför lämpar sig bättre att diskutera i ett annat sammanhang.

Detsamma gäller våld i nära relationer, som Schyman tar upp i sitt bemötande. Vare sig det handlar om hetero – eller homosexuella relationer, vare sig våldet riktar sig mot män eller kvinnor, är våldet ett stort samhällsproblem som vi alla behöver jobba för att motverka. Det är dock väsensskilt från hedersproblematik och fenomenen måste därmed behandlas var för sig.

Vi kan bara beklaga att Schyman inte inser detta utan istället menar att alla fenomen som har, eller kan ha, rötter i en patriarkal struktur ska likställas och åtgärdas på samma sätt. Det omöjliggör att lämpliga åtgärder sätts in.

Vidare avser vi i vår tidigare artikel om hedersproblematik inte enbart mäns förtryck och våld riktat mot kvinnor. Vi avser i precis lika stor utsträckning det förtryck och våld som i hederns namn utövas av kvinnor riktat mot män, samt förtryck och våld som i hederns namn riktar sig från man till man och från kvinna till kvinna. Därav vårt val av den könsneutrala formuleringen ”hederskulturens offer” som vi genomgående använder oss av i den artikel som Schyman bemöter.

Att Schyman trots detta väljer att tolka det som att vår artikel bara handlar om kvinnoförtryck kan inte ses som annat än ett tecken på att feminister i vanlig ordning har en förmåga att bara se och skydda kvinnors intressen, medan de ideligen glömmer att även män behöver omfattas av jämställdhetsarbetet.

Tyvärr stannar inte Schymans dåligt underbyggda påståenden om SD vid att handla om kvinnoförtryck kopplat till invandring. Tvärtom fortätter hon med att påstå följande: ”SD menar alltså på fullt allvar att det är inte krig eller katastrof som ska vara grund för bedömningen av människors behov utan graden av patriarkalt tänkande.”

Hur Schyman lyckats komma fram till denna slutsats är för oss en gåta och kan inte ses som annat än ett plumpt försök att leda in diskussionen på ett sidospår. Det som ska utgöra grund för bedömning är självfallet de asylsökandes skyddsbehov, inte deras grad av patriarkalt tänkande eller deras värderingar i andra sammanhang.

Behovet av en minskad invandring kvarstår dock, hur mycket Schyman än försöker att leda diskussionen bort från sakfrågan.

Det är allmänt känt att det i många områden i Sverige har uppstått parallella samhällen som har få saker gemensamt med majoritetssamhället. Det handlar om samhällen som mest kan liknas vid etniska enklaver där människor från andra länder till större delen lever enligt sina hemländers normer och värderingar. I dessa områden frodas hederskulturen, alltför ofta med stöd av skattemedel som ges i form av bidrag till kulturföreningar och trossamfund som inte lever upp till kraven på att verka för allas lika värde och för jämställdhet mer än på pappret. Pojkar uppfostras till att kontrollera och utöva våld mot sina systrar, och flickor får stå ut med trakasserier och hot om de umgås med ”fel” personer eller går ut utan att böra slöja. De invandrare som är bosatta i dessa områden har ofta en mycket begränsad kontakt med det svenska majoritetssamhället och hindras på så sätt från att ta del av svenska normer och värderingar, vilket än mer cementerar hederskulturen.

Vi kan inte komma till rätta med detta utanförskap, som utgör grogrund för en cementerad hederskultur likväl som för andra samhällsproblem, utan att minska invandringen. Vi kan inte heller komma till rätta med utanförskapet och hederskulturen utan att ställa om till en assimilationspolitik som skapar incitament för individen att bli en del av majoritetssamhället. Det handlar inte om tvång, och det handlar inte om att ta ifrån människor deras bakgrund. Tvärtom handlar det om att samhällets alla instanser måste visa en tydlig förväntan på, och öka möjligheterna samt viljan till, anpassning till majoritetssamhället istället för att göra som idag och uppmuntra att de som invandrat till Sverige stärker sin ursprungliga kultur mer än de tar till sig den svenska.

Avslutningsvis. För oss i SD-Kvinnor är åtgärdandet av hedersproblematik högt prioriterat i jämställdhetsarbetet, vilket vi visat inte minst genom det omfattande åtgärdsprogram mot hedersproblematik som vi tagit fram.

Tyvärr verkar inte Gudrun Schyman göra samma prioritering. Den jämställdhet hon säger sig eftersträva kan med hennes nuvarande synsätt aldrig komma att innefatta alla som bor i Sverige. Istället kommer Schymans jämställdhet, utan en framtida kraftig omvärdering från hennes sida, alltid att vara förbehållen en viss priviligerad grupp av vårt lands befolkning: etniskt svenska kvinnor. Övriga får tydligen klara sig utan Schymans hjälp.