Regering som låter staten växa sviker borgerliga sympatisörer

En tidigare chef till mig brukade säga att ”man vinner inga val på organisationsfrågor”. Det är sannolikt en klok synpunkt. Bara när man verkar i en organisation en längre tid kan man bli så engagerad av dess interna organisationsturer att man ibland tror att även andra är det.

Ofta räcker det med ett steg ut på gatan från kontoret för att finna att världen snurrar på som vanligt där ute. Och att ingen egentligen bryr sig så mycket. Våra sinnen blir sällan så upprörda av t.ex. den statliga förvaltningspolitiken så att vi byter parti på grund av den.

Var i veckan på Timbro och hörde på presentationen av rapporten Alliansens myndighetspolitik av Henrik R S Olsson. Den tar upp just organisationsfrågor. I staten. Antalet myndigheter har minskat något sedan 2006 medan antalet anställda har ökat. Presentationen fick mig att göra två reflektioner.

För det första:

I ett borgerligt program för att driva det liberala reformarbetet vidare behöver det ingå en vision av vilken balans vi vill ha mellan det offentliga och den privata sektorn. Då behöver förstås även organisationsfrågor finnas med. Även om transfereringarna mellan staten och hushållen och mellan staten och kommunerna är det viktiga att angripa.

För det andra:

När man talar om omfattningen av den offentliga sektorn är det viktigare att börja med en analys av den kommunala sektorn än den statliga. Antalet anställda är omkring fyra gånger större än i staten och resursförbrukningen omfattande. Medan staten effektiviserats och minskat i omfattning har vi inte sett samma utveckling i kommunerna.

När vi gör försök att ifrågasätta de kommunala monopolen, som i välfärden eller i kollektivtrafiken, blir oppositionen stark. Från den rödgröna sidan. Men också från många allianspolitiker som inte vill minska sina verksamheter. Alliansen hamnar lätt på defensiven.

Ministern, Stefan Attefall, gjorde en rimlig insats på seminariet och förklarade och försvarade sina åtgärder. Många bra åtgärder har gjorts av Alliansen. Det blev dock mycket av goda föresatser och en grå vardaglig tjänstemannatillvaro som beskrevs. Ett gnetande i detaljer. Ingen politisk visionär ledning i det liberala reformarbetet. Det blev tydligt att det saknas ett politiskt program för framtiden. Också i denna fråga.

Det här är inte hållbart för Alliansen om man ska attrahera väljarna vid nästa val. Det är nu hög tid att vässa politiken för en liberal prägel på synen på den offentliga sektorn.

Börja med att sluta med att säga att vi gjort allt det som vi tänkte före 2006. Som så många regeringsföreträdare säger. Det är bra men är kraftlöst. Skaffa ett program.

Jag tror att väsentliga delar i programmet är att man gör tre saker:

• Se över transfereringarna och administrationen av socialförsäkringar och arbetsmarknadspolitik. Transfereringarna kan minska i omfattning om vi sänker skattetrycket. Administrationen kan läggas på privata aktörer.

• Sätt ett tak på skatten i den kommunala sektorn. Det är den direkta skatt som märks mest för den vanlige medborgaren.

• Gör en region- och kommunreform så att vi får färre län och färre kommuner. Det kommer att spara administrationskostnader.

Läs Timbros rapport. Men ta den bara som en startpunkt för fortsatt debatt och reformambition för offentlig sektor. Vi måste hålle uppe ett reformtryck för offentlig verksamhet. Många delar av den kan överföras till marknader. Då ökar effektiviteten. Andra delar i staten och i kommunerna behöver stärkas. Det finns dock goda skäl att krympa den offentliga sektorn. 

Med en sådan reformpolitik kan Alliansen framstå som ett reformblock i Sveriges politiska liv. Inte som en visionslös förvaltare av övervintrade folkhemsstrukturer. Och då kanske, trots allt, organisationsfrågorna kan bli en del i ett program för en valseger för Alliansen.