Mobbning mot tjej som visade bröst ledde till självmord

Amanda Todd blev 15 år. Hon dog därför att hon visade sina bröst i webbkamera när hon gick i sjunde klass.

Som vi bland annat kan läsa på Aftonbladet valde hon att själv avsluta sitt liv, och hon är inte ensam. Amanda levde i Kanada, men självmord bland unga sker även i Sverige.  2010 valde fyra barn mellan 10-15 år att avsluta sina liv. Siffran för något äldre ungdomar (15-24 år) är högre, 38 tjejer och 109 killar. Varje ung människa som inte vill leva är ett misslyckande för vuxenvärlden.

Mobbningen av Amanda började när hon visade sina bröst. Läs igen: mobbningen av Amanda började när hon visade sina bröst i webbkamera. Om man ska hårddra det, så innebar ett par nakna flickbröst ett så grovt misstag att en ung flicka förtjänade hat och utstötning. En ung människa är död, eftersom hon visat bar hud för en annan person.

Det finns många läxor vi måste lära av det här. En av dem är inte att mobbning är dåligt. Vi vet det redan. Det finns inte många frågor som upprör så mycket som mobbning och utfrysning. Ändå sker det varje dag. Inte heller att det inte är fel på offret. Det vet vi också.

Eller vet vi verkligen det? Finns det inte ett litet tvivel, en liten röst som säger: men om man beter sig så, om man provocerar, om man visar sig naken, om man klär sig annorlunda – har man inte ett visst eget ansvar då? Skulden läggs på offret, eller till och med på offrets familj. Tjock? Mobbad i skolan. Samkönade föräldrar? Mobbad i skolan. Punkare? Mobbad i skolan.

Det vi måste lära oss, är att mobbning handlar om makt.

De tillfällen som jag har mått som allra mest dåligt är när jag har varit som mest ensam och maktlös. Makt och tillhörighet är essentiellt för att orka leva. Att ha makt över sitt eget liv, sin egen kropp, sin egen vilja. Vi vill alla höra till någonstans. Vi behöver alla, mer eller mindre, bekräftelse på att vi finns, att vi duger som vi är och på att vi är älskade som vi är.

Att stöta bort, ta avstånd, älska med förbehåll - är att utöva makt. Att kräva av andra människor att de ska anpassa sig för att bli älskade – är att utöva makt. Vissa krav måste vi ställa på varandra. T.ex. att inte ha ihjäl andra människor, stjäla och förstöra. Den makten tar samhället och utövar. Vilka krav som ställs beror helt på vilket samhälle det handlar om. En del håller vi inte med om (och får förhoppningsvis uttrycka) annat ställer vi oss bakom till fullo.

Den har den största makten, som kan utdela straffet att någon inte ska få höra till.

Jag anser att det är fullkomligt rimligt att kräva av vuxna människor att inte tala illa om andra människor så att barn och ungdomar hör. Det här handlar nämligen inte om ungdomar och ungdomligt oförstånd. Det handlar om synen på den nakna och sexualiserade kvinnokroppen som något oerhört fult. Det handlar om tanken på den fallna kvinnan och sexuellt lössläppta horan.

Genom att visa sina bröst överskred Amanda en av de hårdast bevakade gränserna vi har. Vad man får, och inte får göra, med kvinnokroppen. Vi har sett det, i händelserna i Bjästa och i dokumentärer ”Ingen riktig våldtäkt”. En kvinna som använder sin kropp för sexuella syftet är fritt byte. Har du sagt ja en gång, kan du inte säga nej nästa. Har du visat dina bröst har du brutit mot tabun som gör dig till fredlös. Det är ett hat, helt sanktionerat av vuxenvärlden. En värld som utdömer straffet att någon inte längre ska få höra till.

I somras modererade jag ett seminarium kring suicidprevention bland unga, under Almedalsveckan. Förutom att vi insåg att en timme var alldeles för kort tid för detta viktiga ämne så var vi också rörande överens om att suicid är fullkomligt oacceptabelt. Och utan att rangordna människor, så är det framför allt fruktansvärt när unga inte längre vill leva.

Att samtala om självmord är inte enkelt. Många slår ifrån sig, tror att själva samtalet kan väcka upp destruktiva tankar. Ändå är det mötet, samtalet som är vårt bästa vapen mot att människor ska vilja avsluta sina liv. Att sträcka ut en hand, att lyssna och våga stå kvar är små, små åtgärder som vi alla kan bistå med. En del självmord beror på diagnosticerad psykisk ohälsa. Andra – där suicid kommer efter långvarig kränkande särbehandling, skulle jag säga beror på trauma och en hopplöshet så stor att det gått över i en smärtsam insikt om att det faktiskt inte kommer att bli bättre.

Det här handlar inte om Internet. Det handlar om unkna värderingar som lever kvar, som om ett par nakna bröst skulle vara en riktig katastrof och en dödssynd. Det handlar om ett totalt onödigt lidande, som hade kunnat undvikas om vi kunde släppa dålig kvinnosyn och rädsla för att samtala med unga som mår dåligt.

Amanda signalerade oerhört starkt att hon mådde dåligt. Hennes egen version kan vi se på Youtube.

Psykisk sjukdom måste behandlas av personal inom vården. Men att lyssna på våra medmänniskor, och att uppfostra våra unga att bete sig schysst mot varandra, det är inte bara en möjlighet vi alla har. Det är en skyldighet.

Helena Meyer (14 artiklar)

Anmäl