Enbart pengar löser inte bristen på dricksvatten

I helgen som gick presenterades årets tema för Musikhjälpen i P3: rätten till rent dricksvatten för barn i världens slumområden. Musikhjälpen ger radiolyssnarna en chans att bidra till Radiohjälpens insamling, där pengarna skall gå till hjälporganisationer som bidrar till rent vatten och sjyssta toaletter runt om i världens fattiga städer. Vem kan tycka att det är något annat än bra med årets insamling, som tar sig an den tysta katastrof som pågår?

Fler än två miljoner människor dör varje år av diarré, de flesta på grund av avsaknad av rent dricksvatten och sanitetslösningar. Förorenat vatten och dålig hygien orsakar mer än tio gånger så många dödsfall som väpnade konflikter. Att Sveriges Radio uppmärksammar detta är berömvärt. Likaså har regeringen i höstbudgeten anslagit extra pengar för vatten och sanitet inom biståndet. Men pengar är bara en liten del av lösningen på problemen. Utan mer insyn och ökat ansvarsutkrävande av fattiga länders regimer är risken stor att de fattiga och de mest utsatta blir lämnade i sticket även fortsättningsvis.

Genom en rad deklarationer under de senaste två åren har FN:s medlemstater slagit fast att tillgång till rent dricksvatten och sanitet är en mänsklig rättighet. Denna globala samsyn kom till stånd efter decennier av förhandling och politisk vånda. Rätten till vatten och sanitet har under åren mött motstånd både här hemma och globalt.

Sveriges regering fick kritik från flera håll då man avstod att rösta för en deklaration om vatten och sanitet i FN:s generalförsamling 2010, även om Sverige senare stödde en liknande deklaration i FN:s råd för mänskliga rättigheter. Tongivande globala biståndsgivare som länge förespråkat mer kommersiella ansatser – inklusive privatisering – är idag oroliga för konsekvenserna av ett rättighetsperspektiv. Kommer det bli omöjligt att ta betalt för vattnet, om det nu är en mänsklig rättighet? Andra har menat – som Fredrik Segerfeldt i en artikel på Newsmill i augusti 2010 – att en MR-deklaration kring vatten och sanitet ”undergräver respekten för riktiga rättigheter”.

Men ytterst går det inte att dela upp rättigheter i ”riktiga” respektive ”oriktiga”. Som den liberale filosofen Jeremy Bentham konstaterade för två hundra år sedan är alla mänskliga rättigheter sociala konstruktioner. Människosläktet föddes utan några rättigheter alls, men vi bestämmer tillsammans vilka principer som skall gälla och vad som är rätt och fel. Därför blir den viktigaste frågan istället: på vilket sätt kan hävdandet av vatten och sanitet som mänskliga rättigheter hjälpa till att förbättra situationen? Med Segerfeldts ord: människor dricker inte dokument och deklarationer. Så vad krävs för att gå från ord till handling?

Inledningsvis behöver vi göra oss av med några vanföreställningar.

För det första; FN-konventionerna innebär inte att vatten och sanitet skall tillhandahållas gratis av staten. Däremot har varje stat en skyldighet att utforma system som är tillgängliga och som tillhandahåller vatten och sanitet till ett överkomligt pris för alla medborgare.

För det andra; det yttersta ansvaret för att tillgodose människors rätt till vatten och sanitet vilar inte hos världssamfundet utan hos ländernas regeringar. Det är en del av det samlade åtagande som ger varje regering dess legitimitet, precis som de skall ge medborgarna rättskipning, skydd av person och egendom, och andra medborgerliga rättigheter.

För det tredje; ett MR-perspektiv betyder inte att privatsektorn är bannlyst från vatten- och sanitetssektorn. Staten har ansvaret, men tjänsterna kan mycket väl tillhandahållas genom privata aktörer.

Slutligen; enbart pengar är inte avgörande för att förverkliga rätten till dricksvatten och sanitet. Det är sant att investeringsbehoven är enorma. Samtidigt visar statistiken ingen entydig koppling mellan enskilda länders investeringar och tillgången till vatten och sanitet.

Vissa låginkomstländer – som Ghana, Uganda och Zambia – kommer nå FNs milleniemål för dricksvatten trots relativt blygsamma investeringar i sektorn. I andra länder, som Kenya, har investeringarna i sektorn ökat tiofalt under det senaste decenniet utan att det inneburit några större mätbara förbättringar för de mest utsatta.

Enligt en färsk studie av forskningsinstitutet IFRA, gör de välbeställda i huvudstaden Nairobi av med 200-300 liter per dygn per person, medan de fattigaste konsumerar i snitt 13 liter. Uppemot miljonen sluminvånare i staden betalar också ett tio gånger högre literpris för dricksvattnet än de rika. På ytan är förklaringen enkel; medel- och överklassen bor i de områden som är anslutna till det kommunala vattennätet. Vid en närmare betraktelse handlar det dock om diskriminering; de kommunala systemen är inte utformade för de fattigas verklighet.

Vad kan då Sverige och svenska organisationer göra för att fattiga människor ska få vatten att dricka och inte bara storstilade deklarationer? Vi bör inte förvänta oss att Sverige eller andra rika länder har färdiga patentlösningar att erbjuda; vi har själva ingen historisk erfarenhet av vatten och sanitet som en medborgerlig rättighet. Vi har också till stor del fastnat i storskaliga och kapitalintensiva lösningar för vatten och sanitet, lösningar som inte nödvändigtvis passar bra för låginkomstländer med begränsade vattenresurser.

Därför är den kanske viktigaste uppgiften framöver att på olika sätt stärka civila organisationer i låginkomstländerna så att de kan sätta press på sina egna regeringar. Att utkräva ansvar och att förmå de offentliga aktörerna att bygga socialt inkluderande system - såväl tekniska som institutionella– som passar i sitt sammanhang.

För att kunna utkräva ansvar krävs också insyn, tillgång till data och också förmågan att framgångsrikt driva lobbyverksamhet och offentligt kritiskt skärskådande. Här finns massor av svensk erfarenhet kring hur man bygger det öppna samhället. Att arbeta med vatten och sanitet som en mänsklig rättighet skall därför inte ses som en motsats till att främja andra rättigheter. Istället finns goda möjligheter att agendan kring vatten och sanitet kan ha positiva effekter på byggandet av demokratiska samhällen i stort.

Och visst; en hel del pengar kommer behövas i detta arbete. Men när pengarna samlats in – oavsett om det är frivilliga bidrag genom Musikhjälpen eller skattemedel i biståndsbudgeten – det är då arbetet börjar.

David Nilsson (1 artiklar)
http://hydropolisconsulting.se

Anmäl