Dokumenten jag fann tyder på att Wallenberg dog 1947

För hundra år sedan föddes Raoul Wallenberg. Hans liv och gärning uppmärksammas i en rad konferenser och seminarier. Frågetecken återstår om hur han slutade sitt liv. Som ambassadör i Sovjetunionen/Ryssland 1989-94 deltog jag aktivt i arbetet att vinna klarhet om hans öde sedan sovjetmakten arresterat honom i Budapest och fört honom till Ljubljankafängelset i Moskva. I två år sökte vi intensivt en öppning i denna fråga som präglat svensk-sovjetiska förbindelser under efterkrigstiden. I mitt tycke fann vi i oktober 1991 avgörande indicier på vad som faktiskt hänt.

Varje gång som man på svensk sida tidigare hade nämnt saken hänvisade sovjetsidan till svaret den 6 februari 1957, att Wallenberg avlidit av en hjärtinfarkt i juli 1947 i Lefortovofängelset. Detta bevisades av ett intyg från fängelseläkaren Smoltsov. Att han hållits fängslad skylldes på Abakumov, som var statssäkerhetsministern direkt under Stalin och som senare avrättats. Beklagligt men sådant var läget. För övrigt hade minst en miljon människor fallit offer under Stalins utrensningar för att ej tala om de många miljoner som dödats i kampen mot nazismen. I denna hade väl Sverige ej tagit del? Vi godtog aldrig detta svar.

Sommaren 1989 mötte jag en annan och mer samarbetsvillig attityd i Moskva. Något nytt kunde man dock ej meddela, sade den ansvarige vice utrikesministern Adamisjin. Man hade gjort ännu en utredning av hela ärendet men utan resultat. I en serie möten under de följande ett och ett halvt åren drev vi frågan vidare detta tillsammans med Wallenbergföreningen, Raouls halvsyskon, Guy von Dardel och Nina Lagergren samt hans medarbetare i Budapest, Per Anger. Det var viktigt att få möte med centrala beslutsfattare för blott dessa skulle kunna ändra gällande version och besluta om en ny politik i denna fråga. Det gällde främst KGB-chefen, Krjutjkov men också inrikesministern Bakatin. Utrikesministern Sjevardnadze var positivt inställd men hans relationer till den sovjetiska säkerhetstjänsten, som satt på informationen, var redan hårt ansträngda. Särskilt engagerad var Andrei Sacharov, som nu spelade en politisk roll i folkkongressen. I ett möte i den lilla trerummare i Moskva där han bodde tillsammans med Elena Bonner lovade han, blott några månader före sin bortgång, göra ytterligare ansträngningar att forska efter den svenske MR-hjälten.

Det offentliga intresset för Wallenberg blev nu, hösten 1989, allt större både internationellt och framförallt i sovjetiska media. Det viktigaste nyhetsprogrammet, Vremja, förr en dyster propagandaapparat erbjöd nu varje kväll ett rikt utbud av information. Här visades ett inslag om Raoul som nådde flertalet sovjetmedborgare. Det lockade fram personer som annars skulle tvekat att höra av sig. Man talade redan om att bilda en kommitté för utländska Stalinoffer, där Wallenberg skulle ha viktig roll. TV och tidningar ville ha intervjuer. Presidenten Bush och västtyske kanslern Kohl sände hälsningar till Wallenbergkommittén vilket skulle hjälpa att sätta press på sovjetsidan att lägga så mycket som möjligt på bordet. Vid möten med sovjetsidan kom nu fram dokument som klarlade att Wallenberg arresterats den 19 juni 1945 och kommit från Budapest till Moskva den 6 februari som sovjetisk krigsfånge. Därtill, och det var onekligen en ny och märklig händelse, överlämnades föremål som man sade sig ha funnit då man gått igenom osorterat material på KGB blott några veckor tidigare! Det var Wallenbergs diplomatpass, anteckningsböcker, ungersk legitimation, tillståndsbevis, sedlar i olika valutor, en puderdosa. Wallenbergkommittén erbjöds möjlighet att besöka andra fängelser där man kunde misstänka att Wallenberg hade funnits.

Det fanns en naturlig och grundläggande skillnad i synsätt mellan Wallenberggruppen, sovjetsidan och ambassaden. Gruppen utgick ifrån att Raoul var vid liv och att det nu blott gällde att söka överallt för att snarast hitta honom. Sovjetiska myndigheter ansåg sig veta att han faktiskt avled år 1947. Jag och ambassaden liksom svenska regeringen menade att vi inte kunde veta utan måste få klarhet oavsett hur sanningen såg ut. Skillnaden kom fram t.ex. i fråga om Smoltsovdokumentet. Varför bry sig om att ytterligare granska det för att söka fastställa dess äkthet, menade gruppen, det skulle blott hindra eller fördröja sökandet.

Sacharov och hustrun Elena Bonnier tycktes fästa tilltro till Smoltsovrapporten och förmodade alltså att han avled i juli 1947. Det faktum att, som det där angavs, Abakumov beordrat kremering av kroppen utan obduktion tydde på att han ej dött av hjärtinfarkt utan avrättats. Om Wallenberg idag hade varit vid liv så skulle det, menade Sacharov, varit till stor nytta för Gorbatjov och kanske även för Krjutjkov att kunna visa upp honom och återbörda honom till Sverige. Att man nu plötsligt hade hittat Wallenbergs tillhörigheter verkade märkligt. Mest troligt var väl att instruktioner hade utgått att leta fram och överlämna allt vad man hade ”för att kunna sätta punkt för ärendet”. På svensk sida ville vi dock ha mycket större klarhet. Experter på området talade om för oss hur bokföringen av fångar gick till och den var detaljerad och minutiös. KGB hade mycket god ordning på sina dokument. Därtill skulle de sparas i olika dossierer. Fången kunde försvinna för evigt men pappren om honom/henne borde finnas kvar. Då måste vi kunna få mer information vad som faktiskt hänt.

Redan i juni 1989 hade jag träffat inrikesministern Vadim Bakatin, som gett ett öppet och sympatiskt intryck. Det bekräftades när jag senare sökte kontakt för att tala om Wallenberg. Bakatin blev engagerad och visade sedan genomgående en helt annan och mer samarbetsvillig attityd än någon annan av våra samtalspartners. Han var lojal med Gorbatjov men blev ändå avskedad från sin ministerpost hösten 1990 för att blidka de reaktionära, som då gick till hårt angrepp. Senare ställde han sig mot kuppmakarna under de dramatiska augustidagarna 1991. Då var det naturligt att Gorbatjov och även Jeltsin efter kuppen vände sig till honom med begäran att han tog posten som chef för KGB i syfte att i grunden bryta upp och reformera denna organisation. Han genomförde det med kraft och mot hårt motstånd. När Sovjetunionen kort tid därefter kollapsade kom dock Ryssland under Jeltsin att bygga upp en efterföljare till KGB med namn FSB, som tog över mycket av det gamla. Nu, på försommaren 1990, kunde jag få avgörande hjälp av Bakatin för att ge Wallenbergkommissionens experter tillträde till arkiv i Moskva och i Vladimirfängelset. Detta var historiskt såtillvida som det var första gången utomstående, det må gälla utlänningar eller sovjetiska medborgare, släpptes in i sovjetiska arkiv av denna typ.

Mitt möte med Krjutjkov ägde rum i början av mars i Ljubljankabyggnaden bakom statyn av Felix Dzerzjinski, Tjekans förste chef. Jag framförde önskemål om mer tillgång till arkiv sådana som Abakumovs, Berias och Smersj och en klar instruktion från honom till gamla NKVD/KGB-medarbetare att ge alla upplysningar de hade. Därtill ville vi att en internationell kommission upprättades enligt Wallenberggruppens förslag. Krjutjkov gav positivt svar på våra önskemål.  Han återkom flera gånger med lovord över Wallenbergs gärning helt i linje med nu gällande praxis på hög nivå. KGBs arkiv befann sig tyvärr i avsevärd oordning påstod KGB-chefen, mycket hade förstörts ibland för att undanröja bevis på lagbrott. Visst hade Wallenberg avlidit 1947 men man var helt beredd gå igenom alla ledtrådar som kunde peka på något annat eller som kunde klart visa vad som faktiskt hade hänt. Sovjetiska myndigheter var lika intresserade som de svenska att få fram denna sanning – det är för oss en politisk fråga av hög dignitet att så sker, hävdade Krjutjkov.

Arbetet fortsatte dock utan att ge några nya resultat. Samtidigt förvärrades läget i Sovjetunionen. De konservativa krafterna var på offensiven. Sjevardnadze avgick i december med ett varningsrop att diktaturen var på väg. Bakatin hade avskedats månaden dessförinnan. I januari företogs de blodiga interventionerna i Vilnius och Riga. Gorbatjov tycktes liera sig med reaktionen. Atmosfären var sålunda ej den bästa för de nya högnivåmöten som jag fick till stånd i mitten av april 1991. Inga nya dokument hade kommit fram och alla efterforskningar hade varit resultatlösa, sade både MID och KGB. Nu märktes en mer polemisk ton på den sovjetiska sidan. Man ifrågasatte om de som så kraftfullt engagerade sig i Wallenbergsaken verkligen var intresserade av hans öde och inte snarare ägnade sig åt ett politiskt spel. Till slut kom vi dock överens om att en svensk-sovjetisk arbetsgrupp skulle upprättas som gick igenom alla våra önskemål och kontrollerade vittnesmål om möten med Wallenberg efter juli 1947. Arbetsgruppen skulle få möjlighet att tala med KGB-tjänstemän, främst förhörsledare som vi kunde namnge och även gå in i KGB-arkiven. Denna arbetsgrupp kom sedan att verka i tio år.

Nu gick den politiska utvecklingen i rasande fart. Efter januarihändelserna 1991 följde Gorbatjovs zick-zackpolitik, ömsom förbund med de konservativa ömsom försök att liera sig med mer progressiva krafter. Samtidigt växte Rysslands inflytande och Jeltsins makt och prestige. I augusti kom den misslyckade statskuppen där Krjutjkov var en av ledarna. Utgången medförde ett maktskifte. Gorbatjov blev sidoställd och Jeltsin framträdde nu som den ledande politikern i landet. De båda enades om en radikal omstöpning av de sovjetiska säkerhetsorganen och utsåg Bakatin till chef för KGB med uppdrag att dela upp denna mammutorganisation och minska dess makt. Han satte genast igång med kraftfulla åtgärder som snabbt gjorde honom högst impopulär i denna stat i staten. Vi kunde få hjälp av Bakatin i Wallenbergfrågan. Han var ju den som personligen bestämt att alla arkiv under inrikesministeriets domvärjo skulle öppnas för våra experter.  Det visade sig dock så småningom att KGBs arkiv hade omsorgsfullt rensats från alla papper som hade med Wallenberg att göra.

Nu kom en ny och i mitt tycke avgörande utveckling. I mitten av oktober 1991 fick jag på begäran tillåtelse att granska utrikesministeriets dossierer om Wallenberg.  Det var en märklig upplevelse att i dessa sovjetimperiets sista dagar sitta och bläddra i terrorväldets hemligaste dokument där den torra, byråkratiska prosan nödtorftigt skylde det ondskefulla maskineriets gång. Vi kunde förstås inte veta om man gallrat ut någonting inför vårt besök men dels var alla dokument numrerade och mappar sigillerade av KGB (det gick alltså inte att utan vidare lyfta ut ett papper därifrån) dels var de fynd som vi gjorde i mitt tycke högst remarkabla. Arkivets expert kunde beredvilligt svara på våra frågor om paraffer och handskrivna kommentarer. I min kommentar till UD om materialet skriver jag att delar av detta gav ”mycket övertygande antydan om att Wallenberg faktiskt avled den 17 juli 1947.” Jag lämnade sedan en översikt av vad vi under dagen läst oss till i MIDs dossierer.

Där framgick att vice utrikesministern Vysjinski vid flera tillfällen, först i november 1945 och sedan i februari-mars 1946 ställt skriftliga frågor till Abakumov, chefen för kontraspionaget, Smersj om man där visste något om Wallenberg. Han sänder för säkerhets skull över fotografier på densamme. Abakumov svarar överhuvud inte. Först i februari 1947 (alltså två år efter det att Wallenberg förts till Moskva) gavs information till utrikesministeriet, att Wallenberg befann sig i MGBs (sedermera KGB) förvar. Informationen innehöll ett löfte att utrikesministern Molotov personligen skulle underrättas av Abakumov om vidare åtgärder i denna sak.

Vysjinski ligger på och betonar att svenskarna ideligen återkommer i frågan om Wallenberg, att MID upprepade gånger vänt sig till Smersj men aldrig fått något svar, att man måste få reda på vad som hänt ”så att ärendet kan slutföras”. Molotov begär att bli informerad av Abakumov. Den 7 juli skriver Vysjinskij själv till Abakumov och anger att förre amerikanske handelsministern (senare presidentkandidaten) Henry Wallace vänt sig i frågan till den sovjetiske ambassadören i Washington. Vidare ligger svenskarna på enträget. Då finns det, säger Vysjinskij, vissa frågor som bör klarläggas. Han räknar sedan, sinistert nog, upp fem-sex stycken som alla hänför sig till Wallenbergs fasttagande i Budapest. ”Var togs han, fick han promenera fritt, var det strider eller bombardemang i närheten, träffade han någon, fick han möjlighet till kontakt med utomstående eller med svenska beskickningen”. Intrycket som ges av frågorna är tydligt att Vysjinskij förutsåg en version att Wallenberg dött i Budapest – det vill säga den version som senare i augusti gavs åt ambassadören Sohlman av vice utrikesministern Malik. 

I en påteckning med bläck på ett brev den 22 juli där Vysjinskij ber Abakumov påskynda svaret om Wallenberg, står det att denna fråga behandlats ”i personligt brev från Abakumov till Molotov daterat den 17 juli 1947”. Detta datum var alltså dödsdagen enligt Smoltsovrapporten och den senare, 1957 lämnade versionen. Detta brev från Abakumov återfinns ej i MIDs arkiv trots efterforskningar. Den 9 augusti skriver Vysjinskij en PM till Molotov med utkast till svar om Wallenberg som kunde ges till svenskarna. Detta godkänns med små ändringar och överlämnas med en personlig note från Vysjinskij till ambassadören Sohlman. Där sägs alltså att Wallenberg troligen dött i Budapest och i vilket fall sedan 1945 var helt okänd för sovjetiska myndigheter. Detta är den version som ständigt upprepas till svar på svenska hänvändelser ända fram till 1957.

I januari 1956 skrivs en PM i MID till vice utrikesministern Gromyko där man rekommenderar största möjliga klarhet i frågan som sedan länge infekterar svensk-sovjetiska relationer. Svenskarna har fått en rad uppgifter om att Wallenberg visst funnits i Sovjetunionen och varit fängslad tillsammans med personer som vittnat härom. Så kommer då, i den dokumentsamling som jag går igenom, en skrivelse till Centralkommittén daterad den 28 april, undertecknad av utrikesministern, tillika vice premiärminister, Molotov samt av KGB-chefen Serov. Enligt bläckanteckning på dokumentet är det utarbetat i MID, KGB och inrikesministeriet. Där ges en utförlig redovisning av ärendets bakgrund och en rekommendation om ändrad politik. Det framgår mycket klart att denna ändring alls inte motiveras av önskan göra upp med det förflutna (Stalin, Beria etc) utan blott med hänsyn till att svenskarna så ihärdigt kommer med nya sakuppgifter. De båda ministrarna skriver så ” med tanke på vikten av att reglera denna Wallenbergaffär med svenskarna och eftersom de inte upphör med sina efterforskningar så anser vi det ändamålsenligt att informera svenska sidan om Wallenbergs öde, men inte att göra det genast. Det är nödvändigt att också ta hänsyn till att det i september detta år äger rum parlamentsval i Sverige. Det vore taktiskt lämpligare att dra ut på undersökningarna i Wallenbergfrågan och ge slutligt svar två-tre månader efter parlamentsvalen”.

I meddelandet till UD skriver jag som kommentar till detta dokument att det nog otvetydigt är äkta och att det i formuleringen ”informera om Wallenbergs öde”, skriven av två personer som visste exakt vad som hänt, måste vara en klar antydan om sanningen. Ingen rimlig förklaring kan väl finnas varför utrikesministern och KGB-chefen i ett internt dokument skulle låtsas som om Wallenberg vore död om han i själva verket levde. Att de med uttrycket ”Wallenbergs öde” skulle mena något annat än att han avlidit synes också mycket osannolikt.

Jag fortsätter med att konstatera att senare aktstycken i dossiern vilka förbereder det officiella svaret ger en antydan om osäkerhet hur man skall formulera den nya politiken. Det väcker onekligen en misstanke om att Smoltsovpappret mycket väl kan ha varit fabricerat vid denna tid. Här skall man ju nu förklara varför ansvariga sovjetiska ledare upprepat tesen om att Wallenberg överhuvud ej förts till Moskva, och gjort det inte blott före Stalins död 1953 och Berias fall, utan även därefter. Då måste den nya versionen innehålla att alla papper försvunnit (vilket kanske delvis är riktigt) och att blott ett dokument, nämligen Smoltsovintyget, tillfälligtvis upphittats. För Molotov, som rimligen var med om beslutet 1947 eller i vilket fall blev väl informerad härom, fanns all anledning gilla en sådan uppläggning. Han ställning vacklade vid denna tid och snart skulle han avsättas och förpassas till Mongoliet.

I den sovjetiska noten till Sverige konstateras att Abakumov till följd av brott mot sovjetregeringen senare avrättats genom arkebusering. Att så skedde hade dock förvisso inget att göra med Wallenberg. Abakumov blev 1951 avsatt från sin post som säkerhetspolischef av Stalin och fängslades på dennes order men återupprättades av Beria under dennes korta maktperiod efter Stalins död. När Beria sedan avsattes och avrättades fick Abakumov lida samma öde. Visserligen vet vi ej vad han sagt till Molotov och kanske Vysjinskij om Wallenberg och framför allt inget om hur han rapporterat till Stalin. Alla dessa var dock med stor sannolikhet inblandade i beslutsfattningen om Wallenberg. Molotov var den sovjetiske ledare som undertecknat flest dödsdomar – förvisso på Stalins order.

Till slut fogar jag några ytterligare funderingar i meddelandet till UD. Varför kunde man inte gett oss dessa uppgifter tidigare? Då bör sägas att det nog alltid funnits en övertygelse hos sovjetiska ansvariga att Wallenberg faktiskt dog 1947.  För dem fanns egentligen inget nytt i dessa dokument . De förbisåg att för den som misstrott de sovjetiska uttalandena i frågan så spred dessa aktstycken viktigt nytt ljus över affären. De sovjetiska myndigheterna hade förstås heller ej funnit det nödvändigt att söka efter indirekta bevis och än mindre efter uppgifter om att Wallenberg varit vid liv efter juli 1947. Alla våra undersökningar i olika fängelser, Vladimir, Butyrka, Lefortovo, Ljubjanka och våra krav att gå igenom alla tänkbara arkiv blev då för dem ett slags spel för galleriet, som  accepterades trots att man visste att det ej skulle ge något resultat.

Efter möte med KGB-chefen Bakatin som gav de erforderliga tillstånden så fortsatte arbetsgruppen med sina undersökningar, arkivgenomgångar och intervjuer med KGB-veteraner.  En omfattande rapport avlämnades 2001 där man vänt på varje sten och borrat sig ner i materialet. Någon väsentlig ny information som förändrade den som ovan redovisats kunde man dock ej finna. Att Wallenberg avlivades av den sovjetiska säkerhetstjänsten 1947 framstår som ytterst sannolikt om än ej bevisat. Varför och hur detta beslut kom att tas är höljt i dunkel.