Kulturrådet stöttar Ingmar Karlssons bok trots falsarierna

Det är nu ett halvår sedan som i Ingmar Karlssons senaste bok, ”Bruden är vacker men har en annan man – Sionismen, en ideologi vid vägs ände”, publicerades på ett stort förlag, Wahlström & Widstrand. I utgivningsvärlden är det en lång tid. Samtidigt, ju mer jag hör om och läser i och om den, ju mer får jag en synnerligen obehaglig smak i munnen.

Jag tänker både på Göran Rosenbergs intervju av Karlsson på bokmässan och den kritik boken fått av Nathan Shachar i DN, Svante Lundgren i SvD, Fredrik Meiton i Respons 3/2012), Karin Olsson och Torbjörn Jerlerup i Expressen och Newsmill bland många andra.

Jag tänker i detta sammanhang inte enbart på alla falska eller förvanskade citat från Herzl och andra av sionismens fäder, bokens titel som alluderar till en anekdot som inte existerar (något Karlsson till slut erkände när han var pressad av Göran Rosenberg), hänvisningar till antisemitiska hemsidor som True Torah Jews, alla sakfel som boken utmärks av,  som att arabiska inte skulle vara officiellt språk i Israel, eller när delningsplanen antogs av FN, samt  all okunskap om judisk och sionistisk historia och vad Bibeln egentligen är för ett dokument. Karlssons paranoida reaktioner på kritik har stärkt mina intryck av att detta är en person som är ute och seglar i grumliga vatten.

För det allra värsta i boken är den röda tråd som spinns från bibelcitaten om judarnas förmenta ondska mot andra folk till dagens Israel. Den röda tråden Karlsson spinner vidare på är att judar inte kunnat komma överens med andra folk i förskingringen och antyder att det berodde på judarnas aktiviteter inom handel och penninghantering (utan att påtala alla de yrkesförbud som rådde från staternas, skråens och gillenas sida, samt förbudet mot att äga mark i Europa)och ända fram till hans syn på sionismens inneboende ondska.

De enda sionister som finner nåd i Karlssons ögon är den lilla gruppen kultursionister, Brith Shalom, men även denna grupp ändrade sin inställning under trycket av arabisk motvilja mot dialog och totala ointresse för en binationell stat. ”Inga araber är villiga att sitta i en kommitté tillsammans med judar och de arabiska lärarna lär barnen alltmer judehat” skrev den mest framträdande kultursionisten Judah Magnes (dåvarande rektor för Hebreiska Universitetet) redan 1932.

Det utan tvekan mest obehagliga kapitlet i Karlssons bok är det som främst ägnas åt Bibelcitat (ss. 189- 208). Hans metod är klassisk i den antijudiska diskursen, liksom hans val av citat, vars tema är att judendomen är ond och judarnas Gud likaså. Den avslöjar samtidigt hans totala brist på kunskap om judendomen. Dessa Bibelcitat (ca 2500 år gamla) har inte mer att göra med judendomen än de har med kristendomen och islam. Trots att det vimlar av dödsstraff i Gamla Testamentet, hade judarna i praktiken avskaffat dödsstraffet redan före Jesu tid.  Enligt Talmud  ”räckte det med en enda dödsdom på sjuttio år för att man skulle ropa 'Mördare!' efter domarna."

Exemplen som kan illustrera den mest grundläggande lektionen om judendomen – att "Gamla testamentet" inte är lika med judendomen – är otaliga. Men Karlsson gör inga försök att balansera dessa citat med ställen som säger motsatsen. Till exempel mitzvan (påbudet) att älska främlingen upprepas mer än de flesta mitzvot i Toran och att minnas att judarna själva varit främlingar i Egyptens land. Men den sanningen skulle inte passa syftet med hans citerande – som också är bokens.

Men Karlsson ställer aldrig frågan hur de citerade texterna har tolkats och tillämpats enligt judisk tradition. Därigenom skapar han illusionen att Bibelcitaten utgör judendomens religiösa grund och alltså bör tillämpas av judar i alla tider. Visst har det funnits och finns grupper och strömningar som betonar den bokstavliga läsningen av texterna, till exempel saddukeerna och karaiterna. De förra dog ut för snart 2000 år sedan, och de senare utgör en mycket marginell grupp som närmast betraktas som en sekt i judendomens gränstrakter.

Det går även idag att finna judiska extremister som skulle läsa dessa citat lika illvilligt som Karlsson gör, men den samfällda judiska traditionen hävdar att dessa texter endast ägde tillämpning en gång i en alldeles speciell historisk situation. Andra skulle hävda att det handlar om ett bildspråk – kampen mot Amalek som vill utrota Guds folk. Det blir alltså snarare en bild för kampen mellan ont och gott.

De bibelverser som Karlsson citerar ingår i standardarsenalen av bibelställen som används på antisemitiska hemsidor för att bevisa att judar alltid varit onda och att samma ondska kännetecknar sionismen och den moderna staten Israel. På några ställen är bibelställenas koppling till texten och kontexten så slående, att det är närmast omöjligt att inte se kopplingen mellan boken och dessa texter och de är insatta i samma kontext som i hans bok.

Ett exempel är s. 199, där Karlsson citerar Femte Moseboks 20 kapitel vers 16-18: ”Men i städer som tillhör dessa folk och som Herren, din Gud, vill göra till din egendom får du inte skona en enda levande varelse…” 

Jämför t ex med Zion Crime Factory.

Men varför bry sig om denna eländiga nidskrift och inte bara lägga den åt sidan?

Det är svårt att göra det när boken får officiella belöningar och hålls om ryggen av andra stora förlag.  Exempelvis har Karlssons bok fått Johan Hansson-stipendiet på 100 000 kr av Natur och Kultur.  Man kan undra om det bara är konsekvent och i enlighet med Johan Hanssons egna åsikter?

Så här skrev Johan Hansson (en av grundarna till förlaget N&K)  i Samtid och Framtid 1948:

”Judarna höra till de intelligentaste av alla folk men även till de dummaste vad deras egen välfärd beträffar. Grundorsaken är väl deras djupt fördummande religion, en kvarleva från en svunnen barbarisk tid, och deras rabbiner, som alltid förstått att underblåsa rasfanatismen och stegra trofastheten till övermod, ett för en främmande folkspillra i ett annat folks mitt mycket farligt sprängämne.”

Och 1956:

”Vad judarna behöver är spridning. All skockning har nästan alltid medfört störningar för judarna själva och för värdfolken. Men just under spridning kommer deras förträffliga egenskaper, deras exceptionella begåvning och inneboende humanitet mest till sin rätt. Aggressiviteten, som är ett så framträdande drag hos dem, när de befinner sig i grupp, försvinner. De assimilerar sig mer och mer och blir överhuvud ett salt i sin omgivning.”

Som grädde på moset beviljar Statens Kulturråd ger Karlssons förlag Wahlström & Widstrand utgivningsstöd (beslut 12/9) för boken på 60 000 kr och garanterar att den sprids till alla offentliga bibliotek. Det är ett stöd som ges till 10 – 20 procent av de förlag som söker sådant utgivningsstöd och bekräftar dess ”höga kvalitet”. Härmed ges boken en seal of approval, en godkännande-stämpel långt utöver vad som ges de allra flesta böcker.

Det är minst sagt chockerande och jag undrar om Kulturrådets styrelse över huvud taget har läst boken samt recensionerna av den och diskussionerna om den.

Lisa Abramowicz (54 artiklar)

Anmäl