Vänstern polariserar debatten på samma sätt som SD

Nyligen redogjorde journalisten Petter Larsson i Sydsvenskan för sin syn på Sverigedemokraterna (SD). Hans båda artiklar finns här: "Från paria till inspiratör" och "Shalala som tystnade". Eftersom jag själv sedan länge bedriver forskning kring högerpopulism och multikulturalism och nyligen höll en kurs vid Köpenhamns universitet om SD vill jag gärna ge min syn på saken.

För att börja med några punkter där jag är ense med journalisten Petter Larsson, så visar han på tendenser inom SD som tveklöst är extrema: homosexualitet ses av vissa som “onaturligt”, Tobias Billström betraktas som “djävla landsförrädare”, Sverige bör ge asyl till Breivik och så vidare. Larsson beskriver även hur SD idag präglas av inre motsättningar, och att upp till 25% av alla kommunpolitiker med SD-märke slutat ett år efter valet. Allt detta är korrekta iakttagelser. Men jag kan inte dela Larssons upprördhet. För det första handlar det om ett parti på den politiska högermarginalen, och att ett sådant parti inte skulle uppvisa ett antal medlemmar med politiskt orimliga åsikter är helt otänkbart. Inom högerradikalism har alltid homosexualitet betraktats som suspekt, ungefär som bland Islamister och andra religiösa fanatiker. Jag har aldrig stött på en radikalkonservativ som har progressiva värden. SD har inte, och jag återkommer till detta, samma åsikter som Larsson har.

För det andra är jag inte upprörd eftersom SD beter sig enligt mönstret. Själva definitionen på högerpopulism ligger – som populus (“folk”) antyder – i en ofta förvrängd och stereotyp kritik av eliten. När då ett parti med dessa egenskaper – som SD idag – får politiskt inflytande drabbas det alltid av en inre kris eftersom partiet nu är del av den elit den vänder sig emot. Här finns bara två utvägar: antingen är partiet troget sina anti-elitistiska ideal och katapulterar sig tillbaks till opposition; eller så sker en normalisering. Hatet mot eliten måste bort, vilket som regel leder till att partiets hela raison d'être försvinner och med det även partiet. Vart SD är på väg är för tidigt att sia om, men att partiet har vissa svårigheter med den interna organisationen är helt enligt regelboken.

Larsson skriver lite ironiskt om Folkpartiets “lyckosamma språktestutspel”, och antyder, som man ofta gör, att partiet därmed “fiskar i grumliga vatten”. Men varför skulle det vara politiskt suspekt att sträva efter att alla kan tala ett gemensamt språk? För mig handlar det inte om populism utan om solidaritet och en känsla av likhet och jämlikhet. Att vänstern idag har gett upp likheten till förmån för en multikulturell olikhet är roten till dess politiska villrådighet. Vi kan inte prata med varandra men vi kan förevisa vår kulturella färgprakt. Politik är ute och kultur är inne. Vad hade Marx sagt?

“Bit för bit”, hävdar Larsson, “har SD:s beskrivningar av invandrare och invandring ätit sig in i den offentliga debatten.” “Ett civiliserat land”, skriver han vidare, kan byggas om till en fästning mot det främmande.” Det här är mycket pessimisiska ord. Jag undrar hur han kan säga att SD med denna vilddjursmetafor ätit sig in i debatten när det är allmänt bekant att övriga partier inte utan framgång försöker utestänga SD från politiskt inflytande. Man kan också kommentera detta rent prosaiskt: om SD lyckas åtnjuta ett begränsat inflytande som approximativt motsvarar 5% av väljarstödet visar det att det parlamentariska systemet fungerar. Och den därpå följande formuleringen om “en fästning mot det främmande” vibrerar av ekon från 30-talet. Det blir alarmistiskt. Vad gäller den nuvarande flyktingströmmen från Mellanöstern tar Sverige, menar jag, sitt internationella ansvar och mer därtill. Det finns ett slags sport bland vad George Orwell kallade the upper-class left, där själva grundidén handlar om att ge sig på sitt eget land och sin egen kultur. Sverige är så klart ingen fästning, men det låter både spännande och självkritiskt.

Vad kännetecknar ett öppet samhälle? Larsson förbluffas över att Erik Hellsborn, enligt vilken terrordåden i Norge berodde på massinvandring, “sitter kvar i Varbergs kommunfullmäktige”. “Medierna redovisar med självklarhet”, noterar Larsson med obehag, “SD:s opinionssiffror”, och han är bekymrad över att det är “svårt att brännmärka SD som extremt”. Jag kan inte tolka detta på annat sätt än att Larsson skulle föredra att Hellsborn tvingades lämna sin plats i Varberg eftersom Hellsborn har värderingar Larsson inte delar. Att det istället vore “en självklarhet” att medierna upphörde med att redovisa SDs väljarsiffror eftersom SD har åsikter som inte godtas. Och jag utgår från att Larsson skulle vilja lägga den politiska analysen på hyllan och istället ägna all tid åt att “brännmärka SD som extremt”. Men vad skulle det här betyda? Vad är det Larsson och andra – mig själv inbegripen – vänder oss emot? Politiskt godtycke. Förföljelse pga åsikter. Medier som censurerar. Vad erbjuder Larsson istället? Politiskt godtycke. Förföljelse pga åsikter. Medier som censurerar. Kanske säger han nu att han har rätten på sin sida. Men vem säger inte det?

Enligt Larsson hämmas SD av att övriga partier fokuserar på frågor om ekonomi, välfärd och liknande. Jag vet inte var han fått den tanken från, men sanningen är, åtminstone utifrån mina studier av europeiska högerpartier, den omvända. Det faktum att andra partier talar tyst om invandringen förhindrar inte SD. Tvärtom beror partiets genomslagskraft just på att andra partier – av rädsla, tvehågsenhet eller vad det kan vara – övergivit hela detta brännande fält och lämnat det i händerna på SD.

Vad är en politisk analys? “Det hade varit logiskt”, insisterar Larsson, “om väljarna flytt SD” som ett resultat av Utøya. Varför då? Tror Larsson att SD delar hans logik? Högerpopulisten Jörg Haiders kritiker utgick hela tiden från att Haider skulle undvika att säga det ena eller andra bara för att dessa kritiker inte tyckte om det. Skribentens tanke faller in i detta mönster. Larsson agerar inte, såvitt jag kan se, utifrån Jimmie Åkessons logik. Varför skulle då Åkesson agera utifrån Larssons logik? “Åkesson behöver”, resonerar Larsson vidare, “alla medlemmar han kan få”, och moralismen ligger tätt under ytan. Men varför skulle inte Åkesson söka vidga sin väljarbas precis som alla andra partier? Varför skulle han låta bli att även appellera till svenska högerradikaler bara för att Larsson inte tycker om dem? Undviker V att hålla stalinister ombord bara för att högern inte tycker om stalinister? Vad är det för politisk analys som hela tiden utgår från vad skribenten själv känner och tycker? Om vänstern vill kritisera högerpopulistik retorik för att den är emotionell, anti-intellektuell och självcentrerad är det väl bra att inte själv agera på samma vis.

Slutligen: vad betyder “rasism”? Jag har forskat kring det länge, men är fortfarande osäker. Jag har dock kommit fram till att man bör använda detta begrepp liksom de besläktade “fascism” och “nazism” med stor försiktighet. Inom den anti-rasistiska och multikulturella nyvänstern tycks man ha motsatt uppfattning. Ju mer radikalt begrepp desto vårdslösare använder man sig av det. Den som inte har korrekta åsikter är plötsligt “fascist”. Om man inte aktar sig blir man kallad “nazist” eller “islamofob”. “Medierna kallar inte längre”, noterar Larsson för egen del, “SD för rasistiskt”. Något han, såvitt jag förstår, vill ändra på. Tanken är att om vi inte kallar SD för rasistiskt – eller fascistiskt, så trivialiserar vi SD. Men sanningen är den omvända: genom att kalla SD för rasistiskt eller fascistiskt trivialiserar vi partier som verkligen är rasistiska och fascistiska. Jimmie Åkesson är inte Anders Behring Breivik. Istället för att söka vårda det politiska samtalet och föra in det på spår där högerpopulister vantrivs polariserar vänstern debatten på samma sätt som SD. Resultatet: en breddad väljarbas för SD och politik som består av soundbites, floskler och aggressiva stereotyper där seriösa politiker vantrivs. Är det verkligen detta Larsson och nyvänstern är ute efter?

Göran Adamson (3 artiklar)

Anmäl