Bosse Hansson och hans försvarare bär på rasistiska normer

Att normer och värdesystem i ett samhälle byggs på majoritetens världsbild är inte nytt. Att kritiska röster alltid funnits och ifrågasatt fördomar och uppfattningar som skapat dessa normer är inte heller något nytt.  I det svenska sociala landskapet ser vi nästan dagligen exempel på normer och värderingar som formar det svenska kollektiva värdesystemet. Inom konst, barnlitteratur, idrott samt den svenska arbetsmarknaden ser man hur några av dessa värderingar spelar roll för att diskriminera olika grupper på olika sätt i samhället.

I och med globalisering av kunskap och information inser man nu bättre hur majoritetens historieberättelser bygger på majoritetens normer och inte på fakta.  Denna företeelse är inte bara påtaglig på nationell nivå utan även på kulturgeografisk nivå. Här nedan försöker jag ge exempel för företeelsens båda nivåer.

De argument som försvarat Bosse Hansson för sitt uttalande illustrerar ett ganska bra exempel på normernas utformning på nationell nivå. Hela försvaret byggdes på att uttalandet inte är rasistiskt och Bosse inte är rasist. Bosse Hanssons uttalande granskades inte som uttryck för social norm som avhumaniserar andra. Protesten mot uttalandet gäller inte bara en normativ syn på människor. Uttalandet pekar på en fatal brist hos några på kunskap om människovärde. Uttalandet illustrerar de accepterade normerna i vårt samhälle som hör till Europas 1930-tal. Frågan är inte om Bosse är rasist eller icke.

När denna brist på kunskap får ett normativt format är då vårt samhälle definitivt i fara. Och denna utveckling är man orolig för.

Ett färskt exempel på företeelsens kulturella nivå är den (ö)kända landreform som Zimbabwes president Robert Mugabe startade år 2000. Jag tror inte att denna reform skulle ha fått den stora massmediala uppmärksamheten världen över om de vita som ägde stora och bördigaste mark i Zimbabwe inte varit en del i konflikten. Landreformer sker ju och har skett i många andra afrikanska länder som inte fått västerländiska massmedias uppmärksamhet, men varför nästan alla i de anglosaxiska länderna och i Europa känner till Mugabe som en grym diktator som dödar markägarna och förstör den agrara ekonomin i Zimbabwe. Massmedia i väst har glömt att samtidigt ta upp Mougabes strider mot kolonialism och hans tid i fängelse under det koloniala styret.

Landreformen i Zimbabwe kapades från dess kontext i västerländiska massmedia och landets koloniala historia försummades i sammanhanget. Allt som fick uppmärksamhet var de stora markägarnas förlorade makt och egendom, makt och egendom som förskaffades tack vara kolonialism.

Internationell forskning visar nu att Mugabes landreform var inte bara konfiskering av bördiga land från de vita. Forskning visar att många landlösa svarta Zimbabwier gynnades av reformen. På grund av reformen har kolonialistiska orättvisor gällande distribution av mark har delvis justerats. Vi fick sällan veta hur argumenten var på andra sidan. Just det som den nigerianska författarinnan Chimamanda Adichie förvarnar oss om, dvs. den grova bristen i en ”ensidig berättelse”.

Jag försöker här antyda hur normer och tankesätt kan vara djupt rasistiska utan att vi själva inser det. Åsikter som Bosses uttalande och analys av världshändelser har inte oskyldiga ursprung, inte heller kommer från okunskap om världen. Dessa företeelser representerar en grupps intresse mot en annan grupp i ett samhälle. När sådana normer tar stor plats i ett ekonomiskt och etniskt mångfaldigt samhälle får samhället alvarliga problem.

Salam Zandi (15 artiklar)

Anmäl