Pressetiskt haveri när tidningarna marknadsför Henemark

Det är höst och återigen dags för årets Henemark i Expressen. Det är något speciellt med boklansering och nyhetsjournalistik, för saklighet och faktagranskning kan tydligen skötas av ”någon annan” när det är påståenden i bokform som utgör basen för rapporteringen.

Rent tryckfrihetsjuridiskt är det ju Camilla Henemark själv (och hennes medförfattare Carina Nunstedt) som får skaka galler om kommande boken Adjö det ljuva livet blir föremål för åtal och fällande dom. Men den stora spridningen av detaljer om Henemarks sexmöten med Sveriges kung sker genom Expressen, Dagens Nyheter, Aftonbladet och alla de medier runt omkring som mer eller mindre entusiastiskt suger upp de historier som faller dem på läppen. Om dessa tidningar skulle fällas för förtal blir det ansvarig utgivare som får sitta av straffet, men de räknar nog med att risken är försumbar. Ett sargat kungahus har knappast ”råd” med att ta till ett sådant grepp – de skulle strimlas i pressen om de knystade om att de umgicks med sådana tankar.

Men pressetiken då – svenska mediers stora stolthet som bygger på att ansvarsfull självsanering håller politiska krav på strängare förtalsbestämmelser borta? Ja den fungerar dessvärre mindre väl, enligt min uppfattning. Det finns många exempel på integritetskränkande journalistik som inneburit omfattande publicitetsskador. Det är inte automatiskt samma sak som att det har varit ett etiskt övertramp, men svenska mediechefers sätt att tolka begreppet ”allmänintresse” är i flexiblaste laget för att verkligen vinna förtroende.

Läget nu är att vi har ett antal stora medier som verkar tävla om att publicera den mest intima detaljen i de påstådda kärleksmötena mellan statschefen och Camilla Henemark vid 90-talets slut. Vinnare var på onsdagen Dagens Nyheter, som på dn.se publicerade en lång, lång text som var proppad med närgångna uppgifter. Artikeln står i en klass för sig, långt från den DN-stil som vi varit vana vid.                                                              

Det tycks som om Expressen, och möjligen också Dagens Nyheter, har en särskild ställning gentemot Camilla Henemark och bokförlaget Forum. Att det skulle vara så stärks av uppgifterna i dagens artikel i Aftonbladet. Det lär finnas en överenskommelse om tidpunkt och former för publicering av uppgifter ur Adjö det ljuva livet, som når bokhandelsdiskarna i nästa vecka.

Det som var avtalat var att det första utdraget skulle tryckas först det kommande veckoslutet, men Henemarks deltagande i Svt:s Skavlan i morgon fredag har föranlett både Expressen och Dagens Nyheter att påskynda publiceringen. DN:s artikel på nätet har också upprört Camilla Henemark själv, som menar att DN hade åtagit sig att inte ta med uppgifter från den tidigare utgivna boken Den motvillige monarken. Hennes ilska mot DN har inte sänkt temperaturen i frågan om kungen och kungahuset och båda kvällstidningarna skriver i dag stort om Camillas kända älskare.

Camilla Henemark har inte bara sin memoarbok på gång. Hon har också nyligen återstartat sin karriär som popartist med projektet ”Happy hoes” där hon framträder tillsammans med Miss Inga och Dominika Peczynski i låten ”Don’t try to steal my limelight”. En turné lär finnas med i planerna, så uppmärksamheten kring kungen och andra kända svenska män kommer lägligt. Förutom texten i dagens Aftonbladet är det påfallande få offentliga reflexioner från mediehåll om det bekymmersamma med att alltför okritiskt bli en del av en lanseringskampanj. Förutom det rent etiska i själva publiceringarna, alltså.

På Tidningsutgivarnas hemsida finns följande riktlinjer mot textreklam att läsa:

 ”Det är viktigt att värna mediernas trovärdighet och integritet. Detta kräver att medierna står fria och är självständiga i sin medierapportering. Låt inga misstankar uppstå hos allmänheten att utomstående otillbörligt kan påverka innehållet i, eller utöva inflytande över, det som publiceras. Se till att ingen sammanblandning kan ske av redaktionellt material och reklambudskap.”

Och så var det sanningskravet. För precis som i många andra fall av journalistik om nya böcker finns ju här problemet att reportrarna knappast kan veta om det de skriver om händelser (för 20 år sedan) är sant. Det kan vara sannolikt, kanske till och med sant. Men säkert sant är det inte, eftersom det i de flesta fall bara finns en källa: Camilla Henemark själv.

Vad får då det här för konsekvenser för kungen och hans familj? Ja det kan ju var och en räkna ut. Sannolikt är det en bedrövelse utan like att se hur dessa påstådda möten skildras i stort uppslagna artiklar i det ena mediet efter det andra. Det som gjorde ont och sårade hösten 2010 vållar troligen ännu mer smärta och känsla av vanmakt 2012. Jag tror att känslorna hos flera av medlemmarna i kungahuset kan sammanfattas i två ord: skam och förödmjukelse. Utöver det en stark oro.

Sammanfattningsvis: för det första ser vi återigen ett pressetiskt haveri framför våra ögon. För oavsett om uppgifterna i Henemarks bok är sanna eller inte är det glasklart en kränkning av privatlivets helgd. Och jag hävdar att allmänintresset (för dessa detaljerade skildringar) inte är starkt nog för att uppväga publicitetsskadan.

För det andra sänker det förtroendet för mediebranschen som helhet när journalistiken i så hög grad ingår i nära förening med reklam och marknadsföring. Det är ju uppenbart att Expressen, exempelvis, förhåller sig mycket mer passiv gentemot bokens påståenden än Aftonbladet, som inte har några barn med bokförlaget och som ägnar en av två artiklar åt att skildra marknadsföringsspelet bakom kulisserna. Journalisterna borde hålla ett betydligt större respektavstånd till marknadsavdelningar och olika aktörers egenintresse.

På en Youtube-video är Camilla Henemark med och sjunger i ”Don’t try to steal my limelight”. I Skavlan är hon celeber gäst tillsammans med Ulf Lundell. Och i Aftonbladet brer hon ut sig på en röd sammetsdivan över rubriken ”Tillbaka – i rampljuset”. Och Expressen ringer runt till påstådda tidigare sexpartner för att ännu längre kunna hålla liv i ”då låg jag med den-journalistiken”.

Medborgarna mår inte väl av att pressetiken är på villovägar. Och medierna förlorar i trovärdighet av att reklam tillåts gifta sig med journalistik. Och dessutom finns ett antal enskilda människor som far illa medan ni läser det här.

Staffan Dopping (8 artiklar)
http://staffandopping.blogspot.com

Anmäl