Otrygga anställningar är vänsterns fel

Tove Liljeholm från Ung Vänster raljerar på Newsmill (11/10) om hur Espresso House och andra företag “utnyttjar” ungdomar och hur dagens arbetsmarknad är ett resultat av “högeralliansens politik”. Liljeholm har rätt i att dagens arbetsmarknad både är dysfunktionell och ett resultat av felriktad politik men missar helt att det är resultatet av klassisk vänsterpolitik, inte en borgerlig dito.

Sedan sjuttiotalet har den svenska staten, anförd av socialdemokratin, med särlagstiftningar och skydd av fackliga stridsåtgärder, rigid arbetsmarknadslagstiftning och höga sociala avgifter skapat allt större kostnader för företagen. Dessa kostnader driver i kombination med fackliga kollektivavtal upp minimilönerna i hela ekonomin. Höga minilöner gör det dyrt att anställa människor i sektorer med låg produktivitet, vilket traditionellt inkluderar många servicetjänster. Hårda regleringar av arbetstid eller - villkor är likaså dyrt. Många ungdomar får sina första jobb inom lågproduktiva områden, det kan vara trädgårdsarbete (som jag själv har jobbat med) eller att stå i kassan på Espresso House.

Vänstern är av åsikten att arbetsregleringar och höga minilöner är bra men om man vill behålla sin intellektuella hederlighet så går det inte att bortse från det faktum att dylika saker skapar kostnader för arbetsgivaren som annars inte hade funnits. Ökade kostnader skapar ett behov av ökad produktivitet eller besparingar. I tillverkningsindustrin ökar man produktiviteten genom automatisering men det är som bekant svårare för servicenäringen. Ökad flexibilitet med timanställda arbetare blir då ett sätt att slippa kostnaden att ha dyr personal på arbetsplatsen hela tiden. Att just restaurangbranschen dras med många timanställningar och otrygga villkor är inte för att restaurangägare är ondare än andra företagare utan för att man har mindre marginaler än andra branscher. Sålunda är otryggheten en nödvändighet skapad av decennier av missriktad arbetsmarknadspolitik. Allt detta bör förstås vara självklarheter för en seriös politiker.

Den hårda regleringen av anställningar gör också sitt till för att försvåra för arbetssökande. När det är hart när omöjligt att sparka tillvidareanställda utan långdragna förhandlingar med facket eller rena utköp så är det inte konstigt att man drar sig för att ge unga, oprövade människor tillvidareanställningar.

Att, som Liljeholm förespråkar, ytterligare öka kostnaderna och regleringsbördan för företagen är ingen seriös lösning på den problematik som man måste erkänna finns. Alliansen, med Folkpartiet och Centerpartiet i spetsen, har till viss del insett problemen, man har bland annat sänkt arbetsgivaravgifterna för ungdomar. Fler reformer behövs dock för att normalisera Sveriges arbetsmarknad. Främst bör man ytterligare sänka de sociala avgifterna och luckra upp LAS. Att på detta vis minska både regelbördan och kostnaderna för företagen skulle i högre grad möjliggöra en normal arbetsmarknad för unga där säkra anställningar är norm istället för undantag.