Grova osanningar om min Raoul Wallenberg-biografi

Som författare och forskare händer det inte sällan att man felciteras eller vantolkas. Det har hänt också mig, flera gånger. Men det som Georg Sessler tillvitar mig i sitt inlägg om Raoul Wallenberg på Newsmill den 4 augusti har jag aldrig råkat ut för tidigare, nämligen åsikter som är direkt motsatta dem som jag ger uttryck för i min biografi över Wallenberg.

Att jag inte besvarat artikeln tidigare beror på att jag uppmärksammades på den först i dagarna. Att låta den försvinna in i den allmänna glömskan vore kanske det bästa, om så bara av barmhärtighet mot författaren. Men Sesslers öppna illvilja och medvetna lögner utesluter en sådan gest. Alltså:

1. Sessler påstår att jag ”antyder att Raoul Wallenberg för egen räkning skulle ha lagt beslag på judarnas tillgångar” och att jag ”anklagar Raoul Wallenberg för att vara en simpel tjuv”.

Det är ett häpnadsväckande påstående! Något sådant har jag naturligtvis aldrig sagt.

I min biografi över Raoul Wallenberg skriver jag att Sveriges sändebud i Ungern Carl Ivan Danielsson tycks ha ”bibringats uppfattningen att Raoul inte haft för avsikt att lämna tillbaka värdesakerna […] utan tänkte lägga beslag på dem själv”. Efter att ha avfärdat detta som ”både märkligt och förvånande” fortsätter jag: ”Ingenting i Wallenbergs karaktär och verksamhet antydde att han vore kapabel till något sådant. […] Att värdeföremålen som Raoul förde med sig när han gick över till ryssarna skulle återbördas till sina rättmätiga ägare kan det således inte råda något tvivel om.”

Alltså tvärt emot vad Sessler påstår. Att säga att Sessler läser mig som Fan Bibeln är orättvist mot den senare.

2. Sessler hävdar vidare att jag menar att ”guldet skulle förklara både arresteringen och de uteblivna svenska insatserna” och att guldet skulle ”ha fött misstro inom UD, vilket kan ha beseglat Raoul Wallenbergs öde”. Enligt Sessler arbetar jag ”efter hypotesen att om uppfattningen var att Wallenberg hade sysslat med oegentligheter var det genant för Sverige och ett skäl till att UD inte kunde driva saken ordentligt”. Därigenom ”anklagas indirekt både UD och Eliassonkommissionen för att inte ha försökt att noggrant undersöka frågan”.

Ingenting av detta står i min bok. Det enda som kommer i närheten är en fotnot i vilken jag hänvisar till författarparet Werbell och Clarke, enligt vilka Tage Erlander och Staffan Söderblom i intervjuer sagt sig ha ”varit medvetna om frågan om de försvunna värdesakerna”.

Om guldets och värdesakernas betydelse för Wallenbergs häktning drar jag inga slutsatser utan för ett resonemang i form av retoriska frågor. Inte heller riktar jag några anklagelser mot någon, allra minst mot Eliassonkommissionen, som gjort ett storartat arbete. Däremot har jag i intervjuer snuddat vid tanken att ryktena om smugglingsförsöket initialt kan ha spelat en roll för UD:s och Staffans Söderbloms syn på Wallenbergärendet.

Men Sessler tycks mena att man över huvud taget inte bör diskutera denna fråga eftersom källorna är så osäkra. Men det stämmer ju inte! Uppgiften att Wallenberg förde med sig guld och värdesaker styrks av så många skriftliga och muntliga vittnesmål att den inte kan betvivlas. Lika otvetydigt är att rykten om smugglingsförsöket snabbt kom i svang. Att aktionen skulle kasta en skugga över Wallenbergs gärning stämmer ju bara om denne tog med sig sakerna för egen del – medan jag hävdar det motsatta: att det var ett sätt att rädda de judiska skyddslingarnas egendom och en logisk fortsättning på hans arbete i Budapest. Frågan om UD:s vetskap om ”de försvunna värdesakerna” bör vara föremål för en seriös diskussion och inte för pajkastning.