Så kan systemet med nämndemän reformeras

Frågan om det för rättsordningen här i landet viktiga nämndemannainstitutets vara eller icke vara i våra domstolar har återigen aktualiserats genom Svea hovrätts beslut att undanröja Södertälje tingsrätts dom i det s.k. Södertäljemålet i de delar den överklagats och därigenom återförvisa målet för förnyad prövning till tingsrätten. (Ett, för övrigt, korrekt beslut utgående från jävsreglerna i Rättegångbalken). Tidigare undersökningar har också visat att många yrkesdomare tydligen anser att systemet på grund av nämndemännens okunskap hotar rättssäkerheten genom att ovidkommande synpunkter tillåts influera domsluten. Vidare att politiskt tillsatta lekmannadomare inte hör hemma i en rättsstat.

Frågan uppkommer då: är det dags att avskaffa nämndemannainstitutet i svensk rätt?

Innan man tar ställning till om man ska avskaffa nämndemännen eller inte så bör man emellertid först ställa sig frågan: varför finns det överhuvudtaget medlemmar i en domstol som nästan undantagslöst är juridiskt oskolade? Två argument brukar anföras för en sådan ordning. Dels att domstolen tillförs sunt förnuft i dömandet, dels att allmänhetens insyn i rättskipningen säkerställs. Jag menar att inget av dessa argument har någon egentlig bärkraft för att avgöra om systemet ska avskaffas eller inte eller reformeras, även om betydelsen av att dömandet tillförs perspektiv som inte endast tar sin utgångspunkt i lagtext, praxis och förarbeten inte ska bortses ifrån.

Den grundläggande frågan, den som enligt min mening bär upp hela systemet, är nämligen en annan: ska en person i ett brottmål dömas av sina ”likar” eller inte?

Om svaret på den frågan är ja, så kan man utifrån det reformera systemet eller för den delen bevara det som det är. Om svaret är nej, så ska systemet avskaffas. Då fyller det ingen funktion eftersom det får antas att lagfarna domares sunda förnuft kan utövas även i ett trängre juridiskt perspektiv och att insynen bestäms av att rättegångar är offentliga annat än i mycket speciella undantagsfall som t.ex. vissa sexualmål och s.k. säkerhetsmål (brott mot rikets säkerhet). Våra domsalar är tätt besökta av ”medborgarvittnen”, inte minst i sådana mål som ställer särskilda krav på precision och oväld i dömandet.

Att en person i brottmål ska dömas av sina ”likar” har här i landet, och i många andra länder med likartade rättsordningar, varit en bärande princip i första instans sedan länge. Det har emellertid inte haft att göra med att på så sätt tillföra domstolen ”sunt förnuft” eller att säkerställa att allmänheten, i äldre tider tingsmenigheten, har ”insyn” i rättskipningen.

Att dömas av sina ”likar” har däremot säkerställt att personer från den egna samhällsgrupperingen har dömt i målet. Personer med likartade värderingar om rätt och fel, och med lika stor eller liten risk att själv ställas inför rätta för ett snarlikt brott. Kort sagt. Det som kallas det ”allmänna rättsmedvetandet” har alltid varit närvarande i brottmålsprocessen. Det medvetandet kan ibland, men långt ifrån alltid, gå utanför de ramar som lagen ger och resultera i oönskade domar. Det är därför som vi, och nästan alla andra rättsordningar, har olika instanser för att kunna rätta fel i dömandet och lämna vägledning för framtiden genom prejudikat.

Instansordningens princip (i brottmål tingsrätt, hovrätt och Högsta domstolen) är grunden för ett rättssäkert hanterande av medborgarna. Ytterst finns därutöver möjligheten att korrigera förmodat felaktiga domar genom resning eller genom klagan över s.k. domvilla, i första hand domar där rena rättegångsfel förekommit eller att domen varit så illa skriven att det inte går att utläsa hur rätten resonerat för att nå sitt domslut.

Jag menar att man i första instans – tingsrätten – ska dömas av sina ”likar”, men där dessa, som i alla de fall där jag deltagit i dömandet, ges en tydlig och fast vägledning av den lagfarne domaren, inte minst i de många gånger komplicerade bevisvärderingsfrågorna. Jag anser alltså inte att nämndemannainstitutet ska avskaffas. ”Sunt förnuft” och ”insyn” är emellertid, som sagt, i sig inga bärkraftiga argument för att behålla systemet. Det kan säkerställas på annat sätt. Det bärande motivet för att bevara systemet är att den åtalade ska känna en rimlig trygghet i att de värderingar han eller hon möter bakom skranket är värderingar han eller hon kan förstå och leva med. Att känna att han eller hon befinner sig bland sina ”likar” och inte, rätt eller fel är likgiltigt, bara bland representanter som många gånger av det stora flertalet tilltalade uppfattas som en diffus och nebulös överhet.

Däremot bör det reformeras och anpassas till tidens krav.

Det största reformbehovet betingas av att med den nyligen införda processordningen (EMR) så släpps genom strängare regler för prövningstillstånd betydligt färre brottmål upp i hovrätten vid ett överklagande av tingsrättens dom. Tanken bakom den nya processordningen är att ett mål ska i princip vara genomgånget och avdömt i sak i tingsrätten. Tingsrätten ska inte vara en inledande förpostfäktning till ett planerat huvudslag som ska stå i hovrätten.

Det här ställer naturligtvis ökade krav på kvaliteten i dömandet i brottmål i tingsrätten. Kravet på kvalitetsökning i dömandet leder i sin tur ofrånkomligen till att nämndemännen dels bör ges någon form av grundläggande utbildning i rättegångsförfarandet, dels fortlöpande och årligen ges uppdateringar i de viktigaste förändringarna i brotts- och rättegångsbalkarna.

Det bör också övervägas att förändra omröstningsreglerna och återgå till de regler som gällde före 1983 och som gav juristdomaren (rättens ordförande) ett bestämmande inflytande över dömandet.

Vidare bör en översyn ske av den nuvarande rekryteringsgrunden, där nämndemännen på förslag från de politiska partierna väljs av kommunfullmäktige. Man ska dock hålla i minnet att politik inte, som många tror och en del påstår, tränger in i rättssalarna i så måtto att det påverkar dömandet. Om någon vid överläggning till dom skulle säga att ”som socialdemokrat kan jag inte finna annat än att …” och därefter en annan att ”vi moderater delar inte den uppfattningen utan anser att …” så är det ett direkt brott mot Rättegångsbalkens bestämmelse om att dom får endast grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen. Det förekommer bara inte. Men vill man komma bort från en besvärande debatt kan man t.ex. titta på det norska systemet där den som är intresserad av att vara nämndeman anmäler sig frivilligt.

Slutligen bör nämndemännen i hovrätterna och i tingsrätternas familjemål avskaffas. Med den nyligen införda processordningen som nämnts ovan så har till stora delar motivet för att ha nämndemän i hovrätterna fallit bort. Familjemålen är ofta känslosamma och privaträttsligt komplicerade på ett alldeles speciellt sätt och lämpar sig därför, enligt min mening, mindre väl för lekmannainflytande i dömandet.

Med behov av färre nämndemän så kan till nuvarande kostnader ersättningarna för kvarvarande nämndemän öka alternativt bekosta en utökad utbildning och fortbildning för dessa.

Ska nämndemannainstitutet, med rötter i svensk och nordisk rätt sedan sannolikt så lång tillbaka som vikingatiden, vara kvar så måste i första hand kvaliteten på nämndemännen genom utbildning och fortbildning öka i högre grad. Men det kräver ett vidare grepp än bara punktinsatser inom ramen för nuvarande system. Eller att med ett penndrag avskaffa det.