Nya sjukreglerna får inte fler i arbete

Socialförsäkringsminister Ulf Kristersson hävdar i en artikel i DN 2012-09-27 att ”sjukförsäkringsreformen var nödvändig och riktig”, då antalet sjukskrivna personer och personer med sjukersättning minskat. Vidare menar ministern att systemet med utförsäkring och arbetslivsintroduktion har varit framgångsrikt även om det kan ”upplevas meningslöst” att genomgå denna procedur både en och två gånger. 

Försäkringskassan publicerar löpande mycket gediget sammanställda rapporter av förhållandena efter att sjukförsäkringsreformen började tillämpas årsskiftet 2009/2010. Av den senaste rapporten framgår att endast ca 1procent av de14200 personer som utförsäkrades 2009/2010 har fått ett riktigt arbete i den bemärkelsen att de ej längre är beroende av någon form av stöd från samhället. Denna andel är för övrigt densamma vid utvärderingen av de 5654 personer som utförsäkrades det första kvartalet 2011. Från början återvände 63 procent till sjukförsäkringen nu senast 52 procent. Detta kan initialt ses som en framgång. Problemet är att andelen i arbetsmarknadsåtgärder ökat från 17 procent till 29 procent dvs. med precis samma andel som antalet med återgång till sjukförsäkringen har minskat.

Resultaten talar för att sjukvårdens förmåga att på ett tidigt stadium förutsäga framtida arbetsförmåga är mycket god. Vad gäller återgång i vanligt arbete får man ”rätt” i 99 procent av fallen. Att om man ”friskförklaras” innebär inte detta att man börjar arbeta utan i stället till omfördelning till någon form av arbete/sysselsättning med stöd eller till öppen arbetslöshet. Det kan därför finnas skäl att i större utsträckning lyssna till sjukvårdens tidiga bedömningar om man kan säkerställa att de är välgrundade. Vidare leder inte upprepade utredningar och bedömningar till återgång i ett regelrätt lönearbete på ”egna ben”.

Det är allmänt känt att ta sig från ett samhällsstött till ett oberoende arbete är mycket svårt. Det är också därför som denna andel ökar och inte den med ”riktiga” arbeten. Ytterligare stöd för detta är att de långtidssjukskrivna ökar kraftigt och samlas upp i fas 3 projekt för att i värsta fall hamnat helt utanför och hänvisas till ekonomiskt bistånd inom ramen för Socialtjänstlagen (socialbidrag).

Detta utesluter inte att enskilda individer rör sig på ett annat sätt mellan olika positioner i rehabiliteringskedjan. Vill man hitta de individer som kommer att återgå i arbete trots sin sjukdom visar forskningen entydigt att individens egen tro på återgång är den absolut viktigaste faktorn för att förutse att detta ske. En enkel fråga till vederbörande ger sålunda besked om detta. 

Mycket talar för att systemet med förnyad arbetslivsintroduktion inte bara kan upplevas som en ”meningslös rundgång”, det är också i sak ”meningslöst”. Vid mina kontakter med handläggare från Försäkringskassan, så uttrycker samtliga en mycket stor frustration över att behöva ”dra” dessa ärenden ännu en gång för representanter för sjukvården och Arbetsförmedlingen. Likaså klagar arbetsgivare på att de måste bekosta arbetsförmågebedömningar på personer som varit frånvarande flera år från sin arbetsplats.

Socialförsäkringsministern får därför finna sig i att inte bara de individer som berörs kommer att uppfatta denna åtgärd som en meningslös rundgång utan även de ”experter” som utsett till att hantera dessa frågor. Bortsett från onödiga administrativa kostnader får också räkna med att legitimiteten för systemet och dess företrädare kommer att naggas i kanten.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att gårdagens långtidssjukskrivna efter år av kostsamma och stundtals förödmjukande utredningar omfördelats till långtidsarbetslösa med sämre ersättning trots att deras arbetshandikapp består. Effekten blir att det byggs upp en växande välfärdsskuld med grupp mycket sårbara personer som tvingas att leva ”dag för dag” för att politiker skall kunna ge sken av att det finns en dynamik i systemen som endast en minoritet har någon glädje av.

Det tidigare så föraktade permanenta utanförskapet har då i stället ersatts av ett system där allt fler människor under åratal tvingas underkasta sig upprepade och likartade myndighetsbedömningar samtidigt som de tvingas ”stå med mössan i hand” för att inte förvägras en förhållandevis blygsam ”lön” för sitt goda uppförande och sin anpasslighet. Om detta är ”nödvändigt och riktigt” är därför mycket tveksamt.