GW och Täppas vill se blodigt avslut på min yttrandefrihet

Just what is it that makes today's freedom of speech so different, so appealing? Ja, denna lätta travesti på Richard Hamiltons titel till sitt popcollage från 1956 bär syn för sägen. Yttrandefriheten är glödhet och det enda som alla är överens om är att den är bra och nödvändig.

När det har sagts, och frasen genljuder i nästan alla utläggningar i ärendet, tillfogas det bevärliga ”men”. Den skall inte missbrukas, inte användas i onödan etc. På sistone har det dykt upp en lätt överraskande innovation med ett mera hårdfört påhäng till yttrandefrihetens ”men”.

Om det är en trend är för tidigt att avgöra men i tät följd har Täppas Fogelberg (SVT Debatt) och Leif GW Persson (Expressen) rullat in på kägelbanan. Temperamentet är det inget fel på och Persson är mån om att framhålla detta som ett tecken på sin ungdomlighet. Bådas artiklar får ett blodigt avslut, yttrandefriheten avgår i deras föreställningsvärld utan omsvep från sin väsentligaste princip att den skall vara ett, om än ibland upphetsat, civiliserat meningsutbyte. Fogelberg förordar islamistisk stormning av mitt hus. Persson föredrar att låta slutstriden utspelas à la O. K. Corrall. Inhägnaderna han föreslår är ”Rosengård, Rinkeby eller Hammarkullen.”

Hårda tag, sålunda, I dessa machomiljöer får brukaren av yttrandefriheten klara sig bäst hen kan. I Perssons artikel får jag slå följe med Elisabeth Ohlson Wallin som sopas ut med en rejäl svepning: ”Ohlson Wallin är en vanlig reklam- fotograf i högen och om man som ’konstnär’ ska kunna leva på sådant så krävs det rejäla doser av Martyrskap och åtminstone en helig fråga som inte låter sig debatteras. Dessutom är de två riktiga fegisar.

Det är av det skälet som Ohlson Wallin aktar sig noga för att ersätta Jesus med Hitler - trots att den senare än en betydligt större ikon bland de läderbögar som står för uppvaktningen.”

Persson hyllar principen om var och en sin egen konstkritiker och kastar sig över Ecce Homo som dock otvetydigt framstår som Ohlson Wallins mest lyckade arbete och som konstvärlden tagit emot med varm hand. För övrigt är Ecce Homo den prestation som Ohlson Wallin ständigt – och hittills förgäves – får tävla med.

Hennes senaste alster kungabilden är enligt en enhetlig kritikerkår ingen överväldigande insats men den har väckt stort intresse och även påkallat frågor om yttrandefriheten. Får man mobba kungaparet på detta sätt? Ja, det får man och om hovet tänker sig en rättsprocess kan de vara säkra på att förlora. ”Onödigt” och ”olämpligt” har hörts i klagokörerna men det hör yttrandefriheten till. För att det skall bli en sak fordras dock att medierna hugger på bytet och gör det till något eggande, konsten att producera en snackis. Och de hugger naturligtvis för att de vet att det är en provokation som kommer att väcka ont blod och åtskillig debatt.

I Aftonbladets debattkammare går det lugnare till. Åtminstone när Åsa Linderborg stillsamt tar till sig det kära exemplet Tintin. Den väg hon visar leder till Magasinet för det misshagliga. För att kvalificera Tintin för en placering i magasinet hänvisar Linderborg till att yttrandefriheten inte omfattar hets mot folkgrupp. Det förefaller vara en intressant idé, den Linderborgska Kommittén för Magasinering. Den kommer att ha mycket att göra. Allt för bekämpa den alltmer utbredda vardagsrasismen. Linderborg är dock självkritisk:

”Tintin i Kongo, Nogger Black, en tårta på Moderna Museet, Play … kulturdebatten upprepas gång på gång på tryggt avstånd från flyktingbåtarna som sjunker i Adriatiska havet och de svenska somalierna som nobbas jobb på grund av sin hudfärg.”

Så sant, debatten om yttrandefriheten är främst ett intresse för den kulturintresserade medelklassen.

-----

Richard Hamilton's collage Just what is it that makes today's homes so different, so appealing? (1956) is one of the earliest works to be considered "pop art.