Genusvetenskapen borde vara tacksam för konstruktiv kritik

Malin Stenman påstår att jag är okunnig om feminism. Exakt vad hon grundar denna anklagelse på är oklart, då hon i sin artikel inte kan ge ett enda exempel på någon sådan okunskap. I stället förefaller hon anta att hennes exempel som rör Pär Ström ska gälla även för mig, vilket självfallet inte håller i en seriös debatt. Vill Malin Stenman hållas ansvarig för det andra än hon själv sagt i jämställdhetsdebatten?

Eftersom Stenman inte hittar ett enda citat från mig som stödjer hennes tes, så får hon i stället rikta in sig på min debattartikel i SvD, där jag berör maskulinitetsforskningen. I den artikeln nämner jag att kritisk maskulinitetsforskning just har epitetet ”kritisk”, samt att detta selekterar för en viss typ av kunskap. Enligt Stenman har jag missförstått vad ordet ”kritisk” står för i sammanhanget, men tyvärr verkar det vara hon som missförstått.

Begreppet ”kritisk maskulinitetsforskning” är vanligt inom genusvetenskapen. Däremot är det ovanligt med kritisk femininitetsforskning. Varför? Enligt Stenman ska begreppet förstås som att det handlar om en granskning av maskulinitet som socialt konstruerad. Detta ska i sin tur vara till hjälp för en rad mansfrågor som Stenman listar. Men frågan är då varför det knappt finns någon kritisk femininitetsforskning? Rimligen är det lika viktigt att forska på femininitet som på maskulinitet.

Uppenbarligen håller inte Stenmans definition av begreppet ”kritisk”. För självfallet har många genusvetare studerat hur femininitet konstrueras, utan att detta behöver kallas för kritisk femininitetsforskning. Således kvarstår min förklaring av ordet ”kritisk”. Det epitetet finns där för att betona att de som forskar om maskulinitet bör vara kritiskt inställda till män och manlighet. Det var den eftergift man gjorde för att få forska om maskulinitet inom ramen för genusvetenskapen.

Stenmans analys av den kritiska maskulinitetsforskningen må vara tveksam, men däremot har hon en poäng i att maskulinitetsforskningen har en koppling till feminismen. Vissa kanske upplever det som överraskande att ett forskningsfält kopplas till en politisk ideologi, men det är bra att Malin Stenman är ärlig med denna koppling. Genusvetenskapen – som maskulinitetsforskningen är en del av – är sprungen ur feministisk teoribildning.

Att ett forskningsfält har uppstått ur en politisk ideologi kan vara problematiskt. Missförstå mig rätt nu. Det finns många duktiga genusforskare som tar fram viktig kunskap om könsfrågor, och som inte a priori fastnar i en viss ideologisk hållning. Samtidigt har ämnet som helhet fortsatt starka kopplingar till den feministiska ideologin. Detta gör att ämnets frågeställningar och tolkningar riskerar att bli smalare än man kan förvänta sig av ett livligt forskningsfält.

Mitt förslag är att genusvetenskapen och dess förespråkare granskar sig själva, i stället för att gå in i försvarsställning så snart man stöter på kritik. Om man tar sig friheten att utföra kritiska studier om män och maskuliniteter, kan man väl vara storsint nog att utvidga denna kritik till sin egen verksamhet.

Pelle Billing (16 artiklar)
http://www.pellebilling.se/blogg

Anmäl