Chavez behöver förändra sin politik trots segern

Chavez vann gårdagens presidentval i Venezuela med en betryggande marginal: 54 procent mot 46 för högerkandidaten Henriqe Capriles. Valdeltagande var stort: över 80 procent. Det är ett gott betyg åt den venezuelanska demokratin.

Henriqe Capriles erkände sig med en gång besegrad. Ett moget och klokt val som visar på hur högern -liksom hela den venezuelanska demokratin – har mognat under senare år.

Chavez segermarginal år 2006 var hela 26 procent. Nu är den nere i ca 9 procent. Socialistpartiet behöver nu ägna sig åt självrannsakan och fråga sig hur man kan rätta till de uppenbara bristerna i den politik man fört och som bland annat orsakat ökade strömavbrott sedan man förstatligat viktiga elbolag för att kunna hålla nere priserna, men samtidigt fått se minskade intäkter som hade behövts för nödvändiga underhållsarbeten. Den höga brottsligheten är ett annat allvarligt problem och där finns det få anledningar att hoppas på några snabba förbättringar: Varken den hårda linjens politik, som prövats i bland annat i Honduras och Mexiko, eller riktade sociala satsningar mot riskgrupper, som förordats av Chavez, torde ha förutsättningar att ge några snabba positiva resultat. Ändå är det nog inslag av bådadera som på lite längre sikt behövs för att komma till rätta med problemen. Samt givetvis en klok ekonomisk politik som både ökar tillväxten och fördelar den rättvist och därigenom skapar fler arbetstillfällen.

På det ekonomiska området behöver socialistpartiet marknadsorientera sin politik och överge sin övertro på vad man kan åstadkomma med förstatliganden. Att man lämnat nyliberalismen bakom sig är utmärkt men även om staten får en växande roll i ekonomin, så måste en klok regering förstå hur en marknadsekonomi fungerar. Man kan inte frysa elpriserna om man vill att underhållet ska fungera och de som arbetar i elbolaget ska kunna få anständiga löner – oavsett om elbolaget är statligt eller privat. Att sälja subventionerade livsmedel i statliga butiker kan fungera på kort sikt när det gäller att bekämpa fattigdomen, särskilt om staten har råd att betala anständiga priser till bönderna när man köper in varorna, men på lång sikt riskerar låga priser att leda till att bönderna får för dåligt betalt och att jordbruksproduktionen sjunker. Andra snedvridningar som att livsmedel förs ut ur landet för att säljas där eller att slöseri uppstår (i DDR matade en del bönder sina djur med billigt subventionerat bröd) kan naturligtvis också uppstå. Klokare är alltså att som i Brasilien satsa på kontantbidrag till de fattiga och då företrädesvis till kvinnorna i familjerna som ofta är mer ansvarskännande än männen.

Även högern har naturligtvis god anledning att ägna sig åt självrannsakan. Jag tror att Henrique Capriles förlorade av två huvudanledningar:

1) Han försökte att ändra sin egen image från karismatisk högerpolitiker till karismatisk mittenpolitiker men misslyckades med den uppgiften. Förslag om att sälja ut elbolag till privata intressen påminde många väljare om gammaldags nyliberal politik, som i Venezuela aldrig gynnat de fattiga. Hans egen bakgrund som rik affärsman och deltagare i en statskupp mot Chavez – något som han klokt nog erkänt som ett misstag – var i det sammanhanget inte till någon hjälp.

2) Capriles har uppenbarligen inte förstått i hur hög grad det geopolitiska läget förändrats i Latinamerika. Han försökte lansera USA som en trovärdig allierad till Venezuela och ville alldeles uppenbart avbryta alliansen med Kuba genom att föreslå att upphöra med de genom billiga krediter subeventionerade oljeleveranserna till det landet. Men jag är fullständigt övertygad om att en majoritet av befolkningen i Venezuela liksom i alla eller nästan alla andra latinamerikanska länder vill se ett starkt och enat Latinamerika. En majoritet är också tacksam över de 10 000-tals läkare som Kuba skickar till kontinentens mest fattiga och eftersatta områden och över att Kuba gratis utbildat tusentals läkare från kontinentens alla hörn. För att inte tala om de många miljoner som fått sina ögon kostnadsfritt opererade av kubanska specialister eller som deltagit i alfabetiseringskampanjer som organiserats i samarbete med Kuba. Eller fått sina gamla kylskåp och lampor utbytta mot moderna lågenergivarianter av kubanska socialarbetare som deltar i miljöprojekt i en lång rad latinamerikanska länder.

De latinamerikanska länderna har alla sina styrkor och svagheter och de behöver samarbeta för att utvecklas. Däremot behöver de knappast en imperialistisk mobbare som lurar in dem i så kallade frihandelsavtal som går ut på att USA ska kunna dumpa sina överskott av jordbruksprodukter (orsakade av massiva statliga subventioner riktade mot bönderna) på marknaderna i Latinamerika så att de latinamerikanska ländernas egna jordbruk slås ut och arbetslösheten ökar – samtidigt som USA:s utstuderade tullmyndigheter hittar på listiga förevändningar av typen ”undermålig jordbrukskontroll i fattiga länder” för att utestänga latinamerikanska jordbruksprodukter som potatis, meloner osv från USA:s egen livsmedelsmarknad.

Frihandel är en utmärkt idé men det fungerar bäst mellan länder som befinner sig på en någorlunda likartad utvecklingsnivå. Att frihandla med rika länder som har råd att statligt subventionera just de produkter som fattiga länder är bäst på att tillverka är ingen god idé.

Så vill högern ha en chans att besegra Chavez i nästa presidentval, så får de nog börja distanera sig från både USA och nyliberalismen och börja stå upp till försvar för latinamerikansk enighet och samarbete mellan latinamerikanska länder med olika politisk inriktning.

Presidentvalet i Venezuela var en stor och viktig seger för demokratin i landet. Medier i västvärlden försöker ofta  svartmåla Hugo Chavez och insinuera att Venezuela inte skulle vara någon riktig demokrati. Sanningen är i själva verket att demokratin aldrig fungerat bättre i Venezuela än vad den gör idag. Det Venezuela hade innan Chavez kom till makten var en ren parodi på demokrati: Det fanns visserligen två stora partier (socialdemokraterna och kristdemokraterna) som turades om vid makten men partierna representerade inga tydliga politiska alternativ och många miljoner fattiga försummades alltid och fick inte del av landets oljerikedomar. Utmanades de två korrupta partierna i ett val var det lätt att organisera valfusk och tusentals röster bara "försvann" för att senare dyka upp i någon soptunna. Idag har Venezuela det mest moderna valsystemet i hela Latinamerika och det är enligt den före detta amerikanske presidenten Jimmy Carter ett av de bästa i världen. Att fuska är helt enkelt omöjligt.

Allt för många länder i Latinamerika befinner sig fortfarande farligt nära den nivå som Venezuela befann sig på innan Hugo Chavez kom till makten. Presidentvalen erbjuder inga tydliga alternativ och de får ofta en lätt farsartad natur. Under ett av mina besök i Honduras fick jag höra om hur en presidentkandidat för det ena högerpartiet (presidentvalen erbjöd på den tiden bara högerpartier att välja på) försökte utnyttja den höga analfabetismen i landet genom att dela ut porträtt på sig själv (han var onekligen tvålfager) och texten "till Honduras kvinnor". I Haitis förra presidentval var valdeltagandet bara 20 procent  och landets ekonomiska elit på mindre än en procent av befolkningen hade sett till att det största partiet - Fanmi Lavalas - var förbjudet att delta i presidentvalet. I Paraguay störtade den lilla ekonomiska eliten den folkvalde presidenten Fernando Lugo genom en institutionell kupp och ersatte honom med en president som de ansåg vara pålitligare när det gäller att gynna deras egna intressen.

I en väljarundersökning över hela Latinamerika utförd av Latinobarometro  fick väljarna svara på frågor om hur de värderar det egna landets demokrati. Venezuela hamnade på 5:e plats och långt över länder som är nära allierade med USA som till exempel Guatemala och Colombia. Politiken i Venezuela behöver bli mindre polariserad och anhängare av olika läger behöver bli bättre på att lyssna på varandra. Vidare har men en lång väg att gå när det gäller att bekämpa korruptionen som i likhet med i de flesta andra latinamerikanska länderna är förfärande. Men valet igår och den jämförelsevis mogna poltiska debatt som föregått det visade att landet ändå kommit en bra bit på väg.