Därför behöver vi Svenska artprojektet

Hur kan det då komma sig att just biologisk mångfald är så centralt för miljökvalitetsmålen? Biologisk mångfald kan i och för sig anses ha ett egenvärde men dess bevarande är ytterst en fråga om vår egen välfärd. Man har nämligen påvisat ett positivt samband mellan biologisk mångfald och de ekosystemtjänster som vi alla är beroende av, t ex naturens skafferi av mat och medicin, pollinerande bin, naturlig skadedjursreglering, vattenrenande våtmarker eller skogens rekreationsvärde. Ekosystemtjänster är inte småpotatis.

 

 

Det är lätt att ta sådan kunskap för given, men det vore ett misstag. För en del organismgrupper, som fåglar, däggdjur, blomväxter och några till, är kunskapsnivån kanske tillräckligt hög. För de resterande mer än 90 procenten av de kända arterna finns detta vetande bara delvis eller inte alls. Dessutom ska man inte förledas tro att vi känner till alla djur och växter inom landets gränser - nya upptäcks närmast dagligen. 

 

Varför har vi då inte redan inhämtat alla nödvändiga kunskaper efter sekler av forskning? Tyvärr har mycket små resurser gått till inventering och taxonomisk forskning, det vill säga forskning om biologiska organismer klassificering och namnsättning. Sådan forskning har under lång tid haft lågt anseende i den akademiska världen, med finansieringsproblem, tvinande återväxt av taxonomiska experter och ett tunt urval av inhemsk bestämningslitteratur som givna logiska följder.

 

In på scenen kom så Svenska artprojektet, styrt från Artdatabanken på Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala. För tio år sedan fick projektet som mål att beskriva samtliga flercelliga organismer inom landets gränser. Än är det ett stycke kvar till det målet, men vägen är utstakad. Under projektets första decennium har 2 400 nya djur och växter hittats i landet och kunskapen har ökat markant för många fler. Detta är en enastående framgång som saknar motstycke efter Carl von Linné. Genom bokverket Nationalnyckeln har vi dessutom fått en modern och, inte minst, samlad behandling av många organismgrupper.

 

Nationalnyckeln är precis det verktyg som behövs för att övervakningen av biologisk mångfald ska kunna bedrivas på ett resurseffektivt sätt och baseras på tillförlitlig och precis information. Man skulle kunna kalla den för miljöövervakningens egen grammatikbok. Nationalnyckeln riktar sig dock inte bara till yrkesfolk inom miljöförvaltning, utan också till en intresserad allmänhet. Ideella krafter rapporterar flitigt sina artobservationer, identifierade med hjälp av Nationalnyckeln, till Artportalen. Denna gigantiska databas används flitigt av kommunernas och länsstyrelsernas miljöförvaltningar helt utan kostnad. Billigare än så kan inte miljöövervakning bli.

 

Svenska artprojektet omfattar också satsningar på inventering och taxonomisk forskning för att försöka täcka det befintliga behovet av kunskap. Forskningssatsningarna har tänt en gnista i det taxonomiska ämnesområdet. Taxonomins anseende har ökat i den svenska akademiska sfären och unga forskare satsar åter på taxonomin.

 

Slutligen har Svenska artprojektet satsat på att engagera de stora biologiska samlingarna vid våra offentliga museer. Stödet till museerna syftar främst till att tillgängliggöra den enorma mängd information som finns i de biologiska samlingarna, bland annat genom sökbara databaser på internet. Många arter som tidigare varit okända i Sverige eller till och med nya för vetenskapen har nämligen redan samlats och väntar på att upptäckas i museernas arkiv. Man kan alltså se de biologiska museerna som en genväg för att nå artprojektets mål. Dessutom ska museistödet förbättra möjligheterna att ta hand om allt det nya material som samlas inom projektets forskningssatsningar.

 

Museimaterial kan granskas, omvärderas och undersökas med metoder som inte existerade vid tidpunkten för insamlandet. Numera tar man exempelvis rutinmässigt fram DNA-sekvenser från museernas insamlingar, något som forna seklers forskare knappast kunde föreställa sig. Museimaterialet utgör alltså både forskningsgrundlag och forskningsdokumentation. Det som inte kan testas är inte vetenskap.

 

 

Uppgiften att utreda gick till Rolf Annerberg, generaldirektör för FORMAS, som trogen sin uppdragsgivare levererade precis de förslag till nedskärningar och sänkta ambitioner som beställts i direktivet. Utredningen är klart undermålig. Förslagen verkar gripna ur luften och saknar såväl motiveringar som budget- och konsekvensanalyser. Budgetpropositionen gav tyvärr få ledtrådar till vilka slutsatser regeringen dragit av Annerbergs utredning. Den enda väsentliga upplysningen är att man önskar upphäva riksdagens långsiktiga uppdrag och istället fatta kortsiktiga, årliga regeringsbeslut, gissningsvis meddelade i regleringsbrevet till huvudmannen, Sveriges lantbruksuniversitet. Förutsättningarna har dock förändrats något under de senaste veckorna, för nu ligger sex motioner i riksdagen (mp, s, fp, v) som alla försvarar den långsiktiga satsningen på projektet.

 

Svenska artprojektet har under sitt första decennium varit en framgångssaga. Nu behövs arbetsro och resurser för att uppnå projektets mål. Medelstilldelningen har varit konstant i kronor sedan 2005, vilket har fört till kännbar urholkning. Nu är rätta tiden att satsa på Svenska artprojektet, ett av vår tids viktigaste miljö- och folkbildningsprojekt.