Socialdemokraterna har övergett arbetarna

Jag har sett socialdemokraterna som ett arbetarparti i den bemärkelsen att fokus i deras politik har legat på hur arbetarna har det och att stärka den lilla människan. På det sättet har man byggt ett välfärdssamhälle som vilar på det skattefinansierade och gemensamt ägda som man både förvaltar och utvecklar tillsammans.

Det är väldigt bra att ha en förankring i två välfärdsstater för att kunna jämföra och för att kunna skakas om i sina invaggade föreställningar. Jag blev rejält omskakad när läste på finska text-TV:n att nu skulle moderaterna i Finland föreslå att man införde en karensdag i sjukförsäkringen. Likaså skulle man sänka dagpenningen till 80 % av inkomsten under de två första veckorna.

Vad då, tänkte jag. Har man ingen karensdag i Finland? Får man tillbaka mer av lönen trots att man är sjuk? Är det moderaterna där som föreslår reformer som socialdemokraterna i Sverige har genomfört i början av 90-talet? Här i Sverige har Löven i stället föreslagit ytterligare försämring av sjukförsäkringssystemet i form av att det skulle bara vara den första veckan som arbetsgivaren betalar och efter det skulle FK ta över. Detta innebär att arbetsgivarens ansvar och uppföljning av den sjuka skulle förminskas. Då får man perspektiv på svensk politik och särskilt på hur långt åt marknadens håll som socialdemokraterna har gått.

Den så kallade jobbpolitiken kan se ut på många olika sätt. I socialdemokraternas värld bytte man fot på 90-talet och började ta arbetsgivarnas perspektiv. Inte brukarnas eller arbetstagarnas, utan arbetsgivarnas.

Man kanske kan hårdra och säga att om vi inte skapar arbeten så har vi inte heller arbetstagare. Det är sådana argument som trummas fram från alla håll för att förminska arbetstagarnas och medborgares rättigheter. Man månar bara om företagens överlevnad. Lövens senaste utsagon är tydliga bevis på att medborgarperpektiv, eller skattebetalarnas perspektiv, finns inte. Det pratas inte om rättigheter, bara om hur man kan få företagen att överleva och att bli fler. Frågan är: hur många sådana partier behöver vi? Vilket parti förutom vänstern har tänkt börja prata om hur det blir för oss som är invånare, medborgare, arbetare, brukare? 

Men för mig har socialdemokratin varit ett arbetarparti i den bemärkelsen att det har lyft arbetarna och deras rättigheter i samhället och i arbetslivet. Socialdemokraterna bytte fot  men gjorde det mer drastiskt och fortare än något annat land i västvärlden. Var det för att föregå moderaterna, var det valtaktiskt? Handlade det bara om att behålla makten? I så fall visade det sig inte vara någon särskilt bra metod.

I fråga efter fråga ändrade man perspektiv och flyttade samhällets kapital till det privata.

Pensionerna och vinster i välfärden är väl de två tydligaste fenomen där man helt enkelt auktionerade bort samhällets kapital. Leif Pagrotsky har alldeles nyligen debatterat pensionerna. Han har så rätt. Det finns inte heller någon motsvarighet till det vågade experimentet i något annat land. Så visst finns det skäl till socialdemokraternas valförluster. De sålde bort sin egen politik!

Nu har vi vinst i välfärden som skall debatteras i partikongressen 2013. Vi är många som väntar med spänning hur omröstningsresultatet blir!  På vilket sätt är det bättre att man kan sko sig på skattemedel och verksamheterna effektiviseras till bristningsgränsen? Det känns väldigt cyniskt att först ha skurit på verksamheterna och pressat på dem som arbetar där till bristningsgränsen. Sedan kom alliansen med sin Fas 3 politik och tog bort möjligheten att kurera sig frisk efter svåra utmattingar pga det pressade arbetalivet.

Om ett privat företag kan bevisa att det kan till exempel driva en förskola med mindre medel, varför fortsätter man då att betala lika mycket per barn också i kommande år till samma företag? Finns det i så fall möjlighet att göra kontroller från betalande myndighetens sida på kvalitet och vad det är som man har dragit ner på för att se varför man inte behövde investera lika mycket som de kommunala verksamheterna på barn och på verksamheten?

Det blir allt viktigare att veta varför man betalar skatt. Betalar jag skatt för att äldreomsorgsföretaget, barnomsorgsföretaget,  den privatiserade sjukvården och friskolan skall kunna plocka till sig vinster ? Betalar jag skatt för att man kan rädda bankerna i Europa från kollaps?

Vi har varit väldigt solidariska med att betala skatt . Vi har trott på systemet. Sverige är fortfarande ett land i världen där man betalar väldigt mycket skatt. Men om man är mitt i ett systemskifte så blir frågan:  hur mycket av mina skattepengar går till det gemensamma och hur mycket förflyttas  till ”kapitalisterna”? Kan någon räkna på det?

Jag tror inte att socialdemokratin överlever och fortsätter att vara det största partiet i Sverige i kommande år om man så  överger sitt arbetstagarperspektiv.

Alla partier månar om en skattefinansierad välfärd. Men får skattebetalarna behålla sina välfärdsinstitutioner eller fortsätter man att överföra dem till det privata?