Republikaner och demokrater två falanger av samma parti

Varje val utmålas till en kontrast mellan kandidaterna. Det gäller i synnerhet det amerikanska presidentvalet. Polariseringen mellan republikaner och demokrater är större än på många år, men vad är egentligen skillnaden mellan partierna och deras kandidater? Medförde valet av Obama någon skillnad från politiken under Bush? Skulle president Romney skilja sig nämnvärt från Obama? Enkelt uttryckt: Spelar det någon som helst roll vem som vinner presidentvalet den 6 november?

När man jämför Obamas första fyra år vid makten med Bushs åtta år är det svårt att hitta meningsfulla skillnader. På motsvarande sätt är det svårt att hitta några verkliga kontraster mellan Bush och Clinton. Hur är det då med Obama och Romney? Är inte de varandras motsatser såsom deras kampanjer och en stor del av media påstår. Den som intuitivt tycker att det är all världens skillnad mellan demokrater och repbulikaner i allmännet och mellan Obama och Bush/Romney i synnerhet ber jag att fundera på följande tre exempel:

1. Obama och korporativisterna

Här är Obamas lista på donatorer i presidentvalet 2008. På top-20 listan hittar vi inte mindre än fem banker, varav samtliga gav mer än 500,000 dollar. Goldman Sachs gav över en miljon. I årets val är det universiteten som toppar listan, vilket främst förklaras av de enorma studielånssubventionerna. Utan dessa skulle terminsavgifterna rasa mer än huspriserna 2008-2009. För tillfället uppgår den samlade studielånsskulden i USA till över 1,000 miljarder dollar.  Det är alltså enorma summor som står på spel för universiteten. Att examina blir allt mer värdelösa och att det är studenterna som får skuldsätta sig för professorernas och byråkraternas fromma vill inte någon kännas vid. Att Obama under fyra år givit mycket mer pengar till bankerna och storindustrin än vad Bush II gjorde under åtta år är ju en annan pikant detalj.

Tittar man på Romneys donatorlista så är det idel banker och storföretag. Den är slående lik Obamas från 2008. Romney stödde TARP och bailouts. Han har också sagt att sänkta statliga utgifter skulle leda till recession, att Medicaid/Medicare/Social Security inte ska ändras och är förstås fadern till Romneycare, som motsvarar Obamas Obamacare. Just Obamacare anses vara en av Obamas främsta politiska segrar, en klar markering mot Bush. Men faktum är att Bush stadsfäste Medicare Part D, det så kallade Prescription Drug Program, vilket kostade 1,000 miljarder dollar. Det mesta av det gick förstås till läkemedelsindustrin, med vilken Obama har väldigt goda kontakter. Det finns ingenting i Romneys retorik eller plan som anger att han skulle göra sig av med Part D. Med andra ord talar allt för att USA:s ekonomiska politik kommer att vara oförändrad oberoende av vem som vinner valet.

Vad gäller skatter verkar båda vara för skattehöjningar. Romney var mycket tydlig med det i en intervju med 60 minutes. Han vill sänka skattesatserna, men samtigt bredda skattebasen så att statens intäkter hålls oförändrade eller stiger.

2. Obamas krig

Förutom att ha eskalerat kriget i Afganistan så har Obama aktivt utvidgat kriget till Pakistan. Obama beordrade också fler drönarattacker under sitt första år som president än Bush II gjorde under de fem föregående åren. I dessa attacker har mellan 1,500 – 2,000 människor dött. Bara i drönarattacker, bara i Pakistan, bara under Obamas yra första år vid makten. Det utöver hans egna små förströelser i Libyen och Syrien, för att inte tala om hans krigshetsande mot Iran, med sanktioner som inte på något sätt skadar regimen i Teheran, men vållar enormt lidande för den iranska befolkningen. Precis som de demokratiska sanktionerna mot Irak under Clintons tid vid makten. Knappast värdig en man som fått Nobels fredspris, eller hur?

Romney är om något ännu mer krigisk än Obama. Han har närmare band till Israel och har haft en mycket hårdare ton mot Iran än Obama. Utöver det så är hans utrikespolitiska rådgivare nästan samtliga neocons av Bushs tradition, flera ingick till och med i Bushs administration. Han har till och med talat för att öka anslagen till krigsmakten. Det är inte otänkbart att president Romney skulle skicka tillbaks trupper till Irak och att han skulle stänga Guatanamo Bay är otänkbart. Med andra ord talar allt för att USA:s utrikespolitik kommer att vara oförändrad oberoende av vem som vinner valet.

3. Obamas kränkningar av individuella fri- och rättigheter

Bush II:s Patriot Act är något av det vidrigaste som USA åstadkommit på det inrikespolitiska planet och har föga överraskande lett till tusentals övergrepp och maktmissbruk. Utan att så mycket som att blinka förlängde Obama Patriot Act, att han skulle motsätta sig dess förnyande fanns inte på kartan. Hans egna bidrag till den amerikanska polisstaten går inte av för hackor de heller. Inte bara har han tagit sig rätten att låta militären arrestera amerikanska medborgare på amerikansk mark och hålla dem fångna i hemliga fängelser utan rättegång på obestämd tid och utan någon som helst kontakt med anhöriga eller advokater (National Defense Authorization Act), han har också tagit sig rätten att låta mörda vem som helst, var som helst i världen. Han har även eskalerat kriget mot droger, vilket kanske är det värsta enskilda exemplet på institutionaliserat övergrepp och kränkning av mänskliga rättigheter.

Romney är en stor förespråkare av kriget mot droger. Han har heller inte givit minsta vink om att vara kritisk mot Patriot Act, NDAA eller presidentens självpåtagna rätt att mörda amerikanska medborgare var som helst i världen. Tvärtom sitter dessa inrikespolitiska linjedragningar som handen i handsken med hans krigiska utrikespolitik. Med andra ord talar allt för att USA:s inrikespolitik kommer att vara oförändrad oberoende av vem som vinner valet.

Här är nu ett antal exempel som alla visar samma sak: Det finns absolut ingen som helst principiell skillnad mellan Bush II och Obama. Det verkar inte heller finnas någon skillnad mellan Obama och Romney. Så vad står valet mellan egentligen? Krigshetsande och korporativistiska kandidat A och krigshetsande och korporativistiska kandidat B. Att så många påstår att de är varandras motpoler verkar helt enkelt inte stämma överens med verkligheten. Kanske det är dags för både amerikanerna, media och utländska åskådare att inse det faktum att så länge republikaner och demokrater nominerar etablissemangets favoriter (i stället för t.ex. Ron Paul, Gary Johnson, Dennis Kucinich) så kommer ingenting att förändras. I allt väsentligt är republikanerna och demokraterna två falanger av samma parti, som i de flesta fall ligger mycket nära varandra.

Som ett sista bevis för min tes ger jag presidentvalsdebatten 3. oktober och hur den kommenterades i media. Inte ett ord om sakfrågorna, vem som stod var i vilken politisk fråga. I stället kretsade allt om "vem som såg presidentaktig ut", "Romneys självsäkra framtoning", "Obamas ständiga antecknande med hängt huvud", "Obama såg trött och osäker ut" etc. Det säger väl det mesta, eller hur? Eftersom det inte fanns några sakliga, politiska eller ideologiska skillnader mellan dem var deras kroppsspråk, ton och hållning det enda som kunde kommenteras.

Kontrastera det mot de repbulikanska primärvalsdebatterna, när Ron Paul lade ut texten om USA:s krig, kränkningar av mänskliga rättigheter, centralbanken FED, konjunkturcyklar osv.  Tänk vilken debatt det skulle ha blivit om det varit Ron Paul mot Obama. Jag kan garantera att kommentarerna och omdömena då inte hade handlat om de oväsentligheter som Romney vs. Obama gav upphov till. Därför får vi hoppas att Gary Johnson, som ännu är kvar i tävlingen, ges möjlighet att delta i åtminstone någon debatt.

Kaj Grüssner (20 artiklar)

Anmäl