KDU-förslaget att kriminalisera tiggeri drabbar offren

KDU:s rättspolitiska talesman Mimmi Westerlund skriver på DN Debatt  6/10 2012 att ”det aggressiva tiggeriet borde kriminaliseras”. Hon konstaterar att tiggarna kan vara offer för människohandel och säger sig ha en ”djup sympati för dessa människor som lever i klart utsatta miljöer”. Westerlund har rätt i att sedan påpeka att endast sympati inte hjälper, men förslaget hon lyfter fram går ut på att kriminalisera ”det organiserade, aggressiva tiggeriet”, vilket är mycket problematiskt.

Vem vill KDU vill egentligen skydda genom detta förslag? Å ena sidan pekar Westerlund på ”offer för människohandel” och ”medmänniskor som de organiserade ligorna tagit ifrån oss”. Å andra sidan beskriver hon tiggeri som ”ett frustrerande inslag i gatubilden” och ett beteende som ”allmänheten uppfattar som obehagligt”.

Utgår man ifrån att de Westerlund kallar aggressiva tiggare är offer för människohandel, är det just i det avseendet man ska behandla dessa personer juridiskt; som brottsoffer. Sverige har skrivit under Europarådets konvention om människohandel, vilket betyder att offer har rätt till ”fysisk, psykisk och social assistans”, bland annat till exempel läkarvård, och när det rör sig om barn, utbildning.

En viktig del av Konventionen innebär också att stater ska se till att offer inte straffas för brott de begått under tvång. Att, som Westerlund föreslår, kriminalisera tiggeriet strider därmed mot Konventionen, och tyder på att KDU:s primära intresse istället ligger i att ”skydda” allmänheten från det jämförelsevis obetydliga obehag de eventuellt får om de möter tiggare på stan.

Man kan jämföra med prostitution, både frivillig och ofrivillig, och hur Sverige och många andra länder insett att den inte bekämpas effektivt genom kriminalisering av säljare. Människor som riskerar åtal själva anmäler inte gärna övergrepp, utan tvingas in i allt mer riskfyllda arbetsformer och beteenden för att undgå kontakt med sjukvård, polis och sociala myndigheter. Av samma anledning  löser man inte organiserat tiggeri genom att straffa offren. Det strider inte bara mot internationell lag om mänskliga rättigheter, utan även mot sunt förnuft.

Vill man hjälpa tiggare – frivilliga eller tvingade – gör man det genom att erbjuda alternativ i form av hjälp till tryggare arbetsformer eller utbildning, och vid behov, vård och rättsskydd. Trygga, friska människor med möjlighet till en lön det går att leva på faller inte lätt offer för människohandel.

Sara Westerberg (3 artiklar)

Anmäl