Fel att tillåta böneutrop i dagens Sverige

August Strindberg minns från sin barndom klocklangen från Klara Kyrka i Stockholm som påfrestande. Familjen bodde en tid i kvarteret intill när epidemin orsakade flera begravningar per dag. Kyrkklockors klang har annars varit ett tämligen okontroversiellt inslag i allas vår vardag.

Men i somras polisanmäldes Oskarkarshamns församling.

- Jag och min fru har båda stressiga och krävande arbeten. Vi bor i en vindsvåning och vi måste ha fönstren öppna för att det inte ska bli för varmt. Men de eviga klockslagen gör det svårt för oss att sova, sa anmälaren till lokaltidningen. Kyrkorådets ordförande Rose–Marie Probelius Seger lovade att klockan framgent inte ska slå på nätterna.

Både för anmälaren och kyrkorådsordföranden handlade det således endast om boendemiljö och trivsel i det offentliga rummet. Det finns många ljud och oljud vi vill slippa; trasiga ljuddämpare, byggmaskiner och hög musik från butiker som vill locka att köpa. I det första fallet handlar det om dåligt underhåll, i det andra om nyttoverksamhet och i det tredje om att sända ut ett budskap – (”kom och köp”). Alla tre kategorierna kan regleras i lokala ordningsföreskrifter.

I dagarna har Islamiska föreningen i Botkyrka ansökt om att få införa böneutrop från sin minaret. Kärnfrågan inför ett kommande beslut är naturligtvis inte vilken decibelnivå som ska vara normgivande för kyrkklockor och böneutrop.

Det handlar om religioners plats i den sekulära rättsstaten. Som jag ser det ska lagar och förordningar inte främja ett ökat inslag av religiösa uttryck i det offentliga rummet. Det rimmar illa med statens förpliktelser att värna, dels om religionsfriheten och, dels om att upprätthålla medborgarnas rättigheter och skyldigheter i vardagen. 

Massmedier har redan uppmärksammat religiöst reglerade begränsningar när det gäller barns skolundervisning och deras möjlighet till lek och idrott mm. Tillgång på gemensamhetsarenor för allt från sport och galor till religiösa sammankomster är viktiga tillgångar i alla rättsstater som ju har att garantera allas mötes- och yttrandefrihet för i princip vilka syften de vara må. I detta ligger också vår västerländska syn på religionsfrihet.

I Botkyrka är Kristdemokraterna, förutom SD, det parti som motsätter sig beslutet att införa böneutrop. Stefan Dayne, (kd)-ledamot i samhällsbyggnadsnämnden, tar fasta på kommunens ordningsföreskrift som stipulerar att ”propaganda eller andra buskap som riktar sig till personer på offentliga platser, får inte ske genom högtalare eller liknande utan tillstånd av polismyndigheten” (Dagen 28/9).

Jag ser gärna ordningsföreskriften i Botkyrka som exempel på ett adekvat riktmärke.

Frågan har också aktualiserats i Göteborg. När moskébygget startades där sades att det inte skulle bli några böneutrop. Kommunalrådet Dario Espiga (s) kommenterar att det väl är ”en naturlig företeelse i till exempel länder som Turkiet men hos oss är den ny” (GP 28/9). Kommunstyrelsens ordförande Anneli Hulthén (S) meddelar att hon tar ställning när frågan kommer upp. Det ska bli intressant att följa hur Espiga/Hulthén hanterar frågan.

Riksdagsledamoten Staffan Danielsson (c) vill inte öppna för böneutrop, han befarar att om de införs kommer det över tid att handla om rop i allt starkare högtalare, ”har man rest i muslimska vänner vet man hur påträngande böneutropen där kan vara”, skriver han (Newsmill 28/9). Han jämför också framtida högtalarutrop från butiker och stormarknader som han anser det med nuvarande regler är svårt att få polistillstånd för.

Christer Sturemark, Humanisterna gör ett förvånande uttalande. ”Liksom Göran Hägglund ser jag det som en naturlig del i religionsutövningen. Vilka tider på dygnet sådana utrop kan ske regleras av allmänna bestämmelser”. Jag vet inte mycket om Christer Sturemarks religionshistoriska preferenser men jag påstår att religiösa utövare knappast kan hävda att vare sig klockklang eller böneutrop utgör en fundamental och nödvändig förutsättning för deras religionsutövning. Sturemark vill i detta fall öka – istället för att minska – inslaget av offentligt sanktionerade religiösa uttryck i den sekulära rättsstat han annars säger sig vilja befästa. Sturemarks logik är svår att förstå.

I Europa och Sverige är den kristna traditionen den viktiga bäraren av vårt kulturarv och av vår identitet. Det arvet har betydelse för dagens och morgondagens generationer – det gäller alla individer som lever och verkar här – oavsett var de är födda eller när de kom hit. Vårt kulturarv har också en särskild betydelse för de kristna som sökt sig bort från eller t o m tvingats fly från religiöst förtryck. I en tid när världen krymt och missionerande världsreligioner verkar på samma yta är vårt kulturarv en identitetsmarkör för alla – såväl kristna som muslimer och anhängare av andra idétraditioner. I Sverige ljuder således kyrkklockor men från minareter hörs inga böneutrop och så bör det vara under överskådlig tid.

Ett införande av böneutrop i Sverige tillfredställer några men gagnar inte omsorgen om allas rätt till och rätt från religion i det offentliga rummet.

Förbud mot kyrkklockors klang tillfredställer några men gagnar inte omsorgen om vårt kulturarv som den referensram det i någon mening är för alla som lever i vårt land.