Södertäljefallet inget skäl kasta ut nämndemän

Juridik är ingen exakt vetenskap. En hel del beslut och domar som fattas i domstolar bygger på tolkningar av lagen och dessutom av omständigheter som lagar inte kan täcka på något vis. Det kan gälla frågor om hur trovärdigt ett vittne är och hur sannolikt ett visst beteende är i ett speciellt sammanhang. Sådana spörsmål är ingen expert på, och därför inte heller en jurist. Det är faktiskt så att de enda med ordentlig kunskap om hur rätten arbetar sig fram till  beslut och dom är sådana jurister som har direkt erfarenhet av domstolars hela arbetsprocess genom att ha suttit ting efter sin juristexamen. Sedan har självklart domare och nämndemän från lite olika perspektiv erfarenhet av rättens överläggningar. En debattör som f.d. journalisten Maria Abrahamsson, i dag riksdagsledamot, har inte den erfarenheten av domstolens inre arbete men uttalar sig på politikers vis i alla fall i frågan om nämndemäns funktion i rätten. Jag kan inte se denna kampanj annat än som ett led i det förborgerligande som alliansregeringen genomför: Bestämmandet i samhället ska gå över till den välutbildade eliten. Det är ju dock så att vår lagstiftande församling, riksdagen, faktiskt ännu består av lekmän valda av partier och folket.

Urvalet av nämndemän sker genom partiernas försorg men lika lite som domare får nämndemän ta några politiska hänsyn i sin dömande verksamhet. Under min tid som nämndeman har jag aldrig upplevt att en kollega har påverkats av sin politiska bakgrund när det gäller att fatta beslut eller döma. Att den politiska bakgrunden spelar en roll är en villfarelse som spritt sedan några sverigedemokrater i demokratisk ordning blivit valda till nämndemän. Att helt avstå från att använda lekmän tillsammans med juristdomare vore synnerligen allvarligt ur ett demokratiskt perspektiv. Att helt överlåta dömandet till en speciell yrkeskår med en homogeniserande utbildning är alltså inte alls någon samhälleligt god idé.

I den press som måste producera åsikter snabbt för sin publik tas en enda nämndemans misstag att inte anmäla jäv till intäkt för att slopa nämndemannainstitutet. Det är en mycket märklig slutsats eftersom man då efter Quick-skandalen med samma snabba, ogenomtänkta logik borde föreslå ett avskaffande av hela domstolsväsendet inklusive åklagarkåren.

Men sker då urvalet av nämndemän på ett föredömligt sätt? Nej, det kan man nog säga att det inte gör. Det borde gå att hitta nya sätt att förmå människor i olika åldrar att ställa upp som biträdande domare vid rättegångar. En nämndemans röst väger ju lika tungt vid omröstning som domarens. Det är tre nämndemän vid de flesta rättegångar. Domstolen består således av fyra domare. Om två av dessa föreslår en lindrigare åtgärd mot en åtalad så gäller detta som beslut eller dom. Det kan vara domaren plus en nämndeman, eller två nämndemän som då  utgör denna beslutande duo. Hur urvalet ska ske är svårt att diskutera på ett så här begränsat utrymme. Det får absolut inte bli så att det blir en elit av ombudsmän och direktörer som får representera folket, utan de nya nämndemännen måste vara ”folkliga” i ordets goda bemärkelse. Framför allt måste utbildningen av nämndemän förbättras. Nu förekommer på flera ställen endast någon enstaka närmast frivillig informationsdag och det är absolut för lite. Satsa dessutom lite på en bättre arvodering av nämndemännen .

Det viktigaste med nämndemännens närvaro i domstolen är förutom rent demokratiska argument också ett insynsargument. En yrkesgrupp kan inte få utöva en sådan viktig verksamhet i skymundan utan inslag av människor utifrån. Vi kan inte riskera att få en kår som långsamt glider in i egna värderingar som kanske alltmer fjärmar sig från folkflertalets synsätt på människor och samhälle. Rättsväsendet ska vara både dynamiskt och lyhört.