Yttrandefriheten står inför ständigt ifrågasättande

Den senaste tidens händelser och framförda åsikter kring yttrandefrihetens tillstånd i Sverige och för all del runt om i världen, behöver kanske inga närmare kommentarer. Mycket av det som hänt och sagts är så tydligt att kommentarer kan kännas onödiga. Samtidigt är det förstås viktigt att debatten hålls vid liv.

Rätt som det är det någon som på eget eller andras initiativ föreslår begränsningar av ett eller annat slag. I min förra artikel här på Newsmill (22/8, 2012) hävdade jag att det inte finns någon yttrandefrihet eftersom så många är ute efter att begränsa, riva upp, slänga ut eller ifrågasätta dess gränser. Sedan dess har det strömmat in kommentarer och fler artiklar. Om man utgår från reaktionerna på min artikel tycks min tes stämma.

Många ser samma tendenser av utmaningar, begränsningar, självcensur, och rädsla för att uttrycka det de vill. Om vi istället ser på det stora antal artiklar som publicerats, här på Newsmill och i andra forum, så får vi emellertid en liten annan bild. Imamen Agha Yahya Khan (25/10) hävdar att yttrandefrihetens nuvarande form snarare skapar konflikter än löser problem. Man kan naturligtvis ha olika åsikter om vad vi ska yttrandefriheten till, men jag är inte helt säker på att den framförallt bör ses som problemslösningsinstrument.

Det finns andra principer och instrument för sådant. Utöver dessa texter finns en hel rad andra mer eller mindre läsvärda kommentarer. En vill ha råd hur han ska uppfostra sina barn när de får tag på Tintin, Pippi i Söderhavet eller någon annan förment rasistisk skrift. Men om man inte kan lära barnen skillnaden mellan en tidning och verkligheten så har man nog problem att skilja på vad som rätt eller fel även i andra sammanhang.

Återkommande kommentarer är att yttrandefrihet handlar om ansvar och hänsyn. Redan här ser vi, vilket jag kommenterade i förra artikeln, hur självcensuren redan smugit sig i principens innersta kärna. Man ska tänka efter innan man säger något, och det som sägs ska vara förnuftigt, inte stöta sig med någon, inte provocera. I alla fall inte för mycket.

Men kan vi ha en yttrandefrihet som inte tillåter religionskritik, provokationer, gamla rasistiska tidningar och böcker, eller banal konst? Det är naturligtvis denna fråga som det hela trots allt handlar om.  Om vi rensar bort det dåliga och otrevliga, hur ska vi då veta vad som är bra eller trevligt?

När jag i min förra artikel hävdade att det inte finns någon yttrandefrihet så var det i princip tre saker jag avsåg. För det första, alla yttranden, om de inte bara är ljud eller oljud i största allmänhet, är alltid begränsade och begränsande. Begränsande eftersom man sällan talar utan att ha en agenda av något slag. Mina egna yttranden t.ex. handlar om att visa att det inte finns någon yttrandefrihet i den mening som en hel del människor tycks tro, att man kan säga vad som helst utan att det får konsekvenser. När man yttrar något är man i klorna av en uppfattning, tro eller idé.

Yttranden begränsar också andra yttranden. De yttranden vi gör, och det gäller alla, handlar alltid om att ifrågasätta andras uppfattningar om sakernas tillstånd i världen. För det andra hävdade jag att det inte någon yttrandefrihet eftersom det heller inte finns något sådant som en gratis lunch. Alla yttranden har ett pris. Ett yttrande framförs alltid på bekostnad av andra.  Någon behöver alltid betala när yttranden framförs. För det tredje hävdade jag att det inte finns några yttranden som är befriade från konsekvenser. Alla yttranden har konsekvenser. Det visar dagens debatt om yttrandefriheten med största möjliga önskvärdhet.

Väldigt många är bekymrade över yttrandens konsekvenser, inte minst imamen som direkt tyckte att dagens gränser är alltför ymniga och leder till konflikter. Likaså handlade utrensningen av Tintin på Kulturhuset i Stockholm om att komma tillrätta med icke önskvärda konsekvenser. Där av konklusionen att det inte finns någon yttrandefrihet, åtminstone inte på det sätt som en hel del förespråkare av en gränslös yttrandefrihet menar.

Därför kan vi konstatera att yttrandefriheten fortsätter att ifrågasättas, även om det för ett par år sedan ansågs att detta påstående är överdrivet.