Friskolorna räddade oss från riktiga privatskolor

Tidsandan förändras nu i synen på privatiseringar, konkurrensutsättning och politikens roll i välfärdssystemet. Det är inte konstigt.

Så här är det. Förnyelsen av offentlig sektor tillkom därför att den upplevdes vara otymplig, dyr och kollektivistisk. Istället önskades valfrihet, rationaliseringar och hänsyn till individens olika förutsättningar. Styrkan i dessa krav gjorde också att vi fick en förändring av offentlig sektor, som blev mer dynamisk och serviceinriktad, billigare och effektivare.

Men det var länge sedan. Nu, när det är konkurrensutsättning och privata aktörer som är normaliteten, kommer missnöjet med systemet att ta sig andra uttryck. Nu blir istället kraven inriktade på mer offentlig styrning som är det radikala och utmanande. De forna valfrihets- och privatiseringsrevolutionärerna är plötsligt etablissemang. Och de nya revolutionärerna använder välsignelsen med monolitisk statsdominans som befrielsens evangelium.  

Frågan är då hur vi ska förhålla oss till detta? Politiker som är rädda för tidsandan försöker förstås följa med sin tid. Det gäller att antingen följa med eller åtminstone hålla truten tills det är tydligt vilken riktning allt detta tar. Alla de som vant sig vid att ha vinden i ryggen blir plötsligt skraja. Och gamla kritiker av uppluckrad statlig styrning vädrar morgonluft och dyker plötsligt upp igen med krav på återgång till den gamla goda tiden.

Detta är tydligt på skolans område. Efter att ha intervjuat ett stort antal skolforskare, politiker och debattörer har en bild vuxit fram där det är uppenbart att vi nu står inför ett skifte i politiken på skolans område. Det är flera trender och händelser som pushar fram förändringar. Ett missnöje med vad skolan producerar, där PISA-undersökningarna är markören; en besvikelse över att skolreformerna inte givit fler små pedagogiska mirakel, utan istället har stora utbildningskoncerner lufsat in; och det upplevs finnas brist på pedagogiska experiment av små entusiastiska skolor.

Friskolorna uppfattas som betygsinflaterade smitare, som inte bygger stora skolbibliotek och drar ner på lärarhandledd undervisning för att spara pengar. Det finns dessutom en egenskap hos skolan som gör det extra problematiskt. Skolan ses som orsak till allt samhälleligt elände, men också lösningen på i stort allt som mänskligheten plågas av. Det märks i diskussionen. Oavsett problemens karaktär är det alltid något skolan kan skyllas för, eller avhjälpa.

Detta är inte så konstigt. Skolan har en stark dragningskraft på samhällsfrågor. I stort sett allt anses antingen vara förorsakat av skolan, eller kan lösas med insatser under det dryga decennium som det uppväxande släktet är inlåsta i politikens lokaler. Men därmed blir också skolan en slags avstjälpningsplats för all tidens klagomål. Och den plattform på vilken alla samhällsproblem kan lösas.

Ett exempel på det är det utspel som en statsvetare gjorde för en tid sedan, när han kopplade samman skolans utveckling med påstådd ökad tro på diktatur. Beskedet var att var fjärde svensk mellan 18 och 29 år tyckte att det inte är så viktigt att leva i en demokrati och att 14 procent ansåg att Sverige borde styras av försvarsmakten.

Så långt var det kanske inte så uppseendeväckande. Däremot var förklaringen till siffrorna som levererades mer krävande. Det hade, sade den ansvarige forskaren, Staffan I. Lindberg, docent i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, främst att göra med ”den stora omdaning som svensk skola har gått igenom de senaste decennierna”.

Lindberg sade vidare: ” Det allt mer avreglerade och marknadsstyrda skolsystemet för med sig att vissa skolor kommer att ses som sämre skolor på väg att slås ut, medan andra får högre status.” Och, ” vissa barn och ungdomar får en sämre utbildning än andra. Det gör i sin tur att dessa upplever sig som utdömda på förhand.”

Slutligen: ”Ungdomarna frågar sig vad de har för nytta av demokratin som kan utforma sådana här system.”

Den första invändningen som gjordes mot detta var att mätningen nog inte var riktig. Det kan väl vara dataspelen lika gärna? Eller noteringen att det relativt toppstyrda Kina numer är på väg att ta plats som världsaltets härskare. Eller den stilla noteringen att länder som har problem – typ Grekland och Italien – lägger de demokratiska samförståndsprinciperna på hyllan och istället mer eller mindre tvångsstyrs av bättre vetande? Eller att chanserna för demokratisk utveckling drivs av militära interventioner och internationella insatser.

Mätresultatet diskuteras i en nyutkommen bok, Skolan, demokratin och de unga medborgarna, av Joakim Ekman och Lina Pilo (Liber 2012). Författarna påpekar bland annat att föräldrarna också kanske har ett ansvar för detta, men de utvecklar inte tankegången.

Men visst. Det är inte orimligt att tänka sig att skolan påverkar vår uppfattning om samhället. Och om föräldrarna vill ha ordning och reda, kunskap och kompetens, så beror det på deras egen upplevelse av flumskolan. Vi som marscherat i mängdlärans och SIA-skolans töcken reagerar några decennier senare med att längta efter Major Björklunds förkunnelse om återupprättandet av en regelstyrd skola. Med säkerhetsventiler för den som inte trivs i en viss klass, på en viss skola. Valfriheten som flyktväg omhuldas av den som varit inlåst i sjuttio- och åttiotalets skitplugg.

Men detta är min tolkning. Det som Ekman och Pilo själva lyfter fram är att det finns andra siffror som tyder på att demokratin snarare har förbättrat sin position i Sverige jämfört med andra länder. Eller att vi åtminstone inte ligger alltför risigt till.

Och i så fall så kanske många faktiskt får belägg för att den svenska skolan inte är så usel. Vi kanske inte rejtar så högt i PISA, men vi är demokrater! Vad tjänar det till att vara fena på numerisk analys om det leder till längtan efter stöveltramp?

Kanske är det i själva verket så, att den skola vi har idag ändå är relativt väl sammanhållen, med stora friheter för fritt val, men små möjligheter att med avgifter och andra stängsel, förhindra någon att byta skola. Att allt detta, på gott och ont, ändå lyckats bibehålla ett gemensamt skolsystem där vi diskuterar utvecklingen som ett kollektiv problem, snarare än att se det som var och ens angelägenhet.

Valfrihetens skola har räddat den sammanhållna skolans idé. Om vi med ”sammahållen” inte menar enbart att alla ska sitta i samma barrack. Utan se utbildningssystemet som en gemensam angelägenhet, vilket är något mer och rimligare än att det ska handla om samma rödteglade mögelhus. Alternativet hade varit att en allt mer rigid statlig kommunal enhetsskolebastard brutit sönder systemet och lagt grund för ett skatteuppror och tvingat fram fler riktiga privatskolor.

Kanske ställde statsvetaren Lindbergs stora diskussionsfråga allt på sin spets när han frågade: ”Är vi beredda att offra 20 procent av varje årskull för valfrihetens skull? Det måste diskuteras.”

Ja, om vi ska offra människor, antingen genom att tvinga in alla i ett system utan valfrihet, eller låta några dra iväg till priset att andra blir övergivna, då måste vi diskutera. Vilket offer är rimligast? Och kan vi se att den ökade tron på diktatur bland skolelever också har sin motsvarighet bland statsvetare och politiker, som tycker att det är rimligt att låsa in människor mot deras vilja, i institutioner som motiveras med att de ska bidra till kunskapsutvecklingen, men som inte klarar av att leverera detta?

När nu tidsandan svänger, och skolbarn riskerar att kastas ut med badvattnet, borde vi kanske reflektera lite över vad vi egentligen vill åstadkomma med skolan. För vem är den till för, politiken och näringslivet, i syfte att forma rätt slags medborgare och flexibel arbetskraft; eller är skolan något som det allmänna erbjuder familjerna för att skapa sig en framtid där var och en får chans att utveckla sina fulla potentialer?

Stig-Björn Ljunggren (6 artiklar)

Anmäl